Nu är det över två veckor sedan dagen D (som i Disputation) så nu är det väl hög tid att berätta om hur det var antar jag… 🙂

Björn och jag åkte till Sverige på kvällen lördagen innan disputationen (som var torsdagen den 15 oktober). Efter en lång resa (inklusive nästan 7 timmars väntetid i München), kom vi fram till Göteborg på söndag eftermiddag. Det första vi gjorde efter att ha checkat in på hotellet var att gå och äta svensk pizza, förstås! Mums!

På måndagen sen jobbade Björn, och jag hade bokat möte med min handledare och C, som har en postdoc på vår institution och som är väldigt duktig på statistik. Hon har hjälpt mig otroligt mycket, utan henne hade jag nog fått skippa att ha med signifikansberäkningar i min avhandling helt och hållet så jag är henne evigt tacksam! Vi gick igenom de tester jag har med i avhandlingen så att jag skulle ha ordentlig koll på varför vi valt respektive test och hur de funkar så att jag skulle kunna förklara det ordentligt om det skulle komma frågor på det under disputationen. Statistiken var ärligt talat det enda som riktigt oroade mig, jag vet inte vad det är men min hjärna är helt enkelt inte skapt för matte så jag har otroligt svårt att verkligen kunna sätta mig in i såna här saker.

Efter det mötet hade jag och min handledare ett eget möte där vi diskuterade andra frågor som möjligtvis skulle kunna komma upp. Både han och jag hade försökt lista vad vi trodde skulle komma med, så vi gick igenom tänkbara svar och förklaringar för att preppa mig så mycket som möjligt.

Tisdagen och onsdagen ägnade jag sen åt att läsa igenom avhandlingen riktigt noga och anteckna så mycket som möjligt för att komma ihåg hur jag tänkt när jag gjort olika undersökningar och resonerat runt resultaten. På onsdag kväll skulle vi egentligen ha ätit middag med amerikanska vänner som är expats i Göteborg (omvänt mot oss, alltså! 🙂 ), men det blev inställt pga. sjukdom och jag var nästan lite lättad över det. Jag hade jättegärna velat träffa dem men just kvällen innan ens disputation är man lite distraherad, så att säga… 🙂

Så på torsdagen var det alltså dags. Jag sov förvånansvärt bra på natten och var inte så farligt nervös. Björn, som är en riktig skatt, hade kvällen innan lovat att han skulle gå ner och hämta upp frukost på rummet så att jag skulle få lite sovmorgon. När han kom upp och väckte mig var klockan tjugo i 10, och min disputation skulle starta 13.15! Riktigt så lång sovmorgon hade jag ju inte tänkt mig förstås…

Men vi kom iväg strax innan 11 i alla fall, och gick först och hämtade lådan med mina avhandlingar så att de skulle finnas på plats ifall någon i publiken ville ha ett ex. Sen skulle vi även förbereda med champagneglas i lokalen där vi alla skulle vara i väntan på betygsnämnden, efter att själva disputationen var över. Förhoppningsvis skulle vi ju ha anledning att skåla så vi hade varit ute dan innan och handlat champagne, men skulle det gått riktigt illa hade jag förmodligen behövt de där champagneflaskorna själv att dränka mina sorger i så de skulle komma väl till pass i vilket fall…

Men då visade det sig att ingen visste var glasen fanns, och klockan tickade på mer och mer. Till slut fick vi hyra glas i lunchrestaurangen, jag var inte särskilt glad över strulet kan jag säga för att leta efter glas var inte riktigt vad jag tänkt mig att jag skulle behöva göra ända tills en halvtimme innan min disputation. Förr har man fått hjälp med sånt så att doktoranden inte behöver tänka på såna detaljer alls, men numera får man själv rodda med förfriskningarna. Nåja, det ordnade sig ju till slut.

Timman innan det skulle börja var jag rejält nervös måste jag säga, och förbannade den dan jag sa ”ja tack” när jag fick antagningsbeskedet till forskarutbildningen. Varför utsätter man sig för sånt här?! Som jag redan skrivit innan så oroade jag mig mest över att jag numera är så ovan vid att både hålla i och medverka vid seminarier, jag har ju bara suttit hemma på min kammare de senaste tre och ett halvt åren och pratat med hundarna. Ingen perfekt förberedelse för en disputation, precis! Men visst kändes det lite högtidligt att se sitt namn på ljustavlan som berättar om dagens händelser på Humanisten:

Sen började släkt, vänner och kollegor droppa in, och då kändes det lite bättre. Sen kom ju även min opponent, professor Andrew Kun från universitetet i New Hampshire. Jag hade mött honom på en konferens 2011, och både han och jag har suttit med i review-kommittén för den konferensen alltsedan dess, så jag kände honom ju lite grann åtminstone. Väldigt trevlig, så jag hoppades innerligt att han, i rollen som opponent, inte skulle krossa mig fullständigt! I betygsnämnden satt Ylva Hård af Segerstad, docent på institutionen för tillämpad IT på GU och Chalmers, Mattias Heldner, professor på KTH, och Trent Victor, adjungerad professor på Chalmers. Jag var jättenöjd med min betygsnämnd, det kändes som en bra sammansättning av kunskapsområden!

När klockan väl slog 13.15 och det hela drog igång var jag förvånansvärt lugn. Jag kände mig hyfsat väl förberedd, visst känns det alltid som att man kunde gjort mer men jag hade ändå försökt så mycket som möjligt. En månads skrivande till hade väl inte suttit ivägen så att jag hade kunnat finslipa avhandlingen, men frågan är om man nånsin hade känt att man var helt klar i alla fall.

Jag har inga jättebra bilder från själva disputationen men här är ett par stycken i alla fall, när vi förbereder oss för att dra igång:

Jag vet inte om alla känner till hur en disputation går till, så jag beskriver det lite snabbt här. Det börjar med att doktoranden får en möjlighet att redogöra för eventuella felaktigheter som man upptäckt i avhandlingen. Jag hade ingenting, visst fanns det smågrejer som stavfel och på ett ställe en halv mening som jag glömt att radera, men jag hade inte upptäckt något allvarligare faktafel. Hos oss är det sedan så att opponenten presenterar avhandlingen, presentationen ska ta 20-30 minuter ungefär. Det här är lite olika på olika ställen, ibland är det doktoranden själv som presenterar sitt eget arbete. Jag är nöjd med att opponenten får göra det, det är ju en kvalitetssäkring om opponenten presenterar avhandlingen korrekt eftersom det visar att avhandlingen är skriven såpass bra att någon annan kan presentera den.

Presentationen gick väldigt fort tyckte jag, jag kollade aldrig på klockan men det kan inte ha tagit mycket mer än 20 minuter. Efter det är det dags för opponenten att ställa sina frågor. Det kan variera väldigt mycket hur länge denna frågestund håller på, men runt en timma är nog ganska vanligt. När opponenten är nöjd är det betygsnämndens tur att ställa frågor, och när de är klara får publiken ställa frågor om de vill. Hela disputationen, inklusive allt, brukar ta nånstans mellan två och tre timmar. För mig tog det drygt 2 timmar, strax innan halv fyra var det över.

Och hur var det då? Över förväntan, faktiskt! Jag hade förväntat mig tuffare frågor, men det kanske var för att jag hade målat upp värsta tänkbara scenario så när jag väl satt där så var det inte så illa som jag målat upp det. Absolut var det så att jag ibland inte hade en susning om vad jag skulle svara när jag hörde frågan ställas, men på något sätt lyckas man ju haspla ur sig nånting i alla fall. När jag tänker tillbaka på det så känner jag att jag hade kunnat gå in betydligt mer på djupet på vissa saker och varit lite tuffare själv, men när man väl sitter där och ska komma upp med ett svar direkt så är det inte så lätt. Överlag är jag ändå nöjd, faktiskt!

Efter utfrågningen tågade vi allihop ner till gamla Hovrätten, där min institution huserar och där vi skulle vänta på domen från betygsnämnden (så kanske det var passande att det var just på gamla Hovrätten vi väntade!). Där väntade kaffe och min svärmors ljuvliga furstekaka, som hon varit snäll nog att baka. Dessutom överraskade min syster med att ha bakat macarons! Det blev en riktigt trevlig fikastund faktiskt, och jag kände att all spänning började släppa mer och mer. Förstår inte nu hur jag kunde vara så lugn innan jag visste om jag blivit godkänd eller ej, men det var jag faktiskt.

Men sen öppnades dörren och betygsnämnden kom in i salen, och då blev jag ju jättenervös igen förstås. Alla ställde upp sig, betygsnämnden på rad och jag ensam framför dem och sen alla andra runt omkring. Jag tittade på min handledare, som varit med under betygsnämndens sammanträde men utan rösträtt förstås, och han såg glad och nöjd ut tyckte jag. Det lugnade mig något, för han borde ju rimligtvis inte gå omkring och le om det var så att jag blivit underkänd! Och sen kom domen:

Jag blev alltså godkänd! Lycka! Poppandet som hörs är alltså Björn som skjuter iväg korken på en champagneflaska (och får en rejäl skvätt över skjortan dessutom vilket syns på fotot nedan 🙂 ).

Efter det fick jag en massa fina presenter både från arbetskamrater, släkt och vänner.

En present visste jag om att jag skulle få, och den är speciell för alla oss doktorander som gått på forskarskolan GSLT. Varje nybliven doktor därifrån får nämligen en numrerad mugg, och den där muggen har varit lite som en hägring genom alla år av doktorandstudier. Man har tänkt på hur det kommer att kännas när man äntligen får den, och även undrat över vilket nummer man kommer att få förstås. Här får jag den äntligen, av min fantastiske bihandledare, tillika överhuvud för GSLT, Robin Cooper:

När jag öppnat paketet och äntligen fick se mitt eget namn på den, och fick reda på vilken doktor i ordningen jag var, kände jag mig lite extra speciell:

Nummer 50, minsann! Så datumet jag disputerade på var 151015, och jag blev nummer 50 i ordningen. Jag vet inget om numerologi men det känns väldigt harmoniskt alltihop åtminstone 🙂

Min handledare höll ett jättefint tal som gjorde mig riktigt rörd. Kändes verkligen som att det var slutet på en epok, på något sätt. Han var min handledare även när jag gjorde mitt exjobb, så han har fått dras med mig i många år nu!

Och sen skålades det, förstås!

Nu kunde jag äntligen slappna av på allvar, jag var godkänd, jag hade klarat disputationen, jag var doktor! Så underbart! Det här fotot är så mysigt tycker jag, mina svärföräldrar var nog minst lika glada som jag! I bakgrunden även min faster och farbror och kusin, som kommit för att fira med mig och var lika glada de:

Kvällen avslutades med middag på restaurang, mycket trevligt! Vi hade bokat bord till allihop på restaurangen på det hotell vi bodde på, där de stängde av en avdelning så att vi kunde sitta för oss själva. Jättebra ordnat och god mat, vi var helnöjda. Nu anslöt även vänner som jobbat på dan och därför inte kunde vara med på själva disputationen, jättekul att de ville vara med och fira på kvällen!

Så ja, nu är det över. Och det gick bra! Nu är det bara att vänta ett år på promoveringen också, så den får jag återkomma om! 🙂