Rymlingen Java

Igår höll Java på att skrämma livet ur mig. Vi gick längs med en trail som vi bara tar ibland eftersom det är tillåtet att cykla med mountainbike där vilket innebär att Morris måste gå i koppel hela tiden så att han inte får för sig att springa efter någon stackars cyklist. Java däremot får gå lös även där, hon går nästan aldrig på stigen i vilket fall utan kryssar fram och tillbaka i skogen bredvid, alternativt badar, och skulle aldrig få för sig att springa fram till någon om inte personen ifråga stannar och lockar på henne.

Det var varmt som vanligt, så Java hoppade i och badade på de två första badställena vi passerade och Morris tog ett dopp han också. När vi gick vidare gick Java längs med strandkanten och sprang lite i förväg så jag och Morris fortsatte längs med stigen för att komma ikapp henne lite längre fram. Men när vi kom fram dit där hon borde vara var hon puts väck. Inte ett ljud från vare sig skogen eller vattnet. Först blev jag inte så orolig eftersom hon aldrig har fått för sig att sticka iväg någon längre sträcka, jag var övertygad om att hon simmade nånstans och att jag bara inte såg henne.

Men jag letade och letade och ropade mig hes, ingen Java. Efter ett tag kom en glad cyklist förbi, jag frågade om han sett en brun och vit hund men det hade han inte. Däremot var han enormt pratglad så jag fick reda på hans livs historia på köpet (ett urval: inflyttad från Ohio, har bland annat jobbat med att sälja Volvobilar, sambo med en forskare, gillar snabbmat), amerikaner gillar att prata mycket helt enkelt! Jag stod kvar mest för att jag tänkte att det var bättre att stå på ett och samma ställe ett tag istället för att irra runt och leta, men Java kom inte medan vi stod där heller. Till slut cyklade han vidare och lovade att hålla utkik efter henne.

När jag letat i 3 timmar insåg jag att jag inte fixade det här själv längre. Morris var trött och stensur, han hade ingen som helst lust att ränna runt i skogen mer men jag vågade inte åka hem med honom och bara lämna Java. Så jag fick krypa till korset och ringa Björn på jobbet, och snäll som han är kom han på en gång. Under tiden som jag väntade på honom träffade jag på en kvinna som var ute med sina tre hundar, en schäfer, en golden och en springerblandning. Anneli som hon hette var hur go som helst, tog mitt telefonnummer och lovade att ringa mig om hon skulle få syn på Java. Det visade sig att hon var från Sverige dessutom! 1981 fick hon ett tennisstipendium från ett universitet här och blev sedan kvar för att spela tennis. Nu kunde hon nästan ingen svenska längre så vi fick hålla oss till engelska, men det var kul mitt upp i allt att träffa på en svensk i Greensboro som inte hade Volvo-anknytning! 🙂

Sen kom Björn, så jag åkte hem med Morris medan Björn fortsatte att leta. När jag var på väg tillbaka igen ringde han plötsligt – Anneli hade fått syn Java! Hon stod ute på en liten ö 2-3 kilometer ifrån där jag senast sett henne, jag förstår fortfarande inte hur sjutton hon kunde få för sig att springa/simma iväg så långt. Medan jag skyndade mig för att hinna fram försökte Björn locka på henne men antingen var hon för trött eller också osäker på hur hon skulle ta sig tillbaka för hon vägrade komma. Till slut tog Björn av sig skor och byxor och vadade ut till henne (ön låg kanske 10 meter ut i vattnet så det var inte så långt och heller inte så djupt så han behövde simma som tur var). En riktig hjälpeinsats – vattnet i insjöarna här är minst sagt äckligt och det vete sjutton om jag hade kunnat förmå mig till att vada upp till låren i det där vattnet, jag hade nog viftat med godis och lockat ett bra tag till… Så tack vare Björn var Java tillbaka på torra land när jag äntligen kom fram till dem!

Anneli hade gått vidare efter att ha visat Björn var hon sett Java, så jag ringde henne och talade om att allt slutat bra. Vilken otrolig tur att jag stötte på henne och att hon fick syn på Java, hon och Björn är dagens hjältar! Sammanlagt tog det nästan 5 timmar innan vi hittade rymlingen, och det var långa timmar för min del. Själv var hon inte särskilt upprörd alls, och inte ens speciellt mycket tröttare än vad hon är efter en vanlig promenad. Attans hund, idag blir det koppel på hela promenaden det är ett som är säkert!

14 reaktioner på ”Rymlingen Java

  1. Attans, vilken liten skitunge……………. Sen går det ju inte att bli riktig förbannad heller när dom sitter och tittar med sina små hundögon och fattar absolut ingenting varför man är så upprörd 😉 Förstår att det var långa timmar innan du hittade rymlingen alla tankar som går genom huvudet under tiden, skönt dock att det hela fick ett lyckligt slut. Hoppas att det lilla ” hundkräket” lärt sig en läxa, men det lär väl inte hända 🙂
    Kram på dej

    1. Idag var det koppel på hela vägen, damen var inte alls särskilt glad på matte kan jag säga! 🙂 Konstigt nog fick jag aldrig riktigt panik, nånstans tänkte jag hela tiden att ”jag kan inte förlora en till, så orättvist kan inte livet vara” så på något konstigt sätt var jag hela tiden övertygad om att vi skulle hitta henne. Men på slutet började jag ju bli nervöst helt klart, och hade inte Anneli lyckats se en liten skymt av henne vete sjutton när vi hade hittat henne…

  2. Oj tre timmar!! Det var rejält. Kan tänka mig vilken lättnad det var att hitta henne till sist. Vet vilken panik jag fått efter bara några minuter när något liknande hänt. Och så måste jag ju säga att det var intressant att läsa att den där Anneli hade glömt bort svenskan -och då har hon bott utomlands bara sju år längre än vad jag har. Jag kanske inte borde bli alltför upprörd över att jag glömmer något enstaka ord ibland då, efter 26 år! 🙂 Och så har jag en bra ursäkt till att fortsätta köpa svenska böcker (ja på Kindle) -det är för att inte gömma bort språket! (Svenska e-böcker är MYCKET dyrare än engelska, och även om de flesta svenska författare jag gillar har fått sina böcker översatta till engelska så föredrar jag att läsa dem på svenska.)

    1. Fem timmar till och med innan vi väl hittade henne… Såhär efteråt fattar jag inte att jag inte fick panik, men jag var så övertygad om att hon aldrig skulle sticka iväg ”på riktigt”. Fast till slut blev jag ju rädd att hon fastnat i nånting i vattnet och drunknat, så det var en enorm lättnad när vi väl hittade henne.

      Ja Anneli försökte säga några ord på svenska men det gick sådär, hon har nog inte använt språket på många år! 🙂 Nu har jag ju inte hört dig prata förstås (åtminstone inte de senaste 30 åren eller vad det kan vara 🙂 ), men när du skriver på svenska så kan man ju inte ana att du inte har bott i Sverige på så många år. Imponerande, och kul att du håller språket vid liv! Kan dina barn nån svenska?

      1. Jag har ingen brytning alls på svenska (tack och lov!) och nästan ingen alls på engelska heller -folk tror jag kommer från London. (Det är väl för att när jag flyttade hit så härmade jag ex maken i det mesta, det är ju så man lär sig, och han var från London.) En sak jag alltid kommer att ångra är att jag inte lärde barnen svenska. De kan bara enstaka ord och meningar. Eftersom de börjar skolan här när de bara är 4 år gamla så kändes det som om de borde kunna prata ett språk ordentligt då snarare än två halvdant -det var fel, men gjort är gjort…….

      2. Jag tror att det är svårt att få barnen tvåspråkiga när det bara är en förälder som pratar det ena språket, det är ju skillnad om båda föräldrarna kan båda språken.

  3. Ja, jädrar så jobbigt det är när hunden försvinner på det där viset! Sandy var ju borta över natten en gång för två år sen, sprang iväg från hundvakten. Varken hundvakterna eller vi sov en blund den natten kan jag säga, och S. fick nästan nervsammanbrott på kuppen – var ute och letade till tre på morgonen och sen nästa morgon från 5 eller 6.

    Det visade sig att hon sprungit över gatan, hittat en trevlig barnfamilj med en liten femårig tjej, flörtat in sig och tillbringat natten där (men tyvärr hade hon fel telefonnummer på halsbandet så de fick inte tag på oss) – så hon kom tillbaka torr, nöjd, glad och välmatad efter sitt ”pyjamasparty” medan både vi och hundvakterna säkert åldrades flera år…

    Glad att ni fick tag på Java såpass fort och att allt gick så bra! Skönt att ha de där hjältarna omkring sig när det är kris!

    1. Fy sjutton, är de t.o.m borta över natten så tror man ju att de aldrig mer ska komma tillbaka… Blir samtidigt full i skratt när jag läser det du skriver, kan riktigt se Sandy framför mig liggandes på rygg för att bli kliad och matad med köttbullar! Hon var säkert nöjd över sin lilla ”utflykt”!

  4. Usch vilken pärs, Uzie var borta kanske en halvtimme en gång och det tyckte jag var fullt tillräckligt. Java, knashund att inte simma tillbaka igen bara, det borde ju inte ha varit så svårt kan man tycka. 🙄 Tur att hon är hemma igen! ❤

    1. Ja hon borde ju ha hört oss ropa ett bra tag, men jag har en känsla av att det var alldeles för spännande att passa på att utforska den där ön på egen hand!

      1. En del hundar funkar ju så att om matte/husse ropar så är det ingen fara, då är de ju ändå i närheten. Java kanske är en sådan? 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s