flygstrul

Villing-effekten, en kraft att räkna med

av utvandrare

I fredags lyckades de äntligen fixa problemen med visumsystemet på ambassaden i Stockholm, det var en av de sista ambassaderna i världen som fick upp systemet. Max visum utfärdades samma dag, och vi närde en liten förhoppning om att det kanske skulle skickas direkt så att det skulle vara möjligt att hämta ut det på posten (dvs. ICA) i Landvetter redan på lördagen. I så fall skulle Max kunna åka hem på söndagen och vi skulle hinna umgås i 1,5 dag innan jag och Björn skulle iväg på vår semester och Tess skulle iväg på sin. Men så blev det inte, tyvärr.

Alltså stod nästa hopp till att få tag i passet så tidigt som möjligt på måndag morgon, så att Max åtminstone kunde åka mitt på dagen och vara hemma sent på måndag kväll/natt. Problemet var att vi inte riktigt visste vart avin om att passet hade kommit skulle skickas. Antingen dit vi angivit, och de som bor där är på semester hela familjen förutom tonårssonen (tillika Max kompis) som lovade att sätta upp en lapp på dörren med telefonnummer som brevbäraren kunde ringa om det var så att ingen var hemma och kunde ta emot avin. Eller också kunde det hända att ambassaden rör ihop det och skickar passet till en annan familj (innehållande Tess kompis), dit mitt och Tess pass ska skickas när vi kommer till Sverige i augusti. Det såg lite skumt ut när vi gick in och kollade så vi var inte helt säkra. Delar av denna familj var också iväg på semester, men någon fanns i alla fall hemma som kunde ta emot avin om det skulle komma dit. Ett tredje alternativ var den adress dit Björns pass skickades när han förnyade sitt visum för några månader sen, även den adressen låg fortfarande kvar i systemet… Allt som gjort för missförstånd och förväxlingar! 

På måndag morgon hämtades Max upp av Björns snälla svåger, och de två åkte till familj #1 och satte sig i bilen utanför och bevakade brevlådan. Det var ändå dit det var troligast att passet skulle skickas, så vi satsade våra kort på det helt enkelt. Björn i sin tur klev upp 1.30 på natten, alltså halv åtta svensk tid, och var redo att boka flygbiljett till Max i samma stund som passet kom. 8.45 kom den stackars brevbäraren och blev omedelbart “överfallen” av Max och R och avplockad avin. Tjoho, så passet kom faktiskt! Ett tag var vi rädda att det inte skulle komma förrän på tisdagen men äntligen hade vi lite flyt.

Nu satte Björn igång och försökte boka flygbiljett, medan Max och R åkte till ICA och hämtade ut passet. Men boka flygbiljett samma dag som man ska åka visade sig inte vara så lätt. Det är strängeligen förbjudet att boka biljett med så kort varsel, pga terrorister förmodar jag, så där blev det tvärstopp. Till slut lyckades Björn få reda på att om man bokar via ett amerikanskt flygbolag var det ok, så då fick han boka genom United Airlines istället för Lufthansa. Mitt uppe i alltihop spärrades dessutom hans kort! Amerikanska banker är väldigt försiktiga när det görs köp för större summor och/eller om köpen sker utomlands, och spärrar kortet direkt om det verkar misstänkt. Så precis när han satt och var superstressad över att hinna boka biljetten innan alla platser var slut så var han alltså tvungen att ringa banken och häva spärren. Och genom hela detta drama låg jag och sov, pinsamt nog…

Till slut var spärren hävd och han kunde boka en biljett till ett plan som gick vid tvåtiden på eftermiddagen. Då skulle han flyga via Frankfurt och Chicago och slutligen landa i Raleigh, 1,5 timmas bilväg från oss. Enda problemet var att han bara hade 1 timma och 42 minuter på sig i Chicago innan flighten till Raleigh, och det är väldigt kort om tid eftersom man måste igenom immigrations och dessutom hämta ut och checka in bagaget på nytt. Men det var bara att hålla tummarna att det skulle gå bra.

Första flighten till Frankfurt gick jättebra. Långflygningen till Chicago gick också bra, förutom att Max återigen kände sig illamående när det närmade sig landning. Jag hade sagt åt honom att köpa sig nånting att tugga på så att han inte skulle bli så skakis som på förra flygningen, så han hade med sig en chokladkaka. Det var ingen jättehit tyvärr, nästa gång får vi testa med något annat! Men ingen läkare tillkallades den här gången åtminstone, och inget sjukhusbesök blev det heller! Det går framåt! 🙂

Så var han framme i Chicago, och nu gällde det att stressa som sjutton för att hinna med nästa flight. Tyvärr hamnade han bakom en skolklass från Litauen när han kom fram till immigrations, så det tog drygt 45 minuter att ta sig genom där. Sen hämta ut väskan, checka in den på nytt, och sen hoppa på tåget till en annan terminal. När han klev av där hade vi telefonkontakt med honom, och vi satt och följde på nätet hur tiden till avgång räknades ner samtidigt som han sprang allt han orkade till gaten. Det var värre än den värsta thriller! 5 minuter kvar. 3 minuter kvar. Gate closed. Max kom fram på sin höjd en minut efter att gaten stängdes, då hade personalen redan gått därifrån. Planet stod fortfarande kvar, men medan jag pratade med Max såg han hur de stängde flygplansdörren och planet rullade iväg.

Min första reaktion var ett ljudligt “helvetes fan!!!”. Max däremot var ju stressad efter sin språngmarsch naturligtvis och synen av planet som rullar iväg utan honom, men han hämtade sig makalöst fort. Han sa bara till mig att “nu är det som det är och det är ingen idé att bryta ihop. Nu har vi ett problem och det måste lösas. Vad gör jag nu?” Helt otroligt tycker jag att han är så lugn och sansad efter hela den här mardrömsresan!

Så nu fick han leta reda på en servicedesk och boka om sin biljett. Naturligtvis fanns inga mer flighter den kvällen, så han fick en plats 7.30 på tisdag morgon istället. Hotell däremot fick han inte, vilket jag tycker är skitdåligt rent ut sagt. Planet gick i princip på sekunden i rätt tid, hade de väntat en minut till hade han hunnit med men antagligen var det överbokat så de var väl glada att kunna ge hans plats till någon annan istället. Det minsta de kunde göra var väl att erbjuda honom en sängplats, men icke. Så vi bokade in honom på flygplatshotellet så han skulle få några timmars riktig sömn åtminstone. Det blev dyr timpenning på det där hotellet med tanke på hur få timmar han var där men det kändes som det minsta bekymret just då.

Så imorse klev han upp vid halv sex, käkade frukost och gick sen iväg till gaten. Nu var han där i riktigt god tid så den här gången gick allt bra, han kom med planet och är nu äntligen, äntligen hemma, tro det eller ej! Däremot hann ju inte vi hämta upp honom eller ens träffa honom, eftersom mitt och Björns plan till San Fransisco gick 10.20 på morgonen. Jag är jättejätteledsen för detta, det känns verkligen jättejobbigt att inte ens få se honom innan vi sticker iväg men våra flygbiljetter var billiga och icke ombokningsbara så det var inte mycket att göra åt. Vi lyckades fixa skjuts till honom från Raleigh och hem i alla fall, och väl hemma har vi vänner och grannar som pysslar om honom.  Men trist är det ändå!

Så nu är vi splittrade hela familjen. Max är äntligen hemma i Summerfield, jag och Björn är i San Fransisco (jag tror inte jag har berättat om våra resplaner än men det får bli i nästa inlägg) och Tess och hennes bästa kompis på egen äventyrssemester till Kalifornien! Har inte hunnit med att berätta om Tess planer heller, men hon och M ska åka till M’s släktingar i Kalifornien i 10 dagar. Los Angeles, Hollywood, Disney World och San Fransisco står på schemat, det blir nog en riktig drömsemester om allt går som det ska (vilket vi verkligen får hoppas!). Känns jättekonstigt att splitta upp familjen såhär för första gången nånsin, men lite busigt och märkligt vuxet också!

Men det här var i alla fall sista avsnittet i berättelsen om Max minst sagt äventyrliga resa. Detta lär vi aldrig glömma och han har en hel del historier att berätta när skolan börjar igen, den saken är säker! Jag är bara glad att han äntligen är hemma och kan pusta ut. Nu när allt gått bra till slut känns det som att det varit en nyttig erfarenhet ändå, han har ju lärt sig massor om att klara sig på egen hand och självförtroendet har växt rejält. Mammahjärtat hade mått bra av lite mindre äventyr förstås, men det blir inte alltid som man tänkt sig!

Vi borde bara hålla oss hemma helt enkelt…

av utvandrare

Jag har ju tidigare berättat om diverse reserelaterade missöden, allt ifrån de enklaste innefattande platsbrist på grund av överbokade plan, till snöstorm med efterföljande inställda plan när vi skulle flytta till USA. Framförallt är det Björn som brukar drabbas, det är ytterst sällan han rest någonstans utan att nånting krånglat. Till och med hand kollegor har reagerat på det, och numera suckar de bara varje gång något händer honom och kallar det för ”Villing-effekten”. ) Tyvärr har vi nu förstått att Villing-effekten verkar gå i arv… Men vi tar det från början.

Förra tisdagen skulle jag, Max och Tess åka till Sverige för att förlänga våra visum. Sen blev ju jag sjuk, och fick ställa in resan. Den enda som kom iväg var Max, som alltså reste ensam för första gången i sitt liv. Jag var klart nervös inför att låta honom göra det, men insåg att man inte får vara hur hönsmammig som helst. Han är ju trots allt 18 år nu, inte 8!, och dessutom har vi flugit väldigt mycket med våra barn genom åren så de är tämligen resvana. Och själva flygturen oroade jag mig väl inte så mycket över, det var en rätt enkel resa med bara ett stopp i München på väg till Stockholm, utan jag oroade mig mer över hur han skulle hitta i Stockholm. Dels skulle han ju ta sig till hotellet själv, sen till ambassaden dan efter och därifrån till Centralen och leta reda på bussen till faster och farbror i Borås.

Men iväg kom han i alla fall, han flög från Charlotte så att det alltså bara skulle bli en mellanlandning, i München. 18.45 på tisdag kväll bar det av, och jag sov jättedåligt på natten där och bara väntade på att telefonen skulle ringa och meddela att planet störtat eller var kapat eller liknande. Dock verkade jag ha somnat rejält till slut, för vid 5-tiden på morgonen ringde det utan att jag hörde nånting trots att jag hade telefonen bredvid kudden. Till slut vaknade Björn av att telefonsvararen kom igång. Det var Max, som bad oss att ringa tillbaka OMEDELBART eftersom han befann sig på ett sjukhus i München.

Snacka om hastigt uppvaknande! Jag slängde mig på telefonen och ringde honom, tack gode gud för mobiltelefoner säger jag bara. Det visade sig att han hade slumrat till på planet, normalt sett brukar han hålla sig vaken eftersom han alltid mår dåligt om han sover på flygplan. Mycket riktigt, när han vaknade mådde han inget vidare, kände sig alldeles darrig och yr. Eftersom han reste själv hade väl flygvärdinnorna extra koll på honom så de tillkallade läkare som genast misstänkte epilepsi! Såhär i efterhand känns det som en kraftig överreaktion, men de vågade väl inte chansa antar jag. De flyttade honom till första klass i alla fall och väl där piggnade han till. När de landat ville de absolut ta honom till ett sjukhus, han tyckte inte att det behövdes alls utan försäkrade gång på gång att han mådde hur bra som helst men de stod på sig.

Så innan han visste ordet av befann han sig på ett sjukhus nånstans i München, han hade ingen aning om var eller hur han skulle ta sig tillbaka. Dessutom hade han ju flighten till Stockholm att passa. Den nitiske läkaren ville behålla honom över natten för säkerhets skull, han såg väl dollartecken dansa omkring antagligen och ville göra det mesta möjliga av situationen.

Lång historia kort: vi mailade Max sjukförsäkringsuppgifter till sammanlagt tre olika mailadresser som vi fick av dem, men ingen visste ändå nånting och hade ingen aning om ifall någon fått mailet. Så till slut fick Max skriva på ett papper där han intygade att han skrev ut sig själv mot läkarens inrådan (han mådde ju hur bra som helst som sagt så det var inget vi oroade oss för) och sen fick han betala hela kostnaden själv. Men då släppte de ut honom i alla fall, och helt plötsligt stod han på trottoaren utanför sjukhuset utan att ha en aning om var han var eller var flygplatsen fanns nånstans. Väldigt oansvarigt av läkaren tycker jag, de borde väl ha sett till att hjälpa honom tillbaka!

Men tack gode gud för mobiltelefoner säger jag igen, för vi satt ju hela tiden och coachade honom via telefon. Han lyckades få tag i en taxi och åkte tillbaka till terminalen, in och växla pengar eftersom han ju inte hade några euro med sig och taxichaufförerna inte tar kort i Tyskland. Ut och betala taxin och sen in och leta reda på Lufthansas disk för att boka om biljetten eftersom hans flyg ju gått för länge sen vid det här laget. Jag måste säga att jag är otroligt imponerad av honom, inte en enda gång lät han speciellt stressad utan han tog sig igenom alltihop steg för steg hur lugnt och sansat som helst. Lyckades boka om biljetten till ett plan som gick en timma senare, och landade till slut i Stockholm några timmar senare än tänkt.

Vid det laget var han rätt slut stackarn, men lyckades hitta hotellet utan några problem alls. Dan efter gick han upp 7 på morgonen och tog bussen till ambassaden. In på ambassaden för intervjun, sen tillbaka till hotellet och plocka upp packningen och vidare till Centralen för att ta bussen till Borås. Väl på bussen kunde han, och vi, äntligen pusta ut. Jag sov inte mycket de två nätterna kan jag säga, men allt flöt på hur bra som helst! Otroligt duktig var han! ❤

Dessutom är det ju i såna här situationer man är så otroligt tacksam att man har snälla vänner som ställer upp i alla väder. En vän jag har i Stockholm, som jag aldrig ens träffat ”på riktigt” utan har lärt känna genom ett hundforum som vi båda varit medlemmar på, lovade omedelbart när hon fick reda på vad som hänt att hon skulle ställa upp och hjälpa till om det behövdes. Hon har rätt mycket att stå i själv just nu men tvekade inte det minsta utan stod stand-by och var beredd på att åka in och möta upp Max om han ville. Och i Landvetter skulle Max bland annat bo hos en kompis vars pappa Björn pluggat ihop med på Chalmers en gång i tiden, vi familjer har umgåtts allt sedan dess. Pappan tvekade inte heller en sekund, utan när Björn ringde och berättade att Max satt på ett sjukhus i München sa han omedelbart att han kunde ta första bästa plan dit och hjälpa honom hem. Nu behövde ingen av dem rycka in eftersom Max fixade det själv, men så fantastiskt att ha så fina vänner! ❤

Till slut kom Max fram till Borås i alla fall, och fick vila ut en dag hemma hos faster Berit och farbror Roland. Sen hem till kompisen i Landvetter ett par dagar, och därefter vidare till en annan kompis resten av tiden. Allt var frid och fröjd igen och vi kunde alla pusta ut!

Trodde vi i alla fall. Dagarna gick och passet, som skulle skickas komplett med nytt visum och allt till kompis #2 i Landvetter, kom aldrig. Vi väntade och väntade och blev mer och mer nervösa. Kunde de ha blandat ihop adresserna och skickat det dit som mitt och Tess pass ska skickas när vi kommer till Sverige? Nix, efter kontroll med min vän som våra pass ska skickas till så stod det klart att inget pass kommit dit heller. Och nu kommer klimax i denna berättelsen: efter att Max har fixat allt strul med ditresan på ett så fantastiskt sätt så visar det sig att två dagar innan han kom till ambassaden så hade något hänt med datorsystemet som har hand om alla amerikanska pass + alla visum till USA. Det låg helt nere, så varför de fortsatte att ta emot ansökningar två dagar senare är en gåta. Summan av kardemumma är att all pass- och visumhandläggning ligger nere tills de lyckats fixa datorsystemen, och ingen vet när just Max ansökan kommer att behandlas. Alltså kan han inte resa hem på söndag som planerat, utan han är kvar i Sverige på obestämd tid.

Allvarligt?! Han hade verkligen förtjänat att få komma hem nu, men så blir det alltså inte. Just nu jobbar vi allt vi kan på att försöka lösa detta. Har vi bara en liten gnutta tur så går det att utfärda ett nytt pass till Max, han är ju svensk och har svenskt pass så det påverkas ju inte av datorhaveriet. Sen kanske det går att fixa ett ESTA till honom istället för visum, så att han kan ta sig hit på det. Sen får vi försöka få hit passet med visumet i på något sätt, och då måste han lämna landet och komma tillbaka igen med visumet istället för ESTA eftersom man ju inte får vara kvar i landet lika länge på ett ESTA som på ett visum. Herregud, vilken soppa säger jag bara. Men det är bara att hoppas att det går att göra så, för annars måste han stanna kvar tills visumet är klart och det kan ta flera veckor…

Som sagt, vi borde bara stanna hemma och aldrig åka längre bort än en biltur på ett par timmar, absolut inte ge oss upp i luften i alla fall. Håll tummarna för att vi lyckas fixa ett ESTA är ni snälla!

Äntligen hemma

av utvandrare

I fredags var det dags för hemfärd efter en intensiv Sverige-vecka. Jösses vad hektiskt det blir när allt ska klämmas in på bara några få dagar! Det har varit en bra vecka i alla fall, både jobbmässigt och socialt, så jag är nöjd även om jag är väldigt, väldigt trött. Om inte annat så är jag inte van vid att umgås så mycket med folk och att prata så mycket, eftersom jag mest går omkring här hemma med hundarna hela dagarna! 🙂

Men hemresan blev ganska jobbig faktiskt, men kanske allra mest för Björn… Det började med att jag inte kunde checka in online kvällen innan avresa. Inget konstigt alls i och för sig, för det är sällan det funkar av någon anledning. Utresan brukar gå hur bra som helst att fixa online, men hemresan brukar alltid strula av någon anledning så man får göra det på flygplatsen. Åtminstone är det så för mig!

Men denna gången så var det inte bara det att den inte kunde registrera incheckningen, utan dessutom så syntes bara de två första flygningarna, Landvetter-Frankfurt och Frankfurt-Philadelphia. Den sista flygningen, Philadelphia-Greensboro var inte med. Med min vanliga tur så var jag fullt inställd på att jag inte skulle komma längre än till Philadelphia och att jag skulle få övernatta där innan jag kom vidare. Har i och för sig aldrig varit i Philadelphia så det hade väl varit kul att se stan lite men inte just nu…

Men det löste sig hur enkelt som helst visade det sig, när jag hämtat ut mitt bagage i Philadelphia och checkade in det på nytt så fick jag ett boardingkort där av en mycket trevlig kille. Mindre trevliga var de i immigrations. Det är rätt fascinerande vilken skillnad det är om man kommer till immigrations i sydstaterna jämfört med längre norrut! I sydstaterna skrattar de och skämtar och hälsar en välkommen, men längre norrut får man stå i givakt för att inte få en ilsken tillsägelse. Lite tillspetsat kanske, men man märker en tydlig skillnad tycker jag. Denna gången fick jag en lång föreläsning om att mitt visum snart går ut (i januari). Jag sa att jag visste om det och att jag skulle förnya det, och då fick jag veta att jag inte skulle stå där och säga att jag visste, jag skulle starta processen, omedelbart, för sånt kan ta tid! Jag  vet inte om han tyckte att jag borde ringa ambassaden direkt när jag stod där eller vad han var ute efter…

Nåja, jag kom igenom i alla fall, fick mitt boardingkort och satte mig och fikade på Starbuck’s ett par timmar. När det började närma sig boarding gick jag till gaten, men då visade det sig att planet skulle bli försenat eftersom de inte hade någon pilot. Suck! Men precis när jag sms’at Björn om läget så ropade de ut att vi skulle gå ombord i alla fall. Nytt sms till Björn, och han svarade tillbaka att ”undrar vilken städare det är som fått dra på sig pilotuniformen och låtsas att hen är pilot”. Inte riktigt rätt sak att säga till flygrädda mig kanske!

Även sista flygresan gick bra i alla fall, oavsett vem som lekte pilot, och vi landade i Greensboro. Sen hände inget mer. Vi körde bort från landningsbanan men kom aldrig fram till någon gate. Till slut meddelade piloten att han inte riktigt visste vad som hänt men att det tydligen var kaos på flygplatsen och att vi måste vänta på att få en gate. 1 timma och 20 minuter satt vi där och väntade innan vi äntligen kunde köra fram till gaten, och sen fick vi vänta ytterligare 20 minuter på att personal skulle komma och köra fram ”trappan” så att vi kunde gå av planet. Otroligt tröttsamt att sitta där och vänta när man rest så länge och bara har kvar att få lov att gå ur planet!

Men värre var det för Björn, han var på flygplatsen och skulle hämta mig och fick ingen som helst information om vad som hänt. Det enda han såg var att de hela tiden flyttade fram ankomsttiden för mitt plan, minut för minut mer eller mindre. Det såg precis ut som det gör på filmer när ett plan störtat, innan de går ut och berättar, så han var ju jätteorolig till slut. Efter lång tid fick han äntligen information om att nånting hänt i Charlotte som gjort att de fick dirigera om plan därifrån till Greensboro, och eftersom man inte var beredd på det i Greensboro så fanns inte tillräckligt med personal för att ta hand om alla plan. Den informationen fick aldrig vi som satt i planet dock. Nåja, till slut kom vi av i alla fall och kunde åka hem. Så underbart att vara hemma igen!

Översvämmad telefonsvarare

av utvandrare

Idag flyger Björn till Sverige för 1,5 veckas jobb. Vilket, som vanligt, innebär att telefonsvararen jobbar på högvarv för att hinna ta emot alla meddelanden från United Airlines om försenade flyg… 🙄 Spelar ingen roll hur många gånger Björn går in och anger sitt mobilnummer som det nummer de ska ringa, de envisas i alla fall med att uppdatera oss här hemma på dygnets alla timmar när det är dags att checka in och, som sagt, när flygen är försenade eller inställda.

Och försenat blev det omedelbums, förstås, det är ju Björn som reser! Meningen var att han skulle ha åkt från Greensboro till Chicago och sen vidare till Europa. Men redan innan vi ens hunnit åka till flygplatsen så fick han meddelande om att det inte blir någon flygning till Chicago utan istället blir det via Washington. I och för sig bättre, det är ju närmre och mer åt rätt håll att flyga till Washington istället för Chicago.

Men innan jag hunnit hem igen efter att ha skjutsat honom till flygplatsen så ringde han och sa att han återigen bokats om, och att det blir Chicago i alla fall. Väl hemma väntade inte mindre än 4 meddelanden på telefonsvararen från United. Ska stänga av ljudet på den i natt tror jag så att vi får sova ifred…

Tycker lite synd om Björn som måste åka just nu. Vi har fått en liten värmebölja här i Greensboro och haft runt 15 grader varmt i ett par dar, idag var det uppemot 17 grader till och med. Underbart! Kanske inte så mycket julstämning utan frost och snö, men jag föredrar ljumma vindar och barmark ändå! 🙂

På väg

av utvandrare

Nu sitter Björn äntligen på planet till Tokyo, tro’t eller ej! Men det krånglade in i det sista.

Planet skulle gå kl 6.00 på morgonen idag, vilket innebar att han fick gå upp strax innan 4 för att hinna i tid. När han gick upp kollade han hemsidan, och såg att det var två timmar försenat. Två timmar är ändå inte jättemycket, så han åkte dit så han var där vid 5 i alla fall för säkerhets skull. Vid incheckningen meddelade de mycket riktigt att planet skulle gå kl 8 istället, och han gick iväg och satte sig och läste mail och förberedde lite jobb.

När det började bli dags för boarding kom det upp ett meddelande att planet var ytterligare två timmar försenat. Suck! Anledningen var nånting med flygpersonalen (vet inte om de var försenade från en annan flight eller behövde vila), låter lite konstigt bara att de inte visste om tidigare att de skulle bli så försenade. Hann de gå vilse på de två timmarna mellan kl 6 och 8? Hade han vetat det redan vid 4-5 hade han ju kunnat gå och lägga sig ett par timmar, stackarn.

Till slut kom han iväg i alla fall, men inte till Chicago som var tänkt utan han blev ombokad till New York. Väl där ringde han mig när han satt och väntade på nästa flight, och då var han fortfarande inte säker på om han skulle komma med den eller ej. Men sen har jag inte hört något mer så han borde sitta på planet nu. I så fall avgick det kl 11 på förmiddagen, och skulle landa kl 2 på natten (North Carolina-tid). En nätt liten tripp på 15 timmar! Jag är inte avundsjuk alls kan jag säga, inte just på flygresan i alla fall. Jag har flugit till L.A från Sverige en gång och då var långflygningen 11 timmar och det var otroligt segt. 8-9 timmar är helt ok tycker jag, då hinner man titta på ett par filmer eller tv-serier, kan läsa lite, jobba lite, äta ett par gånger och sen är man framme. Men 15 timmar är lite för mycket… Dock skulle jag mer än gärna vilja åka till Japan nån gång, det skulle vara otroligt häftigt!

Mycket gnäll är det på flygbolaget nu (ett tips är att undvika United Airlines om man kan, det är inte precis första gången det strular med dem… 🙄 ), men varför kan de inte lära sig att lägga ut info om inställda och försenade flighter med en gång? Och dessutom vara betydligt mer flexibla och kreativa när det gäller att hitta andra flighter så att man kommer iväg i rimlig tid i alla fall. Det är väl en sak om man ska på semester, även om det är fruktansvärt surt att förlora en dag då med, men om man som Björn nu ska åka och jobba blir det etter värre. Han hade bara idag på sig att komma fram till hotellet och försöka koppla av och komma in i Japantid (vilket är en tidsskillnad på 10 timmar tror jag det är (eller om det var 14 till och med)) innan jobbet drar igång på måndag morgon med möten från 8 på morgonen till 8 på kvällen. Nu hinner han väl knappt fram innan det är dags att ta tunnelbanan till jobbet. Det lär bli en lugn helg när han kommer hem, den saken är säker!

Japan, var god dröj

av utvandrare

Det var väl egentligen ingen som trodde att Björn skulle kunna komma fram till flygplatsen, checka in, sätta sig på planet och sen vara framme några (ok ganska många i det här fallet) timmar senare med enbart stela leder och tråkig flygplansmat att klaga över? Nä, trodde väl inte det.

När han väl, mer eller mindre med livet som insats, kom fram till flygplatsen imorse (och jag precis hann få iväg föregående inlägg) och gick fram till incheckningen så fick han reda på att flyget var inställt. Det sista han gjorde innan han stack hemifrån var att kolla om det var några förseningar men då stod det att allt var ok och flyget skulle avgå i tid. På bara en timme hann det tydligen ändra sig, enligt personalen, men på flygplatsparkeringen suckade de bara när Björn kom och hämtade sin bil lite senare och sa till honom att de vetat sedan länge att hans flyg inte skulle gå… När man nu vet om att ett plan är inställt och man dessutom vet att det är glashalt ute och det varnas för att ge sig ut i bil överhuvudtaget om det inte är absolut nödvändigt, borde man inte se till att meddela resenärerna att de kan stanna hemma då???

Björn kämpade länge och väl med att försöka få plats på något annat plan, eftersom det enbart var Greensboro-Chicago-sträckan som var inställd. Han brydde sig ju inte om hur han kom till Tokyo, han kunde precis lika gärna flyga över Washington eller vad som helst. Dessutom är det ju inte så långt till Charlotte, så om det gick något flyg därifrån kunde han ta bilen dit istället. Men enligt (den mycket otrevliga) damen vid incheckningen så var det fullständigt kört och det fanns inga flighter överhuvudtaget idag.

Dessutom körde hon någon slags härskarteknik och låtsades hela tiden att hon inte kunde förstå Björns engelska så att han fick ta om allting ett antal gånger innan det gick fram. Ok att han har svensk accent, men så himla svårt brukar han inte ha att göra sig förstådd så det kändes mer som ett sätt att trötta ut honom och få honom att ge upp. Bredvid honom stod ett japanskt äldre par som var helt förtvivlade över det inställda flyget, och de lyckades inte alls göra sig förstådda hur de än kämpade. Det slutade med att Björn (som inte hade några större problem att förstå deras engelska) fick stå och tolka för dem från engelska till engelska… Det var nog en syn skulle jag tro, Björn fly förbannad, japanskt par ledsna och bekymrade och amerikansk uttråkad anställd som bara ville få iväg dem!

Så innan jag ens hade hunnit duka undan frukostbordet var Björn hemma igen. Sen tog det honom knappt 10 minuter framför datorn att hitta en flight som gick från Greensboro 9.48 (han var där 8.30 och hans flight skulle ha gått 10.00) och som han utan vidare skulle ha hunnit med. Denna flight hade United Airlines alltså inte kunnat hitta hur mycket de än sökte. 👿

Just nu är han ombokad till ett annat plan som avgår tidigt imorgon bitti, vi får väl se om han lyckas komma iväg då. 🙄

En dag ska jag skriva en bok (eller åtminstone blogga) om Björn och hans flygbravader… Han flyger väldigt ofta, men det är väldigt sällan han tar sig från A till B utan att det händer nånting alls. Allt från inställda flyg till felstuckna insulinsprutor med efterföljande blodbad på flygplanstoaletten till heroiska insatser för att få liv i avsvimmade medresenärer!

Låååång hemresa

av utvandrare

Jag har, förhoppningsvis, lärt mig två saker det senaste dygnet. 1) gör aldrig käcka positiva antaganden om hur en resa kommer att gå, speciellt inte offentligt (typ på en blogg eller så), och 2) res aldrig, aldrig, aldrig nånstans på vintern. Inte med bil/buss/spårvagn/tunnelbana/whatever, och absolut inte med flyg. Nånsin.

Jag skulle ju resa över Düsseldorf, och var jättenöjd att det inte blev Arlanda (som jag flög via när jag kom till Sverige) eftersom det varit totalt kaos där med massor av inställda flyg på grund av snöovädret. Skrev till och med nåt idiotiskt i förra inlägget om att nu var det ju ingen risk att flyget skulle bli inställt pga. vädret i alla fall. Kung Bore fick alldeles uppenbart nys om det och bestämde sig genast för att ha lite kul.

Klockan 9.05 skulle flyget gå från Landvetter, så jag gick upp 05.20 för att hinna med flygbussen och vara på plats i god tid eftersom jag inte lyckats checka in on-line innan pga. nåt strul med United Airlines hemsida. En halvtimma innan avgång kom ett meddelande i högtalarna om att de som skulle vidare till USA efter Düsseldorf skulle komma fram till gaten. Jag och fyra stycken till gick fram, och det visade sig att det var oväder i Düsseldorf så vi skulle bli ombokade till att annat plan istället. Stön! I New York hade jag 1,5 timmas stopp innan planet till Greensboro skulle avgå, nu var väl inte chansen särskilt stor att jag skulle hinna med det. Mycket riktigt, vi blev ombokade till ett plan till Köpenhamn, sen skulle jag få 5 timmars stopp i New York innan ett plan till Greensboro skulle avgå 20.10, lokal tid. Dubbelstön! Det hade varit så himla skönt att komma hem i vettig tid, jag hade varit hemma 18.15 om jag kommit med det ursprungliga planet och nu var den nya tiden 21.45 istället, men det var inte mycket att göra. Dessutom var vi tvungna att gå ut till bagagebandet, hämta våra väskor, fixa nya boardingkort och sen checka in väskorna och gå igenom security ytterligare en gång eftersom de tydligen inte bara kunde lyfta över väskorna till Köpenhamnsplanet direkt. Trippelstön!

Det gick bra att komma till Köpenhamn i alla fall, och sen visade det sig att jag fått plats allra längst bak i planet till New York. Jätteskönt att slippa ha någon bakom sig som sparkar i ryggstödet, och dessutom var det tre säten i rad och vi var bara två som satt där så sätet i mitten var ledigt så vi fick lite extra utrymme. Han som satt bredvid var en jättetrevlig skåning som skulle till New York och hälsa på sin dotter som bor på Manhattan (jag vill också bo på Manhattan!!!). På grund av dåligt väder över Island så flög vi över Skottland istället, vilket gjorde att flygresan blev 9 timmar lång istället för drygt 7…

Men det gick hyfsat fort ändå, mycket tack vare skåningen bredvid mig. Han berättade att han höll på att amatörforska om en svensk som utvandrade till Amerika nån gång på 1870-talet. Planen var att mannen skulle bo där i två år och tjäna ihop tillräckligt med pengar för att han och hans fru och två barn (som var kvar i Sverige) skulle kunna köpa sig en egen gård. Efter sju år hade han inte kommit tillbaka och ingen hade hört ifrån honom, så hans fru ansökte om att få honom dödförklarad eftersom hon ville gifta om sig med en annan. Precis när allt var klart med bröllopsplanerna knackade det på dörren en dag och där stod hennes utvandrade man! Jag hade nog blivit aningens småsur för att han inte hört av sig tror jag 🙂 men uppenbarligen gick det i så fall över rätt fort för hennes del för de gifte om sig med varandra istället och fick tre barn till. Så kan det gå! Det som gör historien ännu mer fascinerande var att han inte var ensam när han kom tillbaka, utan han hade med sig tre indianer som han blivit bekant med (han hade bott i Nebraska). Han och indianerna satte ihop en show och åkte runt i Sverige, Norge och Danmark och turnerade och blev ganska kända och omtalade. Det bästa var att det inte var någon slags freakshow där indianerna skulle ”visas upp”, utan det var helt och hållet på deras villkor och de och svensken var kompanjoner och jämlikar. Efter några månader blev dock en av indianerna sjuk och dog och då återvände de andra två till Amerika. De åkte tydligen inte med passagerarbåt utan med en lastbåt, om det var för att de inte hade pengar eller om de nekades att köpa passagerarbiljett pga. att de var indianer vet man inte. Trots rejäla efterforskningar har ingen lyckats hitta deras historia nedtecknad någonstans, det verkar som om de aldrig talade om sin Europaresa efter att de kommit tillbaka till Amerika vilket är ett mysterium i sig. Att åka på en så lång resa på den tiden var ju inget vem som helst gjorde precis, och borde ha blivit omtalat. En väldigt fascinerande historia, förhoppningsvis ska det bli en bok av det så småningom och den kommer jag absolut att läsa i så fall!

Väl framme på Newark, New York, gällde det att slå ihjäl de närmsta 5 timmarna. Jag började bli rätt seg, särskilt efter att ha drabbats av matkoma efter att ha ätit kvällsmat på McDonalds. Sista timmen var jag så trött att jag mådde illa, då hade jag varit vaken i 20 timmar nånting (kan verkligen inte sova på flygplan). Vid ”min” gate stod det ett plan som skulle till San Fransisco och var rätt rejält försenat. En halvtimma innan vi skulle gå ombord på Greensboro-planet stod SF-planet fortfarande kvar, men ändå stod det på skärmarna att Greensboro-planet skulle gå ”on time”. Jag hade ju mina tvivel förstås, och mycket riktigt ropade de strax därefter ut att planet till Greensboro skulle bli en timma försenat. När man redan väntat i nästan 5 timmar och dessutom varit igång i över 20 timmar så känns ytterligare en timme som tio, minst. Men till slut kom vi faktiskt iväg, och jag lyckades halvslumra den dryga timmen det tog till Greensboro. Väl där stod Björn och väntade, och det var underbart att se honom igen!

Det konstiga var att när han kom in i ankomsthallen 20 minuter innan mitt plan landade såg han min väska stå där och vänta 😕 Alltså måste ju den ha kommit med ett tidigare plan från Newark, och varför i herrans namn kunde då inte jag också ha åkt med det planet???  Det kan ju ha varit fullbokat förstås, men så totalt fullbokade brukar de inte vara att det inte finns en enda liten plats över. Jaja, nu var jag framme i alla fall och klockan 23 var jag äntligen hemma i Summerfield, då var det exakt 24 timmar sen jag vaknade på morgonen i Göteborg… Det kändes som om jag varit borta i flera veckor, det var så mysigt att äntligen få krama om Max och Tess igen och försöka lugna ner två hysteriska hundar som höll på att krypa ur skinnet av lycka över att matte var tillbaka! Stackars Tess hade fått influensan som härjar just nu, men Max var pigg och glad. Och när jag packade upp grillchips, lösgodis och choklad kändes nog livet rätt bra för båda två 🙂

Münchentrubbel

av utvandrare

Farsen fortsätter, börjar bli rena följetongen det här… När Björn, Tess och hundarna skulle checka in på planet till Charlotte imorse var helt plötsligt inte Javas bur med på bokningen längre. Den var det både i förrgår och igår kl 14 när Landvetterpersonalen kollade sista gången, men nu hade den fallit bort. Så då blev det helt plötsligt panik igen, Björn hade tydligen pratat med 7-8 personer som allihop sprang runt och frågade alla andra och ingen visste nånting. Till slut hade de kommit fram till att den nog skulle få plats, så de frågade hur mycket den vägde. 52 kilo inklusive både hund och bur svarade Björn, då visade det sig att det fanns en viktgräns på 50 kg. Som tur var så var det ingen rigid människa som han pratade med då, utan de kom raskt fram till att den vägde exakt 50 kg. Puh!

Så nu är alla ombord på planet, äntligen. Hundarna hade tydligen gått in i burarna alldeles frivilligt utan att verka rädda alls, så det var skönt att höra. Nästa orosmoment är immigrations i USA. Har vi otur igen så tycker de att hundarna ska sitta i karantän eftersom de varit i Tyskland över natten. Björn är ju duktig på att snacka så förhoppningsvis löser han det, men jag kommer att vara riktigt nervös ikväll innan han ringer och meddelar hur det gått. 120 dagar i karantän är inte riktigt vad vi vill ha nu, varken för de stackars hundarnas skull eller för plånboken (karantän är vansinnigt dyrt). Håll tummarna igen, är ni snälla!

Etapp 1 påbörjad

av utvandrare

Just nu, hör och häpna, sitter Björn, Tess och vovvarna på planet till Frankfurt! Jag kunde inte börja slappna av förrän en halvtimme efter att de lyfte, väntade hela tiden på att telefonen skulle ringa och att de skulle säga att de blev avsparkade av planet för att Javas bur var för stor. Men nu är det snart två timmar sen de lyfte så det borde gått bra! Nästa sak att oroa sig för är mellanlandningen i Frankfurt och bytet till planet till München. När de checkade in på Landvetter kunde de inte få ut boardingkorten till München, flygplatspersonalen hade ingen aning om varför men allt såg ok ut när de kollade i alla fall. När det gäller oss finns det ju inga garantier i och för sig, men i värsta fall, om det skulle strula återigen så att de inte kommer med planet, så får Björn hyra en bil och köra till München.

Jag har ju gått och oroat mig jättemycket för hur hundarna skulle klara flygresan, och jag är fortfarande väldigt nervös. Men det gick åtminstone bra att checka in dem. Morris gillar ju sin bur så honom var jag inte lika orolig för, men det visade sig att han var den som protesterade. När jag gick iväg så att han inte såg mig längre hörde jag hur han skällde till ett par gånger, men sen verkade han lugna sig. Java, vars bur ju är så stor att vi inte kunnat ha den i bilen och tränat med henne, hoppade in hur glatt som helst när jag sa ”in i buren” (japp, vi har tränat burlekar en hel del!). Sen satt hon och tittade ut en stund, och tog emot två godisar som jag gav henne för att testa om hon var såpass lugn att hon kunde äta lite (alla som känner Java vet iofs att det ska extremt mycket till för att hon inte ska slänga sig över allt som finns i matväg 🙂 ). Sen la hon sig ner hur lugnt som helst, och såg inte ens ut att reagera särskilt mycket när de började rulla iväg med henne. Tack, Zylkene och D.A.P-halsband! Kan verklgien rekommendera det om man ska lugna stressade hundar, det verkar funka bra.

Nu väntar jag bara på att Björn ska höra av sig från Frankfurt om han hinner, de har bara 40 minuter på sig tills nästa avgång. Bara inget mer strular så att de inte kommer med nästa plan. Håll tummarna är ni snälla!

Jag och Max var tvungna att flytta på vår resa. Det visade sig att de inte kunde få plats med fyra burar ens på det stora planet på långflygningen (vilket låter väldigt märkligt tycker jag men så var det). Och eftersom jag och Max var inbokade på det planet med katterna så fick inte Björn och Tess plats. Alltså fick vi lämna över våra biljetter eftersom Björn (som har ”huvudvisumet”) måste vara först in i landet innan jag och Max kan komma in. Så ny avgång för mig och Max blir på torsdag morgon. Rörigt? Japp! Men, men, huvudsaken är att vi kommer dit, men seeegt är det att behöva vänta ytterligare flera dagar!

Vi hade i alla fall inte tur med vädret…

av utvandrare

Jaha. Idag skulle Björn och Tess flyga till Frankfurt och sedan München för att sova över en natt som jag berättade om i förra inlägget. Idag var jag ute med hundarna vid 9-tiden, en och en halv timmes riktigt jobbig tur med klättring i berg och tuff terräng så att de skulle bli riktigt, riktigt trötta och sova gott på flyget. Under tiden jag gick tänkte jag på vilket fint flygväder det var, uppehåll och praktiskt taget vindstilla.

Sedan började det snöa, och blåsa. Rejält. Fortfarande några timmar kvar tills flyget skulle gå, och vi hade ju bokat taxin för flera dagar sen så vi var inte oroliga, de visste ju att vi skulle med ett flyg och att vi dessutom har hundar med oss som ska checkas in. No worry. Visst. Flyget skulle avgå kl 14.30, 13.30 kommer äntligen taxin (efter att Björn hade åkt iväg och letat efter honom eftersom han kört vilse). Taxin hade en utländsk chaufför som knappt kunde prata svenska och förmodligen inte sett snö förr, än mindre kört bil i den. Sommardäck på bilen. Vi öser in hundar, packning och ungar i bilen och jag och Max lånar farfars bil och kör bakom fyllda av onda aningar. Det gick givetvis åt h-e, ganska omgående. Taxins hjul snurrade vilt, och i första backen blev det tvärstopp. Då var det 25 minuter kvar tills flyget skulle avgå och det var bara att inse att vi missat det.

Tur i oturen så hade ju jag och Max kört efter i alla fall, så Björn, Tess och hundarna hoppade ur taxin och åkte hem med oss (farfar har ju vinterdäck på sin bil så den hade vi inga problem att köra med 🙄 ).

Nu har Björn ringt och pratat med taxibolaget och sagt till dem att hämta den stackars chauffören, och att köra våra väskor och hundburarna till flygplatsen så får de förvara dem där tills imorgon. Han har också ringt och pratat med resebolaget så att de får försöka hitta en ny avgång. Vi hade ju inte så lätt att hitta de här biljetterna precis… Som det ser ut nu finns det en liten chans att Björn och Tess kan åka till Frankfurt imorgon eftermiddag, sedan vidare till München och sova där. Sedan kan de faktiskt, om vi har tur, komma med på samma plan till Charlotte som jag och Max åker med på måndag morgon! Men vi tänker definitivt inte ropa hej än, mycket kan hända har vi ju verkligen fått bevis för…

Nån mer än jag som känner att det inte är meningen att vi ska komma iväg?