Igår var det äntligen dags för agility för mig och Java! Egentligen skulle kursen ha börjat förra veckan, men eftersom ddet var utlovat regn till kvällen ringde de och ställde in. Veklingar, tyckte jag! Har man hund är man väl van vid att vara ute i alla väder men tydligen inte 🙂

Meningen var att jag skulle ha åkt dit och tittat på en lektion först, för att se vad de har för träningsmetoder och så. Men av olika anledningar så hann jag aldrig komma iväg utan fick lita på de besked jag fick när jag mailade ägaren om att de kör med mjuka metoder. När jag anmälde oss fick jag fylla i ett långt formulär, printa ut det  och, naturligtvis, posta det tillsammans med en check med kursavgiften. När ska de börja med anmälningar och betalningar över nätet i det här landet egentligen?! Det här med checkar känns väldigt mycket… förra århundradet om man säger så! 🙂 Frågeformuläret var lite roligt. Det var frågor om ras och vad hunden heter, och det är ju inte så konstigt. Men de ville även veta om hunden var kastrerad, speciella kännetecken vad gäller färg eller annat (varför? för att kolla om man har rätt hund med sig?), om hunden har morrat eller nafsat åt en människa eller annan hund någon gång och vilka omständigheterna var i så fall, om den har några beteendeproblem och om den fått någon tidigare lydnadsträning och nivå på den i så fall. De gånger jag anmält mig till kurser på brukshundsklubben hemma i Sverige så har jag bara talat om mitt och hundens namn och vilken ras det är och sen var det klart, men så icke här. Glädjande ändå att de ville veta omständigheterna kring eventuella gruff med människor/hundar så att inte hunden automatiskt var diskvalificerad oberoende av orsak. Sen var det naturligtvis sida upp och sida ner med vad  företaget hade för ansvar och vad de absolut inte ansvarar för osv. Kändes väldigt amerikanskt!

När vi kom dit visade det sig att själva träningsplanen var en inhägnad gräsplätt som var ganska liten. Jag är ju van vid appellplanen på bk och tyckte att det kändes lite pyttigt, men alla hinder fick ju plats i alla fall… Jag tyckte jättemycket om kvinnan som äger stället, kändes verkligen som en ”riktig” hundmänniska! Tjejen som skulle ha kursen var också jättetrevlig och väldigt entusiastisk. Vi var fem ekipage där, ett sjätte skulle också vara med men hunden hade blivit sjuk. Jättebra med en så liten grupp, särskilt med tanke på att planen var såpass liten.

Min agilityerfarenhet är högst begränsad, det enda jag gjort innan i den vägen är en nybörjarkurs med Morris. Den här kursen var väldigt lik, förutom att de går mycket snabbare fram. Det är bara 6 träffar på vardera en timme (Morris kurs var 8 träffar á 2 timmar) så det gäller ju att hinna med alla hindren. Denna första gång gick vi igenom vanligt hopphinder, tunneln och A-hindret. Hopp och släptunnel har jag gjort förut med Java, så det var en baggis för henne (särskilt som det denna gång var en vanlig tunnel). Det enda som ställde till det för henne var att instruktören ville att vi skulle ha hundarna kopplade hela tiden, och hon hade aldrig hoppat med koppel på sig tidigare så hon sprang fot vid sidan av hindret istället. Till slut tog jag av henne kopplet i alla fall och då gick det bättre, och instruktören tittade på mig och sa att ”ja, hon ser ju ut att vara lydig så då går det bra” 🙂 Ett av kraven för att vara med på kursen var ju att man kunde ha hunden lös utan att den stack iväg och dessutom var det ett högt staket runt om så jag såg inte riktigt risken… Visst, den kan ju springa fram till de andra hundarna men då får man väl hjälpas åt med att schasa bort hunden så att den lär sig att den ska hålla sig till matte. Java är hur som helst inga problem med att ha lös så jag har henne hellre utan koppel. A-hindret var första gången vi provade på. Jag fegade lite och lät henne gå upp lite lugnt, ett steg i taget och nosa sig fram i sin egen takt. Det gick bra de första stegen men uppe vid toppen blev det ju ganska brant (även om vi sänkt hindret) och då blev hon lite rädd och ville vända. Nästa gång lät jag henne springa upp istället och då gick det jättebra, hon sprang över hela hindret av bara farten och verkade tycka att det var kul!

Sammanfattningsvis så var det väldigt positivt. Kändes ungefär som att träna hemma i Sverige, och det var en trevlig grupp. De andra hundarna var en border collie, en shar-peiblandning, en sheltie och en labbe. Kul med lite olika raser!