Vår lilla Tess, minstingen, har nu fyllt 18 år och blivit myndig! Ofattbart, nu har vi helt plötsligt två vuxna barn… Jag vet att alla säger likadant och det är rätt uttjatat men man fattar ju verkligen inte hur tiden kan gå så fort!

Det blev ett lite speciellt födelsedagsfirande. På själva födelsedagen var varken jag eller Björn i USA utan vi befann oss i Sverige båda två. Otroligt dålig planering men det var lite svårt att styra den här gången av olika anledningar. Men veckan innan var även Tess och Brandon med oss i Sverige (Max var ensam kvar i USA eftersom han inte hade något direkt påsklov). Så på påskafton var vi hemma hos Björns syster och svåger, Berit och Roland, tillsammans med hela tjocka släkten. Jättekul och jättemysigt att träffa alla! Så då passade vi även på att fira Tess, några dagar för tidigt men det blev en stor överraskning för henne i alla fall! 🙂

Grattis Tess! Vi är så otroligt stolta över dig, så vacker inifrån och ut och så ovanligt klok. Du är en av de starkaste människor jag mött, som alltid vågar stå för vad du tycker och följer ditt eget hjärta utan att falla för något grupptryck. Älskar dig gumman, fortsätt att vara den du är! ❤

…för Amerika och för världen. Idag svärs han in som USAs 45:e president, Donald Trump. Just precis nu när jag skriver detta kliver Michelle och Melania ut från Vita Huset och sedan Barack och Trump, på väg till installationen, och det skär i hjärtat att se. Samtidigt kan vi se hur Hillary Clinton anländer, med fullständigt stenansikte. Strongt av henne att komma dit, måste ju minst sagt vara en fruktansvärd dag för henne.

På något sätt känns det ännu värre att det är just Obama han efterträder, att gå från denna intelligenta, medkännande, humoristiska och varma president till en mentalt instabil, barnslig, rasistisk och homofobisk dito. Inte för att det egentligen hade varit lättare vem det än hade varit han efterträdde men kontrasten denna gången är ju så stor den kan bli.

Vi hade bokat hotellrum i Washington för flera månader sen, för att kunna vara med på plats och fira den historiska händelsen när USAs första kvinnliga president svär presidenteden. Nu blev det ju inte historiskt, åtminstone inte i det avseendet, istället kommer det otroliga att hända att en man som allt av döma inte är mentalt frisk ska ska sväras in. Knappast något man vill fira, så vi avbokade hotellrummet. Visserligen ska det anordnas en Womens March on Washington på lördag (för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan könen) och den hade jag gärna velat gå med i men vi skippar att åka dit över huvud taget. Det fascinerande är att när vi bokade hotellrummet i somras så var det redan ganska så fullbokat i Washington, det var inte helt lätt att hitta ett hotellrum som låg hyfsat bra till. Nu när vi gick in och avbokade, i förrgår, så fanns det helt plötsligt nästan 50% lediga rum över hela stan! Alltså var det många, många som gjorde som vi, bokade tidigt för att kunna få vara med och fira Hillary och sen avbokade när det stod klart vem som vunnit valet.

Och nu är det gjort. USA har en ny president. So help us God…

I fredags anlände vintern till North Carolina, och hela USAs östkust för den delen, i form av snöstormen Helena. Det skulle börja snöa vid 8-tiden på kvällen enligt min vanligtvis mycket pålitliga app, men redan vid 4-tiden började de första flingorna singla ner. Jag hade valt denna dag, av alla j*kla dar, för att åka och handla på Walmart, och där spreds paniken omedelbart. De hade ju varnat i flera dagar om att det skulle snöa till helgen så alla människor var ute för att bunkra mat som om de skulle bli insnöade i veckor. Fascinerande att det är så varenda gång det ska komma snö, alla borde ju veta att snön sällan ligger kvar mer än 2-3 dagar! Men såhär ser hyllorna ut i affärerna varenda gång det är tal om snö:

När jag kom ut därifrån hade snöflingorna börjat falla, och det var fullkomlig kaos på parkeringsplatsen och sen långa köer hela vägen hem. NC-bilförare och snö går helt enkelt inte ihop!

Sen snöade det hela natten och större delen av lördagen, det är tydligen 15 år sen så mycket snö har kommit här! Det bästa var att det var väldigt torrt i markerna innan snön kom, och sen höll sig temperaturerna under nollan hela tiden så det låg 20-30 centimeter pudersnö på marken. Så himla vackert och dessutom lätt att gå i när man slapp pulsa runt i blötsnö.

Jag och Björn tog en promenad med hundarna ut i skogen här hemma och bägge vovvarna var helt lyriska över det vita fluffet som kommit!

På söndagen var det ännu vackrare, då hade det definitivt slutat snöa, det var runt 7-8 minusgrader och den där fantastiska blåa North Carolina-himlen:

När vi väl flyttar härifrån kommer jag verkligen att sakna den där himlen, har aldrig sett en så blå färg som himlen har här en kall och solig vinterdag!

Skolorna stängde ju förstås, när vägarna ser ut såhär och inga snöplogar är att vänta så går det ju helt enkelt inte att ta sig dit:

Först blev det en snow day på måndagen, och sen ringde de om att även på tisdagen skulle skolorna vara helt stängda. På tisdag eftermiddag kom faktiskt, hör och häpna, en plogbil och skivade av snölagret på vägarna i vårt område men lämnade en blankslipad is kvar så att det knappt ens gick att gå på vägen. Suck. Dessutom plogade den bara några av våra vägar, så det blev en ganska så vild diskussion i den facebook-grupp som vi har för de som bor i Lennox Woods. De som fått blankslipade och snorhala gator klagade över det, och de som fortfarande hade helt orörda snöhögar kvar på sina gator klagade över det. Det hade nog varit bättre om den hållit sig borta helt och hållet!

På onsdagen skulle det bli 10 plusgrader och lite regn, så nu trodde åtminstone jag att skolorna skulle öppna om än kanske 2-3 timmar senare än vanligt så att snön skulle hinna smälta undan ordentligt på vägarna. Men icke då, det blev stängt hela dagen även då, så nu är vi alltså uppe i 3 make up-days allaredan. Make up-days är alltså de dagar som de tar av påsklovet och sommarlovet för att kompensera för de lediga snödagarna. Inte så populärt!

Idag torsdag var dock vintern definitivt över för denna gången och vi tog direkt ett stort skutt över till sommaren istället. Temperaturen toppade på +20 grader! Helt ljuvligt underbart förstås, men samtidigt skrämmande. Tisdag natt var det -15 grader, drygt två dygn senare är det alltså +20… Nu när jag skriver detta är klockan tio på kvällen, det är den 12 januari och det är 16 grader varmt ute. Nånting är väldigt fel med klimatet!

För ett par dagar sen körde Max till skolan på morgonen som vanligt. Bland annat kör han förbi en sjö och sedan strax efter ligger det en elementary school där det är sänkt hastighet ett par timmar på morgonen och på eftermiddagen när föräldrarna lämnar och hämtar barnen. Nu var det dock mitt på dagen och tämligen lugnt i trafiken, Max har tentavecka denna veckan så han skulle bara in och skriva en tenta den dan.

Han satt och funderade lite i största allmänhet så där som man gör när man kör bil tämligen sakta men där det inte är någon direkt trafik som man behöver koncentrera sig på. Höll i ratten med en hand och hade den andra vid munnen och bet tankspritt på en knoge. Allt var frid och fröjd.

Då plötsligt hör han hur en polissiren tutar till bakom honom, tittar i backspegeln och ser blinkande blåljus och en polis som tecknar åt honom att köra in till kanten. Vad sjutton nu?! Klockan var som sagt mitt på dagen men första tanken var ändå att han kanske kört för fort förbi skolan trots att han egentligen visste att det inte borde vara sänkt hastighet just då.

Han stannade bilen, körde ner rutan och satt med bägge händerna på ratten (mycket viktigt om man blir stoppad av en polis här i USA – de måste se att man inte har ett vapen i händerna) och väntade på att polisen skulle komma fram till honom. Polisen närmade sig lite försiktigt och kikade oroligt in i bilen och frågade om Max var ok. Jaa? svarade Max, mycket undrande.

Det visade sig att den stackars polisen sett Max köra förbi, med en hand för munnen, misstolkade det totalt och trodde att det satt någon i baksätet som försökte strypa honom! Greensboro känns lite sömnigt emellanåt men polisen är uppenbarligen alert, beredd på  det mesta och redo att gripa in i varje tänkbar situation, det känns ju betryggande i alla fall även om det denna gången blev lite tokigt! 🙂

Igår kväll ringde telefonen, det var från Tess skola. De ringer praktiskt taget dagligen med förinspelade ”important announcements” om än det ena och än det andra, vi brukar låta svararen ta det så att meddelandet finns kvar om det nu är nånting som faktiskt är viktigt. Och denna gången var det faktiskt det. Meddelandet kom även som mail:

Good evening Northern High families, this is Principal M.

This evening we learned of rumored violence at school tomorrow.

The sheriff’s department is investigating the rumors.

We take student safety very seriously and plan to have a normal school day with extra deputies on campus as a precaution.

I will update you if any new information becomes available.

Nu har det varit tyst igen några veckor här på bloggen, jag har helt enkelt varken haft tid eller ork att skriva. Dels har jag och Björn varit i Sverige, dels har jag blivit opererad. Mer om operationen senare i kommande inlägg, nu är det äntligen dags att berätta om årets Sverigetripp!

Björn åkte iväg ett par veckor innan mig, eftersom han skulle jobba. Sammanlagt var han i Sverige i nästan tre veckor stackarn, inte för att det är något fel på Sverige men det är länge att vara borta från familjen! Jag var där i en vecka, och vi försökte även locka med barnen så att de skulle få vara med på min stora dag men de ville inte ta ledigt så länge från skolan så de stannade kvar. Skönt att ha ambitiösa barn som tar skolarbetet på allvar i och för sig, men lite intresserade kunde de väl ha varit av att se sin mamma få sin efterlängtade lagerkrans tycker jag! 🙂

Nåväl, anledningen till denna resan var i alla fall att det var dags för promovering. Promoveringar har man en gång per år på Göteborgs universitet, varje höst, och då promoveras de som disputerat senast juni samma år. Jag disputerade ju i oktober förra året så då var det för sent för mig att vara med på 2015 års promovering, så nu var det äntligen dags. Vi var faktiskt fyra stycken från samma institution som disputerat under året som gått, och tre av oss skulle vara med på promoveringen. Kul att promoveras med några man känner så väl!

En promovering är ju en stor händelse, förmodligen det närmaste man kommer en Nobelmiddag i sitt liv. Då duger det inte att släntra in i jeans och t-shirt precis, eller ens en kort klänning eller kostym. Nej, reglerna säger att det är långklänning eller frack som gäller. Jag har inte ägt en långklänning i hela mitt liv, och Björn har definitivt inte en frack hängandes i garderoben, så det blev att ge sig ut och shoppa. Jag hade visserligen fått låna en jättetjusig röd sak av en vän här i Greensboro (som haft den när hon själv promoverades för ett antal år sen), men när jag skulle pröva den var den alldeles för liten, jag fick den inte över höfterna ens. Synd för den var verkligen läcker men inte mycket att göra åt. Tess skulle även ha en klänning till sin homecoming-dans i skolan, så vi gav oss iväg till Dillard’s och hittade varsin klänning där.

Björn hann aldrig hyra en frack här i Greensboro, så han tänkte att han ordnar det när han kommer till Göteborg. Väl där var han överhopad med jobb som vanligt, så först på lördagen innan promoveringen (som skulle gå av stapeln på fredagen, sex dagar senare…) började han se sig om efter en att hyra. Det var ju rätt kört förstås. De frackar som fanns hade ju redan bokats upp av andra som skulle på samma promovering, så till slut ringde han en affär i Halmstad. Han pratade först med en snäll äldre man som sa att jo, vi kanske kan fixa en åt dig. Då hör Björn hur mannens son ropar i bakgrunden ”pappa, du köper INTE in en frack till, det säger jag dig!!! Vi kommer aldrig kunna hyra ut så mycket frackar så att det går ihop!”. Så det blev inget där heller. Panik! Till slut fick han krypa till korset och köpa sig en… Inte billigt, men han har redan hittat en kollega som behöver en till nyår och som vill hyra Björns, så om han hittar några till som vill göra samma sak så kanske det kan gå ihop till slut! Och vem vet, en vacker dag kanske det faktiskt dimper ner en inbjudan till Nobelfesten i brevlådan och då är vi redo! 🙂

Innan promoveringen skulle det övas, dels en gång dagen innan i universitetets lokaler på Vasagatan, där vi bland annat fick se en liten film från en tidigare promovering:

…och dels en gång på förmiddagen samma dag i lokalen på Svenska Mässan där promoveringen skulle hållas:

Vi fick skriftliga förhållningsorder så att vi skulle hänga med i vad som hände och komma ihåg turordningen. En stor del av ceremonin hålls på latin, och eftersom de allra flesta (alla?) av oss inte är så värst slängda i latin så fick vi några nyckelfraser att hålla reda på så vi skulle veta när vi skulle resa oss och sätta oss osv.

Varken jag eller mina kollegor Kristina och Pia var speciellt nervösa innan. Disputationen var ju eldprovet, promoveringen är ju bara kul! Men efter att ha varit på den första genomgången var vi desto mer skärrade efter alla uppmaningar om hur vi skulle gå, hur vi inte skulle gå, hur vi måste se upp så att vi inte snubblar, tittar åt fel håll eller ser vilsna ut. Helt plötsligt kändes disputationen som en baggis och promoveringen som det verkliga eldprovet!

Men till slut var vi färdigtränade och det var dags att gå tillbaka till hotellet och klä om oss. Nu gällde det att komma ihåg hur fracken skulle ”monteras” så att allt blev rätt! 🙂

Vi blev hämtade av Björns syster Berit och hennes man Roland, som också skulle vara med på ceremonin. Så här stiliga var syskonparet!

Och här är jag och Björn (Roland var och parkerade bilen så det är därför han inte är med på dessa bilder!). Jag tycker vi ser riktigt rekorderliga ut!

Väl inne smet jag iväg mot samlingsplatsen där vi skulle ställa upp oss innan intåget. Björn, Berit och Roland tog rulltrappan upp till mingellokalen där alla gästerna samlades innan ceremonin började. Senare hittade Björn ett klipp som GU spelat in från kvällen, bland annat filmade de när gästerna började anlända. Gissa vilka som är med! Titta på klippet här:  GU promovering 2016

Jag och resterande nyblivna doktorer radade upp oss och gjorde oss redo för inmarschen (Fotograf: Kristina):

Så äntligen var det dags, vi tågade in och fram till våra platser. Björn tog detta mäktiga panoramafoto över hur det såg ut därinne med alla på plats:

Ceremonin var häftig att vara med om. Musik och sång av elever från Artisten, tal av rektor Pam Fredman och av respektive promotor från varje fakultet. En lite kul detalj: mycket av ceremonin hölls som sagt på latin, och efter att varje promotor talat klart avslutade de med frasen ”dixie!”. Som tur är så textades allting på stora skärmar, så att vi skulle kunna hänga med. Tack vare det kan jag tala om att ordet dixie betyder ”jag har talat”. Björn funderar nu allvarligt på att avsluta varje möte med ett kraftfullt ”dixie!”. Han känner att det skulle ge lite mer tyngd och klass åt det han säger. 🙂

Till slut var det dags för oss från Humanistiska fakulteten att gå fram och få våra diplom.

Björn filmade oss, här kan ni se hur det gick till: diplomutdelning

Lagerkransen trodde jag att man skulle få samtidigt med diplomet, och att promotorn skulle sätta på oss den, men så var det inte. Istället hade man den liggande under stolen, och när man gick tillbaka efter att ha fått sitt diplom så fiskade man snabbt upp den, höll den själv över huvudet under tiden som en fanfar spelades, och sen satte man på sig den. För den som undrar så kan vi som är filosofie doktorer välja om vi vill ha lagerkrans eller doktorshatt. Alla andra doktorer (teknologie, medicine m.m) får enbart ha hatt, men just filosofie doktorer har rätt att ha lagerkrans. Därför valde jag kransen, det känns lite extra speciellt att ha den helt enkelt!

Runt 2,5 timme tog ceremonin, och sen var det mingel i mässhallen innan middagen.

Jag var väldans sugen på att öppna röret med diplomet och dra ut det och kolla hur det såg ut, men jag höll mig. Hade varit mindre kul om jag spillt champagne på det och förstört det!

Väntan på middagen blev en lång väntan. Jättejättelång faktiskt. Vi hade inte hunnit med så mycket lunch på dagen, en macka bara, så till slut mådde jag illa av hunger och hade jätteont i ryggen av att bara stå där och vänta. Men till slut var det äntligen dags! Och när vi tittade på listan över bordsplaceringen fick vi en överraskning. Ni som tittade på GU-filmen som jag länkade till ovan såg att Sture Allén blev jubeldoktor (dvs., det var 50 år sedan han disputerade) i år, och döm om vår förvåning när vi såg att vi blivit placerade vid samma bord som han och hans familj! För mig kändes det extra speciellt att det var just Sture Allén, han var nämligen en av pionjärerna inom datalingvistik (som är mitt forskningsområde) och sägs t.o.m vara den som införde ämnet i Sverige. Väldigt roligt att ha blivit promoverad samma år som han blev jubeldoktor, och sen dessutom få sitta vid samma bord vid middagen! Dock satt han en bra bit från oss så vi kunde inte prata med honom, tyvärr.

Middagen var god, men tyvärr hade jag och Björn ätit nästan exakt samma rätt (torskrygg) dan innan på hotellet (och dessutom hade vi ätit fisk hela veckan) så vi var lite mätta på just fisk. Men gott var det och dessutom bra underhållning i form av dans- och musikelever. Ljuset var lite skumt så bilderna blev därefter, men det ser å andra sidan lite extra festligt ut! 🙂

Efter maten när vi alla reste oss upp för att gå ut till dansen kände jag att fasen också att Sture Allén satt så långt bort att jag inte haft en chans att prata med honom. Berit tyckte att jag skulle gå fram och hälsa men jag kunde inte med det. Men Björn är gjord av annat virke än jag, han hoppade upp och gick fram till Sture och presenterade sig. ”Min fru har disputerat inom datalingvistik och skulle verkligen vilja få en bild ihop med dig, är det ok?”. ”Absolut” svarade Sture och gick bort till mig. Jag sa till honom att jag tyckte att det var jättepinsamt men han var hur gullig som helst och sa att det tyckte inte han. Sen frågade han vad min avhandling hette. Nån sekund eller så stod det totalt still och jag hade inte den blekaste aning om titeln. Helt tomt. Sen kom jag på att den började med Towards Dialogue Strategies så jag började säga det, och sen kom ord för ord  under tiden jag pratade så jag jobbade lite inkrementellt där kan man säga. Jösses. Riktigt så nervös var jag faktiskt inte men det konsumerades trots allt ett antal glas vin under middagen och jag var inte riktigt beredd på att diskutera min avhandling just då. Det är det enda jag har att säga till mitt försvar! 🙂 Men skit samma, nu har jag pratat med Sture och han var precis lika rar och trevlig som han ser ut! Visst är vi fina i våra lagerkransar?

Under veckan som gått hade Björn och jag även sålt vårt hus i Landvetter. Väldigt bitterljuvt men det var dags. Vi hade även varit där och hämtat våra sista grejer som stått kvar i garaget, och där hittade jag bland annat min gamla hatt som jag hade när jag tog studenten (i Lysekil var det tradition att ha en hatt med långa band där klasskompisarna skrev en hälsning). Många år och mycket slit har det varit under de år som gått från det att jag bar hatten till dess att jag satte lagerkransen på mitt huvud!

Jag måste säga att jag känner mig otroligt ödmjuk och väldans stolt över att ha fått vara med om detta. Så många ensamma timmar, speciellt efter att vi flyttade till USA förstås och jag inte längre kunde sitta på universitetet bland kollegor och jobba, så mycket blod, svett och tårar innan man äntligen nådde målet. Så omöjligt det kändes det hemska året 2014 när jag förlorade nästan hela min familj. Jag ångrar inte att jag gav mig in på detta även om det stundtals varit tufft, för mest av allt har det ändå varit roligt. Jag har fått gräva mig djupt ner i nånting som jag brinner för och klarat av utmaningar jag inte hade en aning om hur jag skulle tackla, och växt en hel del på köpet. Jag känner att jag verkligen gjort mig förtjänt av min fina krans!