Pappa

Tidigt på morgonen den 4 januari somnade min pappa in. Han har varit sjuk länge, hösten 2008 (om jag minns rätt nu) reagerade vi på att han såg så trött ut och var alldeles grå i ansiktet.När han slutligen gick till läkaren och kollade upp det visade det sig att han hade svår hjärtsvikt. Han hade då en hjärtkapacitet på bara 20%.

Sen dess har han kämpat så hårt som ingen borde vara förmögen att kämpa. Trots att han var så sjuk, läkaren jag pratade med när han blev inlagd på sjukhuset den första gången gissade att han hade ungefär 3 månader kvar att leva då, lyckades han kämpa på i 5 år. Lika envis som han alltid varit!

Livet har inte varit roligt dessa sista år. Min pappa har alltid varit oerhört aktiv. Sitta hemma i soffan och titta på tv’n har aldrig varit hans grej, han har hållit till i trädgården, i garaget och ute med motorcykeln. Vi brukade skoja om att man skulle kunna skruva ner en bil till minsta muttern och ge honom en timme så skulle han sätta ihop den igen.

I trädgården hade vi ständiga projekt varje sommar, planerade grönsakslandet, byggde små växthus till tomater och gurkor, och pysslade med allt som skulle skötas om. För att inte tala om alla mil vi åkt på längdskidor på vintrarna!

Att se denna aktiva människa mer eller mindre fjättrad i soffan hemma i lägenheten, ibland så dålig att han inte kunde gå tvärsöver golvet utan att vara tvungen att sätta sig och vila halvvägs, har varit hemskt. Att ringa och prata med honom, och tvingas säga hejdå efter bara ett par minuter eftersom han då var så andfådd att det inte gick att fortsätta prata. Att se honom tvingas sälja sin älskade motorcykel…

Jag har inte fattat än att han är borta. Att jag aldrig mer får träffa honom, aldrig mer höra glädjen i hans röst när han hör att det är jag som ringer. Jag förtränger det totalt just nu, klarar inte att ta det till mig. Att skriva detta har varit en kamp och jag har gruvat mig för det men ville verkligen, för hans skull, tala om hur oändligt mycket jag älskar honom och saknar honom. Jag är så glad för hans skull att han har fått ro nu, slipper ständig smärta och förlamande trötthet och kan vara sig själv igen.  Men själv vill jag bara ha honom tillbaka igen!

Hej då pappa, jag älskar dig!

8 reaktioner på ”Pappa

  1. Vilken fin hyllning till din pappa!

    Min granne Folke han var också sån – han var lyckligast när han och kompisen var ute och vandrade med hundarna i timmar i skogen, när han kunde pyssla med trädgården och fixa med huset och sommarstugan. När han blev för gammal för det, när de fick omplacera hunden och flytta till lägenhet i stan där han inte kom ut, då försvann mycket av glädjen med livet för honom.

    Jag vet ju inte vad som händer på andra sidan men man hoppas ju för dom att dom nu är ute och gör allt det där dom inte kunde när kroppen gav upp – att dom är lyckliga och fria någonstans.

    Det är svårare att ta till sig när dom är borta när man är på andra sidan Atlanten och inget i ens närhet påminner om deras dagliga existens. Kan du åka hem till begravningen? Stor kram till dig!!

    1. Precis så var det för pappa, han tyckte verkligen att det kändes meningslöst när han blev så otroligt begränsad och det förstår jag när man alltid varit så aktiv. Jag hoppas verkligen att han åker motorcykel i full fart där han är nu!

      Det är väldigt svårt att bo så långt bort just nu, jag gör vad jag kan för att hjälpa till via telefon men man vill ju vara där! Men jag åker hem till begravningen och stannar några dagar, det känns skönt att kunna göra det åtminstone.

      Tack! Kram!

  2. Jag tror att det svåraste vi alla måste genomgå i livet är att förlora en förälder. (Det enda jag kan tänka mig som kunde vara värre vore förstås ett av sina egna barn, eller ens partner -men de flesta har tur nog att slippa se sina barn dö före en själv.) Det är otroligt svårt. Det finns ingenting någon kan säga som gör det lättare, det enda du kan göra är att LÅTA det få ta tid att sörja. Lång tid. Försök inte vara ”duktig”. Hjärnan kommer inte riktigt att funka som den ska på ett tag. För mig så var allting bara ofattbart och allt gick liksom på autopilot fram tills begravningen, efter den kändes det lite bättre för att man sagt ett slags farväl, men även efter nästan två år nu så är saknaden inte det minsta lilla mindre. Jag kan tänka mig att just du fått det lite extra svårt också eftersom du bor i ett annat land, samtidigt hjälper det och det känns ännu svårare när du kommer hem till Sverige. I Sverige SKA ju pappa finnas, men inte utomlands.

    1. Tack det var kloka ord, jag ska försöka låta det ta sin tid. Problemet är att jag ju gärna vill vara ”duktig” och klara allt, det är svårt att ta ett steg tillbaka… Det känns verkligen jättejobbigt att bo så långt bort, men som du säger så gör det samtidigt att jag kan distansera mig lite mer även känslomässigt. Blir nog skitjobbigt när jag kommer dit till begravningen, men det får gå. Kram!

  3. Du var pappas flicka ,vi har känt så många gånger inte minst när du och Björn gifte er! Han var så glad när han läste dikten för er minns inte vad den handlade om men han strålade !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s