Tänkte bara skriva några rader om hur det var att köra bil i Washington, för den som till äventyrs har funderingar på att göra det. Mitt bästa råd är ytterligare ett citat från Liftarens guide till galaxen: Don’t panic! Det är lätt kaos: en himla massa bilar, tämligen rörigt, men det går! Det man behöver införskaffa, om man inte redan har det, är en gps. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan det, visst att man kan läsa kartor men gatorna har en tendens att bara försvinna i den stan så det underlättar betydligt med en gps som kan räkna om rutten när man tappat bort vart man skulle svänga.

En sak man måste tänka på är att vara ganska tuff. Det går inte att tro att bara för att man sätter på blinkersen och saktar ner farten så ska folk automatiskt släppa in en i den fil man vill. Åh nej. Skit i om det kommer någon bakom, på med blinkersen och sväng bara. På något sätt samarbetar alla ändå, för är man bara bestämd så blir man insläppt i den nya filen. Dessutom känns det som om man inte är ensam om att vara nykomling i stan. Sällan har jag sett så många halsbrytande u-svängar, plötsliga tvärnitar och 90-graderssvängar  när man inser att man nästan kört förbi den gatan man ska in på! Det tutas friskt, men faktiskt sällan på någon som så uppenbart inte vet vart den ska. Tutar man, så är det för att någon tvekar och kör sakta. Går det bara undan så kan man komma undan med ungefär vad som helst. 🙂

En sak till – parkeringsplatser. Det finns inte speciellt många. Finns det så är det oftast 2-timmarsparkeringar längs med gatorna, så man får vara beredd på att springa ut varannan timme för att mata parkeringsmätaren. Det finns en del parkeringshus, bl.a i Union Station, och de rekommenderas. Står man en hel dag kostar det 22 dollar och det är ju inte gratis direkt men det absolut lättaste om man har mycket man vill titta på och inte vill springa och passa parkeringstiden hela tiden.