Färdigskrivet!!!

Det blev ett lååångt uppehåll i bloggandet, ledsen för det! Tanken var ju att jag skulle blogga varje dag under vår road trip, men dålig och ibland obefintlig uppkoppling gjorde att det inte blev så. Och sen kom vi hem och det blev fullt upp med jobb igen, för att förbereda för mitt slutseminarium. Sen Sverige-resa med nämnda slutseminarium, och efter det ännu mer fullt upp med jobb för att bli helt klar med avhandlingen. Ska berätta om Sverige-resan i kommande inlägg, men först ska jag berätta om två nyligen inträffade stora händelser. Den ena berättar jag om här, den andra blir i nästa inlägg!

Först ut då: jag har skrivit klart min avhandling! Tjoho, jippie och hurra för det! Tess och jag var i Sverige i augusti för att förnya våra visum och dessutom skulle jag alltså ha mitt slutseminarium. Mer om det senare, som sagt. Men när vi kom tillbaka den 19 augusti hade jag en lång lista med saker att ändra, förtydliga och lägga till i avhandlingen. Bara att kavla upp ärmarna och sätta igång! 🙂

Jag hade knappt en månad på mig att bli klar, 16 september var jag tvungen att lämna manuskriptet till tryck för att det skulle hinna tryckas innan spikningen som ska ske tre veckor innan disputationen. Spikning har man inte längre vid alla universitet, men Göteborgs universitet har kvar den här traditionen vilket jag tycker är jättekul. Det innebär alltså att man handgripligen spikar upp avhandlingen på väggen, som man gjorde förr i tiden. Detta för att den ska bli offentlig tre veckor innan disputationen äger rum, så att vem som helst kan läsa den och eventuellt protestera om man inte tycker att den håller måttet. I dessa moderna tider har man på många håll gått över till e-spikning istället, vilket innebär att man publicerar avhandlingen på universitets hemsida. Det görs på GU också så vi spikar både analogt och digitalt, kan man säga! 🙂

Lite lättare hade det ju varit om jag hade kunnat koncentrera mig till 100% på jobbet den månaden jag hade på mig. Men livet är ju inte riktigt sånt, tyvärr. Tess och jag kom alltså hem på kvällen onsdagen den 19 augusti. Samma dag började Max skolan igen efter sommarlovet. Tre dagar senare, på lördagen, åkte Björn till Indien. På samma resa skulle han även till Sverige, så sammanlagt var han borta nästan tre veckor. På måndagen den 24:e började Tess skolan.

Både Max och Tess var i startgroparna för att ta körkort, så vi anmälde inte Tess till skolbussen i år. Max slutar såpass tidigt så för att jag skulle kunna få lite arbetsro överhuvudtaget så åker han buss hem på eftermiddagen, men på morgonen kör jag båda två till skolan (eller rättare sagt så övningskör Max). Det är helt ok, för då tar jag med mig hundarna och går dagens långpromenad med dem efter att ha lämnat av ungarna så det blir lite av att slå två flugor i en smäll.

Men den första veckan när Björn var borta och jag hade hysteriskt mycket att göra så var det rena kaoset. På måndagen var det något jag skulle fixa på eftermiddagen, kommer inte ihåg vad det var men jag kunde bara jobba till strax efter tre. På tisdagen skulle Tess få en vaccinationsspruta, så då hämtade jag henne på skolan halv fyra. På onsdagen var det informationsmöte på Max skola, med info om collegeansökningar och senior projects (mer om det i senare inlägg, det är ungefär som prao i svenska skolor). På torsdagen skulle Tess köra upp, så då var jag tvungen att hämta henne strax efter tre för att hinna innan uppkörningen stänger.

Så jag kom alltså hem vid 9.30-tiden varje dag efter att ha varit ute med hundarna, och sen hade jag ungefär 5 timmar på mig att jobba. Inklusive lunch. Och dessutom har jag fortfarande problem med min sköldkörtel vilket gör att jag blir väldigt trött mitt på dagen och min hjärna lägger i princip av. Därför måste jag sova en stund runt lunchtid för att kunna jobba överhuvudtaget på eftermiddagen. Så jag hade c:a 4 timmar effektiv arbetstid per dag, och hade behövt minst 10… Att säga att jag var stressad är inte ens i närheten av hur jag kände mig!

Veckan efter var bättre, inte en massa extragrejor på eftermiddagarna mer än hämtning av Tess efter skolan och hennes cross country (löpning) som slutar 18.15 varje dag. Jag jobbade i princip varje vaken stund när jag hade möjlighet den där månaden, inklusive helgerna. Det var riktigt tufft, jag hade visserligen skrivit mycket innan slutseminariet men helt klar var jag inte och dessutom fick jag en hel del väldigt bra feedback med förslag på tillägg. På fyra veckor skrev jag drygt 50 sidor, inklusive ändringar och strykningar och pillande med detaljer. Rätt bra jobbat, om jag får säga det själv, med tanke på omständigheterna.

När det var exakt en vecka kvar till deadline kom Björn äntligen hem. Mycket efterlängtad, på alla sätt och vis! Äntligen fick jag avlastning med hämtning av barn, rastande av hundar och matlagande och kunde ägna mig helt och hållet åt att skriva. Och det blev rätt bra, förutom ett kapitel som jag slitit med i månader men ändå inte fick till riktigt bra. Jag har för lite data helt enkelt för att det skulle kunna bli någon riktig ordning på det, men jag försökte ändå enligt de förutsättningar som fanns. Tre dagar innan deadline fick jag ett mail från min handledare att han ville ha ett skypemöte omedelbums. Inte så lite nerös ringde jag upp och var mer eller mindre beredd på att han skulle säga att vi måste skjuta på disputationen…

Men riktigt så illa var det inte, men han föreslog att jag skulle stryka hela kapitlet. I ungefär tre sekunder var jag helt ställd, men sen kände jag att han hade helt rätt. Resten av avhandlingen är jag hyfsat nöjd med, men det där kapitlet spökade helt enkelt och gjorde oss båda två nervösa att det skulle dra ner nivån på hela avhandlingen. Alltså strök jag hela kapitlet, drygt 40 sidor… Och sen gällde det att gå igenom alltihop igen så att det inte låg kvar referenser till det kapitlet, eller resonemang som byggde på sånt jag skrivit där. Sen läste min bihandledare igenom alltihop och gjorde en noggrann språkgranskning, samt att min handledare lusläste och kommenterade. Med två dagar kvar hade jag drygt 200 kommentarer att åtgärda, allt från grammatik och stavfel till ”förklara detta bättre”.

Jäklar, vad jag slet! På något sätt lyckades jag sitta runt 12 timmar om dagen och bara skriva, skriva, skriva utan att knappt ta rast. Jag överlevde på kaffe, choklad, mineralvatten och ostbågar. Av någon anledning hade jag inte sett till att skriva acknowledgement-kapitlet i god tid, utan absolut sista dagen slängde jag ihop det. Det känner jag mig inte alls nöjd med, hann knappt läsa igenom det ens, men jag får väl fixa till det lite inför den ”riktiga” upplagan (trycker en disputationsupplaga till att börja med). Dessutom ska ju ett pressmeddelande skrivas, och min systerdotters sambo (som är journalist) var jättesnäll och hjälpte mig med det. Men han var tvungen att få det gjort innan han skulle börja jobba efter föräldraledigheten, så det fick klämmas in de där dagarna det också. Puh!

Men under över alla under, jag hann. På kvällen den 16 september mailade jag över alltihop till tryckeriet. Då hade jag suttit ett par timmar och finslipat texten så att det inte var några konstiga radbrytningar, att bilder och diagram såg bra ut och att inga rader stack ut i marginalen. Tryckeriet behövde ha en helt tryckfärdig version senast på eftermiddagen den 17:e, så om det var några konstigheter behövde jag fixa till dem på förmiddagen, Sverigetid, vilket innebär mittinatten, USA-tid. Tjejen på tryckeriet var väldigt hjälpsam som tur var, så hon lovade att kolla igenom alltihop noga och ringa mig om det behövdes, så att jag slapp gå upp mitt i natten och kolla mailen. Det visade sig att jag inte hade varit tillräckligt noggrann, enligt henne, så vissa rader stack ut lite för mycket. Jag som tyckte det såg så bra ut! Men snäll som hon var så fixade hon det utan att ringa mig, så det gick till tryck utan att jag behövde göra något mer. Puh, igen!

Veckan efter, förra veckan närmare bestämt, var det dags att spika den. Jag kunde ju inte åka till Sverige bara för det, så min handledare spikade åt mig istället. Trist att inte kunna göra det själv, det är ju ändå något väldigt speciellt att äntligen få spika upp den där boken som man slitit med i flera år, men inte mycket att göra åt. Näst bästa alternativet var ändå att Staffan, min handledare, fick göra det. Att skriva en avhandling är ju väldigt mycket ett teamwork med ens handledare, och Staffan har varit mer än fantastisk hela denna tiden. Utan honom är det mycket möjligt att jag gett upp för länge sen, med tanke på allt som hänt under min doktorandtid. Kan inte beskriva hur viktigt det varit att ha en handledare som hela tiden peppar och får en att känna att man nog kan klara av det ändå, trots allt som hänt och trots att man (jag) känner sig så otroligt korkad och trög större delen av tiden! 🙂  Så det kändes inte mer än rätt att han skulle spika den!

Jag bad att han skulle fotografera spikandet så att jag fick se hur det såg ut åtminstone, så det gjorde han. Och han gjorde det på sitt typiska ödmjuka och samtidigt humoristiska vis. Han ville att det skulle vara jag som spikade och inte han, så såhär såg det ut:

spikning

Jag blev riktigt rörd måste jag säga, det kändes som att jag ändå fick vara med trots att jag befann mig några hundra mil därifrån!

Och såhär såg boken ut när den hängde där, spikad och klar:

spikad

Det känns otroligt overkligt att den finns nu, på riktigt. Jag har ju inte sett den själv än, men förhoppningsvis kommer ett ex nästa vecka så jag får hålla den i min hand. Nu är det bara den ”lilla” detaljen med disputationen kvar… Jag är riktigt nervös måste jag erkänna. Hoppar till varje gång jag får ett jobbmail, livrädd att det ska vara opponenten eller någon i betygsnämnden som läst klart och vill tala om att vi måste ställa in hela disputationen eftersom de inte tycker att den håller måttet… Om inte det händer, så måste jag klara av att göra ett bra försvar. Det som oroar mig där är att jag ju bott här i USA i snart fyra år, och därför knappt varit med på något seminarium sedan dess och själv bara hållit i två stycken. Alltså har jag kommit ifrån det där en hel del, så jag är rädd att det ska låsa sig totalt och jag ska bli helt blank i huvudet när det är dags att svara på frågor. Men nu är det liksom försent att dra sig ur, nu är det bara att köra!

15 reaktioner på ”Färdigskrivet!!!

  1. Wow, Jessica. Respekt!
    (Fick tårar i ögonen och klump i halsen, speciellt av spikandet. Bilden på dig. Så fint gjort, och humoristiskt.)
    Klart att du fixar resten också. KLART att du gör! ❤

  2. Du fixar detta galant! Vill du ”öva” på disputationen så skriv ner alla frågor du kan tänka dig plus svar, och öva sedan att svara på dem verbalt utan att tjuvkika.

    Många frågor kan man ju vara ganska säker på att få, och man anar ju var ev. svagheter finns som det nog kommer frågas om.

    Heja heja heja!!

    1. Tack, bra råd! Jag har fått en lista med frågor från min handledare och förhoppningsvis får jag från ett par stycken till. Det är verkligen jättebra, så att man är lite förberedd!

      1. Ja, jag tänker att även om man inte får exakt de frågorna man förberett så kan man säkert använda ”svarsresonemangen” som man tänkt ut ändå, till de frågor man får.

  3. Hej. Hittade din blogg för några veckor sedan. Vi funderar själva på att resa utomlands ett eller ett par år, med barn och hund. Din blogg är så bra just för att du har fortsatt hela vägen. Jag har lite frågor längre fram, men först, Grattis till avhandlingen. Bra jobbat! Fortsätt blogga tack.

    1. Tack! Och vad kul att du hittat hit, trots att jag inte bloggat på så länge! Hoppas ni kan ta er utomlands ni också. Det är verkligen en upplevelse för livet och ger så mycket att få en inblick i hur det går till på andra ställen i världen, och inse att saker och ting kan göras annorlunda än i Sverige, på gott och ont!

  4. Härligt! Du har verkligen jobbat som en gnu – måste kännas närapå overkligt nu när det är över. Och säkert lite bitterljuvt också. Dessutom måste jag säga att jag nog aldrig hört om en doktorand som gått igenom så mycket under skrivandet och ändå lyckats hålla fokuset och komma in i mål… Otroligt Jessica, vilken enormt stark människa du måste vara! Så stort stort grattis!

    Jag fattade överhuvudtaget inte vad som menades med att spika när jag först läste på fb – efter det här inlägget klarnade det litet 🙂 Men vi har ju ingen motsvarande ceremoni. Stort grattis igen – resten går som en dans! Kram.

  5. Hej! Hittade hit via Annika i CA. Grattis till ett väl utfört jobb, förstår att det känns overkligt och underbart.
    Var i Greensboro i lördags. Min dotter går på Elon University (OCH älskar det!!!). Det var Family Weekend där i helgen så vi tog en middag i Greensboro i hällregnet. VILL så gärna se mer av den stan, det får bli nästa gång.
    Hälsningar från Annika som är bosatt i Reston, VA strax utanför DC

    1. Hej! Vad kul! Annika har tipsat mig om din blogg med så jag har varit inne och läst då och då, dock inte så mycket på sistone tyvärr eftersom jag jobbat så mycket! Har läst en del av det du skrivit om Elon och din dotter, det låter som ett riktigt bra universitet. Kanske något för vår dotter också, vi får väl se! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s