Jag har ju tidigare berättat om diverse reserelaterade missöden, allt ifrån de enklaste innefattande platsbrist på grund av överbokade plan, till snöstorm med efterföljande inställda plan när vi skulle flytta till USA. Framförallt är det Björn som brukar drabbas, det är ytterst sällan han rest någonstans utan att nånting krånglat. Till och med hand kollegor har reagerat på det, och numera suckar de bara varje gång något händer honom och kallar det för ”Villing-effekten”. ) Tyvärr har vi nu förstått att Villing-effekten verkar gå i arv… Men vi tar det från början.

Förra tisdagen skulle jag, Max och Tess åka till Sverige för att förlänga våra visum. Sen blev ju jag sjuk, och fick ställa in resan. Den enda som kom iväg var Max, som alltså reste ensam för första gången i sitt liv. Jag var klart nervös inför att låta honom göra det, men insåg att man inte får vara hur hönsmammig som helst. Han är ju trots allt 18 år nu, inte 8!, och dessutom har vi flugit väldigt mycket med våra barn genom åren så de är tämligen resvana. Och själva flygturen oroade jag mig väl inte så mycket över, det var en rätt enkel resa med bara ett stopp i München på väg till Stockholm, utan jag oroade mig mer över hur han skulle hitta i Stockholm. Dels skulle han ju ta sig till hotellet själv, sen till ambassaden dan efter och därifrån till Centralen och leta reda på bussen till faster och farbror i Borås.

Men iväg kom han i alla fall, han flög från Charlotte så att det alltså bara skulle bli en mellanlandning, i München. 18.45 på tisdag kväll bar det av, och jag sov jättedåligt på natten där och bara väntade på att telefonen skulle ringa och meddela att planet störtat eller var kapat eller liknande. Dock verkade jag ha somnat rejält till slut, för vid 5-tiden på morgonen ringde det utan att jag hörde nånting trots att jag hade telefonen bredvid kudden. Till slut vaknade Björn av att telefonsvararen kom igång. Det var Max, som bad oss att ringa tillbaka OMEDELBART eftersom han befann sig på ett sjukhus i München.

Snacka om hastigt uppvaknande! Jag slängde mig på telefonen och ringde honom, tack gode gud för mobiltelefoner säger jag bara. Det visade sig att han hade slumrat till på planet, normalt sett brukar han hålla sig vaken eftersom han alltid mår dåligt om han sover på flygplan. Mycket riktigt, när han vaknade mådde han inget vidare, kände sig alldeles darrig och yr. Eftersom han reste själv hade väl flygvärdinnorna extra koll på honom så de tillkallade läkare som genast misstänkte epilepsi! Såhär i efterhand känns det som en kraftig överreaktion, men de vågade väl inte chansa antar jag. De flyttade honom till första klass i alla fall och väl där piggnade han till. När de landat ville de absolut ta honom till ett sjukhus, han tyckte inte att det behövdes alls utan försäkrade gång på gång att han mådde hur bra som helst men de stod på sig.

Så innan han visste ordet av befann han sig på ett sjukhus nånstans i München, han hade ingen aning om var eller hur han skulle ta sig tillbaka. Dessutom hade han ju flighten till Stockholm att passa. Den nitiske läkaren ville behålla honom över natten för säkerhets skull, han såg väl dollartecken dansa omkring antagligen och ville göra det mesta möjliga av situationen.

Lång historia kort: vi mailade Max sjukförsäkringsuppgifter till sammanlagt tre olika mailadresser som vi fick av dem, men ingen visste ändå nånting och hade ingen aning om ifall någon fått mailet. Så till slut fick Max skriva på ett papper där han intygade att han skrev ut sig själv mot läkarens inrådan (han mådde ju hur bra som helst som sagt så det var inget vi oroade oss för) och sen fick han betala hela kostnaden själv. Men då släppte de ut honom i alla fall, och helt plötsligt stod han på trottoaren utanför sjukhuset utan att ha en aning om var han var eller var flygplatsen fanns nånstans. Väldigt oansvarigt av läkaren tycker jag, de borde väl ha sett till att hjälpa honom tillbaka!

Men tack gode gud för mobiltelefoner säger jag igen, för vi satt ju hela tiden och coachade honom via telefon. Han lyckades få tag i en taxi och åkte tillbaka till terminalen, in och växla pengar eftersom han ju inte hade några euro med sig och taxichaufförerna inte tar kort i Tyskland. Ut och betala taxin och sen in och leta reda på Lufthansas disk för att boka om biljetten eftersom hans flyg ju gått för länge sen vid det här laget. Jag måste säga att jag är otroligt imponerad av honom, inte en enda gång lät han speciellt stressad utan han tog sig igenom alltihop steg för steg hur lugnt och sansat som helst. Lyckades boka om biljetten till ett plan som gick en timma senare, och landade till slut i Stockholm några timmar senare än tänkt.

Vid det laget var han rätt slut stackarn, men lyckades hitta hotellet utan några problem alls. Dan efter gick han upp 7 på morgonen och tog bussen till ambassaden. In på ambassaden för intervjun, sen tillbaka till hotellet och plocka upp packningen och vidare till Centralen för att ta bussen till Borås. Väl på bussen kunde han, och vi, äntligen pusta ut. Jag sov inte mycket de två nätterna kan jag säga, men allt flöt på hur bra som helst! Otroligt duktig var han! ❤

Dessutom är det ju i såna här situationer man är så otroligt tacksam att man har snälla vänner som ställer upp i alla väder. En vän jag har i Stockholm, som jag aldrig ens träffat ”på riktigt” utan har lärt känna genom ett hundforum som vi båda varit medlemmar på, lovade omedelbart när hon fick reda på vad som hänt att hon skulle ställa upp och hjälpa till om det behövdes. Hon har rätt mycket att stå i själv just nu men tvekade inte det minsta utan stod stand-by och var beredd på att åka in och möta upp Max om han ville. Och i Landvetter skulle Max bland annat bo hos en kompis vars pappa Björn pluggat ihop med på Chalmers en gång i tiden, vi familjer har umgåtts allt sedan dess. Pappan tvekade inte heller en sekund, utan när Björn ringde och berättade att Max satt på ett sjukhus i München sa han omedelbart att han kunde ta första bästa plan dit och hjälpa honom hem. Nu behövde ingen av dem rycka in eftersom Max fixade det själv, men så fantastiskt att ha så fina vänner! ❤

Till slut kom Max fram till Borås i alla fall, och fick vila ut en dag hemma hos faster Berit och farbror Roland. Sen hem till kompisen i Landvetter ett par dagar, och därefter vidare till en annan kompis resten av tiden. Allt var frid och fröjd igen och vi kunde alla pusta ut!

Trodde vi i alla fall. Dagarna gick och passet, som skulle skickas komplett med nytt visum och allt till kompis #2 i Landvetter, kom aldrig. Vi väntade och väntade och blev mer och mer nervösa. Kunde de ha blandat ihop adresserna och skickat det dit som mitt och Tess pass ska skickas när vi kommer till Sverige? Nix, efter kontroll med min vän som våra pass ska skickas till så stod det klart att inget pass kommit dit heller. Och nu kommer klimax i denna berättelsen: efter att Max har fixat allt strul med ditresan på ett så fantastiskt sätt så visar det sig att två dagar innan han kom till ambassaden så hade något hänt med datorsystemet som har hand om alla amerikanska pass + alla visum till USA. Det låg helt nere, så varför de fortsatte att ta emot ansökningar två dagar senare är en gåta. Summan av kardemumma är att all pass- och visumhandläggning ligger nere tills de lyckats fixa datorsystemen, och ingen vet när just Max ansökan kommer att behandlas. Alltså kan han inte resa hem på söndag som planerat, utan han är kvar i Sverige på obestämd tid.

Allvarligt?! Han hade verkligen förtjänat att få komma hem nu, men så blir det alltså inte. Just nu jobbar vi allt vi kan på att försöka lösa detta. Har vi bara en liten gnutta tur så går det att utfärda ett nytt pass till Max, han är ju svensk och har svenskt pass så det påverkas ju inte av datorhaveriet. Sen kanske det går att fixa ett ESTA till honom istället för visum, så att han kan ta sig hit på det. Sen får vi försöka få hit passet med visumet i på något sätt, och då måste han lämna landet och komma tillbaka igen med visumet istället för ESTA eftersom man ju inte får vara kvar i landet lika länge på ett ESTA som på ett visum. Herregud, vilken soppa säger jag bara. Men det är bara att hoppas att det går att göra så, för annars måste han stanna kvar tills visumet är klart och det kan ta flera veckor…

Som sagt, vi borde bara stanna hemma och aldrig åka längre bort än en biltur på ett par timmar, absolut inte ge oss upp i luften i alla fall. Håll tummarna för att vi lyckas fixa ett ESTA är ni snälla!