Japan, var god dröj

Det var väl egentligen ingen som trodde att Björn skulle kunna komma fram till flygplatsen, checka in, sätta sig på planet och sen vara framme några (ok ganska många i det här fallet) timmar senare med enbart stela leder och tråkig flygplansmat att klaga över? Nä, trodde väl inte det.

När han väl, mer eller mindre med livet som insats, kom fram till flygplatsen imorse (och jag precis hann få iväg föregående inlägg) och gick fram till incheckningen så fick han reda på att flyget var inställt. Det sista han gjorde innan han stack hemifrån var att kolla om det var några förseningar men då stod det att allt var ok och flyget skulle avgå i tid. På bara en timme hann det tydligen ändra sig, enligt personalen, men på flygplatsparkeringen suckade de bara när Björn kom och hämtade sin bil lite senare och sa till honom att de vetat sedan länge att hans flyg inte skulle gå… När man nu vet om att ett plan är inställt och man dessutom vet att det är glashalt ute och det varnas för att ge sig ut i bil överhuvudtaget om det inte är absolut nödvändigt, borde man inte se till att meddela resenärerna att de kan stanna hemma då???

Björn kämpade länge och väl med att försöka få plats på något annat plan, eftersom det enbart var Greensboro-Chicago-sträckan som var inställd. Han brydde sig ju inte om hur han kom till Tokyo, han kunde precis lika gärna flyga över Washington eller vad som helst. Dessutom är det ju inte så långt till Charlotte, så om det gick något flyg därifrån kunde han ta bilen dit istället. Men enligt (den mycket otrevliga) damen vid incheckningen så var det fullständigt kört och det fanns inga flighter överhuvudtaget idag.

Dessutom körde hon någon slags härskarteknik och låtsades hela tiden att hon inte kunde förstå Björns engelska så att han fick ta om allting ett antal gånger innan det gick fram. Ok att han har svensk accent, men så himla svårt brukar han inte ha att göra sig förstådd så det kändes mer som ett sätt att trötta ut honom och få honom att ge upp. Bredvid honom stod ett japanskt äldre par som var helt förtvivlade över det inställda flyget, och de lyckades inte alls göra sig förstådda hur de än kämpade. Det slutade med att Björn (som inte hade några större problem att förstå deras engelska) fick stå och tolka för dem från engelska till engelska… Det var nog en syn skulle jag tro, Björn fly förbannad, japanskt par ledsna och bekymrade och amerikansk uttråkad anställd som bara ville få iväg dem!

Så innan jag ens hade hunnit duka undan frukostbordet var Björn hemma igen. Sen tog det honom knappt 10 minuter framför datorn att hitta en flight som gick från Greensboro 9.48 (han var där 8.30 och hans flight skulle ha gått 10.00) och som han utan vidare skulle ha hunnit med. Denna flight hade United Airlines alltså inte kunnat hitta hur mycket de än sökte. 👿

Just nu är han ombokad till ett annat plan som avgår tidigt imorgon bitti, vi får väl se om han lyckas komma iväg då. 🙄

En dag ska jag skriva en bok (eller åtminstone blogga) om Björn och hans flygbravader… Han flyger väldigt ofta, men det är väldigt sällan han tar sig från A till B utan att det händer nånting alls. Allt från inställda flyg till felstuckna insulinsprutor med efterföljande blodbad på flygplanstoaletten till heroiska insatser för att få liv i avsvimmade medresenärer!

3 reaktioner på ”Japan, var god dröj

  1. Den där flygplatsanställda måste ha blivit förflyttad från Newark. 🙄 Otrevligare än där får man leta efter.
    Hoppas Björn kommer iväg i morgon bitti nu, håller tummarna.
    Jag vet! När du inte tycker att du har nåt att blogga om själv kan du underhålla oss med en Björn flyger-historia! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s