På visumfronten intet nytt, enligt hemsidan jobbar de 24/7 för att lösa problemen och har nu lyckats få igång visumhanteringen på 39 ambassader runt om i världen. Dock står inget om vilka ambassader det är, och går man in på amerikanska ambassadens i Stockholm hemsida så finns inte ens info om att något hänt. Bara att vänta och fortsätta hålla tummarna, således!

Under tiden som vi väntar på Max tänkte jag att vi kunde muntra upp oss med en historia om hur det kan gå till när man går på gym. Kanske går det inte till så här för alla gymbesökare, men för vissa är det inte helt okomplicerat…

Jag hade alltså införskaffat ett gymkort, och skulle på mitt andra spinningpass. Första gången jag var där blev jag visad runt och upplyst om att det fanns skåp i omklädningsrummet där man kunde låsa in sina grejer, men hänglås till skåpet fick man fixa själv. Alltså anlände jag nu utrustad med ett nytt fint kombinationshänglås. När tant var ung, nån gång under förra milleniet, så hade vi hänglås med nyckel men nu var det alltså kombinationslås som gällde. Himla fiffigt, så slapp man tappa bort nyckeln också! Dock lurigt på ett annat sätt, men vi återkommer till det.

Jag körde mitt spinningpass, vacklade tillbaka till omklädningsrummet och låste in mina kläder och övriga grejer i skåpet och gick och duschade. Kom tillbaka och skulle låsa upp igen, och insåg omedelbart att jag gjort bort mig rejält. Tant börjar bli gammal som sagt, och har knappt ledsyn utan sina glasögon. Som låg i tryckt förvar inne i skåpet, medan jag stod utanför och kunde skymta var hänglåset hängde nånstans men inte mycket mer än så. Vad jag definitivt inte kunde se var i alla fall de löjligt små siffrorna till kombinationslåset…

Jahaja, vad gör man nu? Inte en människa mer än jag i omklädningsrummet, naturligtvis. Skulle jag alltså behöva gå ut i foajén och fram till receptionen, endast iförd en handduk som bara nätt och jämnt täckte det som i anständighetens namn behövde täckas? I Sverige hade det känts väldigt kymigt att göra en sån sak. Här i moralpanikens USA var det en omöjlig tanke. Jag riktigt såg framför mig hur folk skulle kasta sig på mobilen och ringa 911, medan förskräckta mammor skulle hålla för ögonen på sina chockade småbarn. Kanske skulle lokala tv-kanalen komma dit och filma medan jag fördes bort av polisen, desperat snyftande ”I just want my glasses!”

Nej. Nix. Inte en chans. Hellre fick jag sitta kvar till städpersonalen anlände vid stängningsdags ett antal timmar senare! Men precis då hördes ljudet av räddande ängel-vingar som prasslade, och en medelålders dam uppenbarade sig på väg ut till simbassängen. ”Excuse me, could you help me please” ropade jag smått desperat, och hon stannade och tittade misstänksamt på mig. Jag lyckades förklara hur klantig jag varit och efter mycket roade blickar och glada skratt så hade hon låst upp låset och jag kunde äntligen komma åt både glasögon och kläder. Tack gode gud!

Här kunde ju historien slutat, men icke då. På väg ut igen stannade hon plötsligt, och vände sig tveksamt om mot mig igen. ”Du, var bor du nånstans förresten?” frågade hon. Jag blev lite förvånad men svarade att jag bor i Summerfield, Lennox Woods närmare bestämt. Då visade det sig att min räddande ängel bor i samma område som vi, bara ett par hundra meter från vårt hus! ”Jag tyckte väl jag kände igen dig, jag brukar se dig ute med hundarna och vid poolen!” Alltså, hur många amerikaner känner jag egentligen i Greensboro efter den relativt korta tid vi bott här? Knappt ett 50-tal förmodligen, inte mer i alla fall, av de runt 300.000 som bor här. I alla fall som jag vet namnet på och hälsar på när vi möts. Och nödvändigtvis måste det alltså vara en av dem som hittar mig, dyblöt och huttrandes endast iklädd en handduk, utelåst från mitt eget skåp för att jag inte kunde se de förbaskade siffrorna på hänglåset… Stön!