Jag insåg igår när jag var och handlade på Food Lion att jag verkligen börjat komma in i vardagen här nu. I början var det ett kraftprov att gå och handla mat, och jag mer eller mindre vacklade ut från affären varje gång. Inte enbart beroende på att man får stå och lusläsa alla förpackningar för att förstå vad det är man ska ha, utan på grund av alla frågor…

Det börjar ju, som jag berättat om tidigare, att man måste vara beredd på att ideligen svara på frågor om hur man mår. Men den verkliga armadan av frågor kommer när man kommer fram till kassan:

Kassörskan (sprudlande av entusiasm): Hi, how are you?
Jag: Good! How are you?
Kassörskan (lika entusiastisk): I’m great thank you! Did you find everything alright?
Jag: Yes.
Kassörskan: Do you have your X card? (det kort som gäller i just denna affären och som ger en diverse rabatter, det är inget betalkort utan det registrerar bara rabatterna)
Jag: Yes, here it is.
Nu börjar hon scanna in varorna och då dyker ytterligare en medarbetare upp och börjar packa ner varorna i kassar, fast inte utan att ställa ytterligare frågor först:
Packande personal: Are plastics ok? (plastkassar alltså)
Jag: Yes, that’s ok.
Kassörskan (håller upp någon av de varor man köpt): Oh, have you tried this before? It is soooo good!
Jag: No I haven’t, actually.
Kassörskan: Oh, you’re gonna love it!
Packande personal: Do you want me to put these in bags to? (håller upp plastdunkarna med mjölk och juice)
Jag: No, you don’t have to do that.
Packande personal: Ok! (börjar leta vilt bland sakerna under kassan och hittar slutligen Thank you-lapparna och klistrar fast dem på varje dunk).
Kassörskan: Alrighty, that will be 74,65. Do you want to donate 1 dollar to X (fyll i med valfritt välgörande ändamål)
Jag: Yes of course (man vill ju inte verka snål, liksom).
Kassörskan: Debit or credit?
Jag: Debit. (har alltid undrat varför inte detta syns när man drar kortet, det borde väl kunna programmeras i själva kortet att det dyker upp att det inte går att använda som kreditkort???)
Kassörskan: Ok. Here’s you receipt. You saved 1 dollar and 45 cents today!
Jag: Thank you!
Packande personal: Do you want me to help you to the car? (inte nog med att man får hjälp med att packa ner alla varor i kassar och ner i kundvagnen, man kan även få hjälp med att köra kundvagnen ut till bilen och packa in kassarna i bagageutrymmet).
Jag: No thanks, I’m fine.
Kassörskan och packande personal i kör: Ok, thank you for shopping here today! Have a good one!
Jag: Thanks!

I början var jag som sagt ganska matt efter denna utfrågning. Dessutom säger de ju alltihop runt 100 gånger om dagen så det går i ett svindlande tempo. Jag hörde i princip ingenting de första gångerna utan fick fråga om minst en gång på varje fråga, det gjorde ju inte det hela mindre tröttsamt direkt. Men nu börjar jag nog verkligen komma in i hur det funkar här. Jag har inga som helst problem med att höra vad de säger och vet till och med precis vad jag ska svara utan att behöva tänka efter, har nu helt klart glidit över från Överlevnad via Utforskande till Förfining! 🙂