Igår ringde telefonen vid 1-tiden med det efterlängtade beskedet att Java fått på ett nytt bandage + gips, och att hon kunde få åka hem. Äntligen!

Efter lite strapatser på vägen till veterinären (berättar mer om det senare) fick vi äntligen träffa henne igen. Hon blev så glad att hon höll på att krypa ur skinnet när hon fick se oss, tur att hon fått gips utanpå bandaget annars hade hon nog förstört sin tass fullständigt så som hon for runt! 🙂

Tassen ser förhållandevis bra ut. Det har börjat läka så smått, men nu ska hon ha ett wet to dry-bandage på foten + gips åtminstone fram till helgen, så får vi se hur det ser ut sen. Problemet med ett sådant bandage är att det måste bytas hos veterinären varje dag, så det blir dagliga turer dit nu den här veckan. Men huvudsaken är att hon blir bra igen, även om det blir meckigt. Vi har redan varit där idag och bytt det för första gången, och det gick åtminstone väldigt snabbt att byta. Högst en kvart, så var både gips och bandage ersatt! Jag hade med mig datorn och hade tänkt sitta och jobba lite men hann bara nätt och jämt komma igång innan det var klart 🙂

När vi kom hem igår var det inte helt lätt att hålla ordning på lilla tösen. Det var ingen tvekan om att hon var glad åt att vara hemma igen! Hon studsade mer eller mindre jämfota upp och ner trots att jag försökte hålla henne nere med kopplet, och när Morris kom och mötte var lyckan total. Även Morris blev faktiskt jätteglad! Han har annars njutit i fulla drag åt att vara ensamhund så jag blev faktiskt lite orolig att han skulle tycka det var jobbigt när Java kom tillbaks, men han fick rena tokrycket och sprang runt, runt och gjorde ideliga lekinviter mot Java. Till slut fick vi ge dem ett par hundkex var så att de skulle lugna ner sig. Efter ett par timmar somnade båda väldigt förnöjt framför öppna spisen…

Nu står Java på antibiotika, antiinflammatoriskt (Rimadyl) samt smärtstillande (Tramadol). Dessutom sa veterinären idag att de fått svar på den odling som gjorts, och då upptäckte de bakterier som den antibiotika hon fått hittills inte tar. Så det blev ytterligare en kur med en annan antibiotika, som är lite speciell. En möjlig biverkan är att den kan påverka benmärgen och orsaka blodbrist. Det är inte så vanligt att hundar får den biverkningen, men människor som tar den här medicinen råkar ganska ofta ut för det. Därför måste vi vara jätteförsiktiga när vi ger henne den, vi måste ha handskar på oss när vi tar i medicinen och sen tvätta händerna noga efteråt. Jag frågade om jag kanske behövde en ”rymddräkt” i stil med såna som man har när man behandlar ebolapatienter men det skulle inte behövas tydligen… 🙂

Förhoppningsvis ska hon bli helt återställd i alla fall. Det har varit en pärs, inte minst innan vi visste vad som skulle behövas göras och hur mycket pengar det skulle gå på. Självklart vill man ju göra allt som står i ens makt, men det finns ju gränser för hur mycket man har råd med också. Hittills är vi upp i nästan 5900 dollar, och än är det inte slut… Den riktigt dyra behandlingen (VAC-bandage + sjukhusvistelse) ska ju vara över i alla fall, men nu är det 43 dollar att hosta upp varje gång vi ska byta bandaget och sen vet man ju aldrig om det blir några komplikationer. Det blir till att leva på vatten och bröd ett tag framöver, men det är det värt!

De närmsta 4 veckorna är det strikta koppelpromenader på 5-10 minuter som gäller. Inga trappor och inga skutt och vilda lekar. Däremot slipper hon burvila åtminstone, det är ok för henne att gå runt i huset så länge som vi spärrar av trappan. Nu återstår bara att få Java att förstå vad ”lugna koppelpromenader” betyder…