Agilityträning

Igår var det äntligen dags för agility för mig och Java! Egentligen skulle kursen ha börjat förra veckan, men eftersom ddet var utlovat regn till kvällen ringde de och ställde in. Veklingar, tyckte jag! Har man hund är man väl van vid att vara ute i alla väder men tydligen inte 🙂

Meningen var att jag skulle ha åkt dit och tittat på en lektion först, för att se vad de har för träningsmetoder och så. Men av olika anledningar så hann jag aldrig komma iväg utan fick lita på de besked jag fick när jag mailade ägaren om att de kör med mjuka metoder. När jag anmälde oss fick jag fylla i ett långt formulär, printa ut det  och, naturligtvis, posta det tillsammans med en check med kursavgiften. När ska de börja med anmälningar och betalningar över nätet i det här landet egentligen?! Det här med checkar känns väldigt mycket… förra århundradet om man säger så! 🙂 Frågeformuläret var lite roligt. Det var frågor om ras och vad hunden heter, och det är ju inte så konstigt. Men de ville även veta om hunden var kastrerad, speciella kännetecken vad gäller färg eller annat (varför? för att kolla om man har rätt hund med sig?), om hunden har morrat eller nafsat åt en människa eller annan hund någon gång och vilka omständigheterna var i så fall, om den har några beteendeproblem och om den fått någon tidigare lydnadsträning och nivå på den i så fall. De gånger jag anmält mig till kurser på brukshundsklubben hemma i Sverige så har jag bara talat om mitt och hundens namn och vilken ras det är och sen var det klart, men så icke här. Glädjande ändå att de ville veta omständigheterna kring eventuella gruff med människor/hundar så att inte hunden automatiskt var diskvalificerad oberoende av orsak. Sen var det naturligtvis sida upp och sida ner med vad  företaget hade för ansvar och vad de absolut inte ansvarar för osv. Kändes väldigt amerikanskt!

När vi kom dit visade det sig att själva träningsplanen var en inhägnad gräsplätt som var ganska liten. Jag är ju van vid appellplanen på bk och tyckte att det kändes lite pyttigt, men alla hinder fick ju plats i alla fall… Jag tyckte jättemycket om kvinnan som äger stället, kändes verkligen som en ”riktig” hundmänniska! Tjejen som skulle ha kursen var också jättetrevlig och väldigt entusiastisk. Vi var fem ekipage där, ett sjätte skulle också vara med men hunden hade blivit sjuk. Jättebra med en så liten grupp, särskilt med tanke på att planen var såpass liten.

Min agilityerfarenhet är högst begränsad, det enda jag gjort innan i den vägen är en nybörjarkurs med Morris. Den här kursen var väldigt lik, förutom att de går mycket snabbare fram. Det är bara 6 träffar på vardera en timme (Morris kurs var 8 träffar á 2 timmar) så det gäller ju att hinna med alla hindren. Denna första gång gick vi igenom vanligt hopphinder, tunneln och A-hindret. Hopp och släptunnel har jag gjort förut med Java, så det var en baggis för henne (särskilt som det denna gång var en vanlig tunnel). Det enda som ställde till det för henne var att instruktören ville att vi skulle ha hundarna kopplade hela tiden, och hon hade aldrig hoppat med koppel på sig tidigare så hon sprang fot vid sidan av hindret istället. Till slut tog jag av henne kopplet i alla fall och då gick det bättre, och instruktören tittade på mig och sa att ”ja, hon ser ju ut att vara lydig så då går det bra” 🙂 Ett av kraven för att vara med på kursen var ju att man kunde ha hunden lös utan att den stack iväg och dessutom var det ett högt staket runt om så jag såg inte riktigt risken… Visst, den kan ju springa fram till de andra hundarna men då får man väl hjälpas åt med att schasa bort hunden så att den lär sig att den ska hålla sig till matte. Java är hur som helst inga problem med att ha lös så jag har henne hellre utan koppel. A-hindret var första gången vi provade på. Jag fegade lite och lät henne gå upp lite lugnt, ett steg i taget och nosa sig fram i sin egen takt. Det gick bra de första stegen men uppe vid toppen blev det ju ganska brant (även om vi sänkt hindret) och då blev hon lite rädd och ville vända. Nästa gång lät jag henne springa upp istället och då gick det jättebra, hon sprang över hela hindret av bara farten och verkade tycka att det var kul!

Sammanfattningsvis så var det väldigt positivt. Kändes ungefär som att träna hemma i Sverige, och det var en trevlig grupp. De andra hundarna var en border collie, en shar-peiblandning, en sheltie och en labbe. Kul med lite olika raser!

Att trimma en terrier

Det är inte helt trivialt att trimma sin terrier här i USA, har vi upptäckt. Först lite bakgrund för er icke hundmänniskor som inte är så insatta i terrierpälsar. 🙂 Strävhåriga hundar fäller inte utan med jämna mellanrum ska pälsen trimmas. Tar man då och klipper pälsen förstör man kvalitén på den. Istället för att vara sträv blir den alldeles mjuk, och tappar sin fantastiska förmåga att stå emot väta och smuts utan ser istället lite lätt grådaskig ut. Man får inte heller det här pigga terrierutseendet med lite utstående päls tycker jag, utan den blir mer åt det släthåriga hållet. Så istället för att klippa pälsen så rycker man av det döda håret för hand. Det låter ju rätt barbariskt men gör inte ont på hunden om man vet vad man gör, det som är jobbigast är att det tar betydligt längre tid än att klippa. Det går att lära sig att göra själv, men dels tar det som sagt tid och dels är det tämligen svårt att trimma en westie eftersom de ju har en speciell frisyr. Utan det runda huvudet och ridbyxorna på bakbenen ser de mer ut som en cairnterrier, och det är väl inget fel i och för sig men har man nu en westie så vill man gärna att den ska se ut så också.

Morris har alltid blivit trimmad av sina uppfödare hemma i Sverige. De är otroligt duktiga och väldigt, väldigt måna om Morris så vi var lite oroliga både vi och dem för hur det skulle gå efter att vi emigrerat. Och med rätta, visade det sig. Jag hörde mig för hos ett antal ”groomers” när vi flyttat hit men ingen trimmade för hand, alla använde sax/maskin. De flesta var väldigt förvånade över att jag ville att de skulle göra det för hand eftersom nästan ingen gör det på sina hundar här. Jag hade kunnat klippa honom medan vi bor här och sen ta honom till uppfödarna när vi kommer hem igen, men problemet är att har man en gång börjat klippa så är det nästan omöjligt att trimma för hand sen. Pälsen blir som sagt mjuk, och den lossnar inte så lätt så det blir väldigt smärtsamt för hunden att börja rycka den igen. Till slut hade jag nästan gett upp och tänkte att jag får väl försöka göra det själv så gott det går, men så kom Björn på den ljusa idén att försöka få tag i en westieuppfödare i Greensboro. De borde ju veta någon som trimmar! Sagt och gjort, vi hittade en som till och med bor här i Summerfield. Jag ringde och höll sen på att aldrig bli av med honom, han blev överförtjust när han hörde att det kommit in nytt friskt westieblod ifrån Sverige och pratade hur länge som helst 🙂 Tydligen är inte westiepopulationen jättestor här runtomkring så han är ständigt på jakt efter nya avelshanar och ville veta allt om Morris. Nu var det ju inte direkt i avelssyfte som jag ringde honom, men till slut lyckades jag få tips på en trimmare. Dessutom en som har sitt hundtrim 15-20 minuter ifrån där vi bor!

Första gången vi trimmade honom syntes det knappt att hon tagit något. Morris har enormt mycket päls och hon hade säkert kämpat på bra, men inom ett par veckor var han lika långhårig igen. Men hon gjorde ett bra jobb med frisyren så jag sa inget om det första gången, men nu andra gången bad jag henne att ta betydligt mer. Och nu blev han jättefin! Det roliga är att hon tycker det är jättekul att jag kommit dit, det är ju som sagt inte så många som vill ha sina hundar trimmade för hand (det kostar mer än att klippa eftersom det tar längre tid, men är ändå billigare än i Sverige) så det är inte ofta hon får göra det. Hon till och med ringde dan efter att vi varit där och frågade om vi var nöjda och pratade om hur roligt det varit för henne att få trimma på riktigt! 🙂 Nu när jag var där sist gång gick hon och hämtade sin nya lilla valp så att jag fick träffa den, en helt ljuvlig liten kelpie-tjej på 15 veckor 🙂

Såhär blev resultatet, visst ser han riktigt fin ut?

Huvudet däremot är inget vidare, de har en förkärlek för fyrkantiga huvuden här istället för runda:

Jag vill ju att han ska se ut som han gör på min avatar, det är en riktig westie för mig:

Jag försöker plocka lite själv och har fått det lite bättre nu, och över lag är jag nöjd. Är jätteglad att jag hittat någon som kan trimma, och Morris ser inte särkilt traumatiserad ut när jag hämtar honom utan viftar glatt på svansen när hon pratar med honom så det märks att han blir väl omhändertagen! 🙂

Etapp 1 påbörjad

Just nu, hör och häpna, sitter Björn, Tess och vovvarna på planet till Frankfurt! Jag kunde inte börja slappna av förrän en halvtimme efter att de lyfte, väntade hela tiden på att telefonen skulle ringa och att de skulle säga att de blev avsparkade av planet för att Javas bur var för stor. Men nu är det snart två timmar sen de lyfte så det borde gått bra! Nästa sak att oroa sig för är mellanlandningen i Frankfurt och bytet till planet till München. När de checkade in på Landvetter kunde de inte få ut boardingkorten till München, flygplatspersonalen hade ingen aning om varför men allt såg ok ut när de kollade i alla fall. När det gäller oss finns det ju inga garantier i och för sig, men i värsta fall, om det skulle strula återigen så att de inte kommer med planet, så får Björn hyra en bil och köra till München.

Jag har ju gått och oroat mig jättemycket för hur hundarna skulle klara flygresan, och jag är fortfarande väldigt nervös. Men det gick åtminstone bra att checka in dem. Morris gillar ju sin bur så honom var jag inte lika orolig för, men det visade sig att han var den som protesterade. När jag gick iväg så att han inte såg mig längre hörde jag hur han skällde till ett par gånger, men sen verkade han lugna sig. Java, vars bur ju är så stor att vi inte kunnat ha den i bilen och tränat med henne, hoppade in hur glatt som helst när jag sa ”in i buren” (japp, vi har tränat burlekar en hel del!). Sen satt hon och tittade ut en stund, och tog emot två godisar som jag gav henne för att testa om hon var såpass lugn att hon kunde äta lite (alla som känner Java vet iofs att det ska extremt mycket till för att hon inte ska slänga sig över allt som finns i matväg 🙂 ). Sen la hon sig ner hur lugnt som helst, och såg inte ens ut att reagera särskilt mycket när de började rulla iväg med henne. Tack, Zylkene och D.A.P-halsband! Kan verklgien rekommendera det om man ska lugna stressade hundar, det verkar funka bra.

Nu väntar jag bara på att Björn ska höra av sig från Frankfurt om han hinner, de har bara 40 minuter på sig tills nästa avgång. Bara inget mer strular så att de inte kommer med nästa plan. Håll tummarna är ni snälla!

Jag och Max var tvungna att flytta på vår resa. Det visade sig att de inte kunde få plats med fyra burar ens på det stora planet på långflygningen (vilket låter väldigt märkligt tycker jag men så var det). Och eftersom jag och Max var inbokade på det planet med katterna så fick inte Björn och Tess plats. Alltså fick vi lämna över våra biljetter eftersom Björn (som har ”huvudvisumet”) måste vara först in i landet innan jag och Max kan komma in. Så ny avgång för mig och Max blir på torsdag morgon. Rörigt? Japp! Men, men, huvudsaken är att vi kommer dit, men seeegt är det att behöva vänta ytterligare flera dagar!

Vi hade i alla fall inte tur med vädret…

Jaha. Idag skulle Björn och Tess flyga till Frankfurt och sedan München för att sova över en natt som jag berättade om i förra inlägget. Idag var jag ute med hundarna vid 9-tiden, en och en halv timmes riktigt jobbig tur med klättring i berg och tuff terräng så att de skulle bli riktigt, riktigt trötta och sova gott på flyget. Under tiden jag gick tänkte jag på vilket fint flygväder det var, uppehåll och praktiskt taget vindstilla.

Sedan började det snöa, och blåsa. Rejält. Fortfarande några timmar kvar tills flyget skulle gå, och vi hade ju bokat taxin för flera dagar sen så vi var inte oroliga, de visste ju att vi skulle med ett flyg och att vi dessutom har hundar med oss som ska checkas in. No worry. Visst. Flyget skulle avgå kl 14.30, 13.30 kommer äntligen taxin (efter att Björn hade åkt iväg och letat efter honom eftersom han kört vilse). Taxin hade en utländsk chaufför som knappt kunde prata svenska och förmodligen inte sett snö förr, än mindre kört bil i den. Sommardäck på bilen. Vi öser in hundar, packning och ungar i bilen och jag och Max lånar farfars bil och kör bakom fyllda av onda aningar. Det gick givetvis åt h-e, ganska omgående. Taxins hjul snurrade vilt, och i första backen blev det tvärstopp. Då var det 25 minuter kvar tills flyget skulle avgå och det var bara att inse att vi missat det.

Tur i oturen så hade ju jag och Max kört efter i alla fall, så Björn, Tess och hundarna hoppade ur taxin och åkte hem med oss (farfar har ju vinterdäck på sin bil så den hade vi inga problem att köra med 🙄 ).

Nu har Björn ringt och pratat med taxibolaget och sagt till dem att hämta den stackars chauffören, och att köra våra väskor och hundburarna till flygplatsen så får de förvara dem där tills imorgon. Han har också ringt och pratat med resebolaget så att de får försöka hitta en ny avgång. Vi hade ju inte så lätt att hitta de här biljetterna precis… Som det ser ut nu finns det en liten chans att Björn och Tess kan åka till Frankfurt imorgon eftermiddag, sedan vidare till München och sova där. Sedan kan de faktiskt, om vi har tur, komma med på samma plan till Charlotte som jag och Max åker med på måndag morgon! Men vi tänker definitivt inte ropa hej än, mycket kan hända har vi ju verkligen fått bevis för…

Nån mer än jag som känner att det inte är meningen att vi ska komma iväg?