Den 20 juli på eftermiddagen gick min mamma ut för att handla mat (tror vi). Det var väldigt varmt, som det ju varit länge denna sommar, och när hon kommit en bit på väg ramlade hon plötsligt ihop på trottoaren. Människor omkring försökte hjälpa henne och ringde ambulans när de insåg att det var riktigt illa. Ambulanspersonalen gjorde vad de kunde, och en kort stund började hjärtat slå, men när de kom fram till sjukhuset var hon redan död. På akuten kämpade de i 45 minuter för att återigen få igång hjärtat men det gick inte. Min mamma dog av en hjärtattack, 75 år gammal.
Denna våren och sommaren har varit fruktansvärd. Efter att först min pappa dog i januari och sedan min storebror 5 veckor senare tappade mamma livsgnistan totalt. Hon sörjde mer än jag någonsin sett någon sörja, och till slut orkade hennes hjärta inte mer. Jag kan inte fatta att jag sitter här och inom lite mer än ett halvår skriver om det tredje dödsfallet i vår familj.
Det är väldigt tungt just nu. Jag har inte orkat skriva om det förrän nu, och även nu orkar jag inte riktigt. Det har varit för mycket på för kort tid helt enkelt. Min brorson dog i september 2011, så på mindre än 3 år har fyra närstående försvunnit. Nu är det bara jag och min syster kvar i vår familj, och det känns helt overkligt.
Eftersom så mycket tid och energi gått åt till att försöka hjälpa mamma de senaste månaderna har jag inte riktigt kunnat sörja vare sig pappa eller Mikael ordentligt. Nu när allihop är borta kommer sorgen över allihop på en gång, och jag vet inte hur jag ska hantera det. Det går inte att sörja tre personer samtidigt, samtidigt är det svårt att koncentrera sig på en i taget. Jag vet att det kommer att kännas bättre med tiden och att jag då kan tänka mer på de glada och ljusa stunderna, men just nu är det svårt.
Jag saknar mamma jättemycket. Alla samtal man bara har med sin mamma, och som ingen annan kan ersätta. Hennes stora humor och förmåga att se det komiska och ironiska i det mesta som hände. Hennes passion för matlagning; ingen kunde koka soppa på en spik som hon och få det att smaka bättre än något annat man ätit. Hennes omsorg om oss barn och att inget dåligt skulle hända oss. Nästa år ska jag (förhoppningsvis, om inget mer händer) disputera. Det kommer att kännas väldigt konstigt och tomt att göra det utan vare sig mamma, pappa eller brorsan där, jag vet ju hur stolta de skulle ha varit och mamma pratade mycket om hur stort det kändes för henne. Jag har åtminstone min syster kvar, nu får vi ta hand om varann och våra egna familjer så gott vi kan.
Den största trösten just nu är att mamma åtminstone mår bra igen. Nu är hon tillsammans med pappa, Mikael och Johan och behöver inte sörja mer. Hej då mamma, jag älskar dig!
utvandrarna. 
stor kram till dig, kära Jessica.
Tack, Kristina!
Nu gråter jag för din skull, igen. Jag tänker mycket på dig ska du veta, och jag skickar mina tankar och varma kramar till dig. Jag finns här om du vill prata. *kram*
Tack, Jenny! Du har hjälpt mig mycket redan!
Åh, Jessica. (Önskar jag fann de rätta orden, men vad skulle det vara? Finns nog inga ord i världen just nu som kan ge tröst och lindring.) Det borde finnas en maxgräns för hur mycket sorg en person ska behöva genomlida, det du tvingas gå igenom känns inte rättvist på något sätt. Tänker på dig. Alla mina tankar till dig just nu. Stor kram. Stor stor kram. ❤
Stor kram tillbaka! Och tack för meddelandet du skickade, och för att du skrev att du inte förväntade dig svar. Det gör det så mycket lättare att svara tillbaka när det känns ok, och inte ha dåligt samvete för att jag inte gör det direkt!
Kram Jessica. Så fint du skriver om din mamma. Det du går igenom nu borde ingen få vara med om. Jag tänker på dig och finns här om du vill prata.
Tack, jag hör av mig!
Kram från mig med, Jessica! Så mycket sorg på så kort tid låter fullständigt överväldigande. Kan inte föreställa mig!
Jag hoppas och tror att dina föräldrar och bror på något sätt trots allt kommer finnas med där med sin kärlek och stolthet när du disputerar ändå!
Ja jag hoppas de kommer att finnas med där på ett litet hörn! Kram!
Kære Jessica.. Din mor var ikke bare god til at lave – hun var også fantastisk til at lave kager.. jeg glemmer aldrig den kage hun havde lavet da Marie og jeg kom og skulle være ude i sommerhuset.. Den var så flot og så stor… Desværre forstod hun ikke mit danske særlig godt, så vi kunne ikke tale sammen, men kemien imellem os, den var god. Hende ville jeg godt have haft som svigermor..Jeg håber at du og din søster finder styrken i jer selv til at sørge og få bearbejdet sorgen over tabet af Johan – jeres far – Mikael og jeres mor.. I er i min families tanker… ❤
Tack Dorte! Du har alldeles rätt, hon var duktig på att baka också även om hon nog själv aldrig tyckte det! Det är tråkigt att vi aldrig har träffats, men nån dag kanske!
Ja det er ærligt – men en dag mødes vi.. det er jeg sikker på
Lost for words. Helt otroligt. Jag kunde bara inte tro det när jag läste ditt inlägg i kväll. Känner mig helt chockad och kan bara inte fatta hur mycket du har fått gå igenom på några futtiga månader. Jag minns Laila så väl, fast för drygt 30 år sedan förstås. Det tydligaste minnet är när du skulle få köpa ett till marsvin som kompis till Sotis. Laila sa att hon hette Simone i mellannamn så du kunde ju döpa det nya marsvinet till Simona (med A på slutet) efter henne -vilket du inte alls tyckte var någon bra idé. Av någon anledning sitter det minnet kvar. Ja som sagt var jag har inga ord men du ska veta att jag är något så otroligt ledsen för din skull. Och för Tess och Max som förlorat sin mormor. För att inte tala om Nettan också givetvis. Ibland är livet bra orättvist.
Det där hade jag inga som helst minnen av, det lät verkligen som något som mamma (och jag…) skulle säga! Tack för att du fick mig att skratta mitt upp i allt! ❤
Åh Jessica – detta är så himla hemskt och orättvist! Hör av dig när du orkar, saknar dig…
Stor stor kram<3
Jag hör av mig, vi kanske kan skypa lite längre fram. Ska försöka börja jobba så smått den här veckan. Kram!