Promovering! Eller (förstås): Åh vilket party!

Nu har det varit tyst igen några veckor här på bloggen, jag har helt enkelt varken haft tid eller ork att skriva. Dels har jag och Björn varit i Sverige, dels har jag blivit opererad. Mer om operationen senare i kommande inlägg, nu är det äntligen dags att berätta om årets Sverigetripp!

Björn åkte iväg ett par veckor innan mig, eftersom han skulle jobba. Sammanlagt var han i Sverige i nästan tre veckor stackarn, inte för att det är något fel på Sverige men det är länge att vara borta från familjen! Jag var där i en vecka, och vi försökte även locka med barnen så att de skulle få vara med på min stora dag men de ville inte ta ledigt så länge från skolan så de stannade kvar. Skönt att ha ambitiösa barn som tar skolarbetet på allvar i och för sig, men lite intresserade kunde de väl ha varit av att se sin mamma få sin efterlängtade lagerkrans tycker jag! 🙂

Nåväl, anledningen till denna resan var i alla fall att det var dags för promovering. Promoveringar har man en gång per år på Göteborgs universitet, varje höst, och då promoveras de som disputerat senast juni samma år. Jag disputerade ju i oktober förra året så då var det för sent för mig att vara med på 2015 års promovering, så nu var det äntligen dags. Vi var faktiskt fyra stycken från samma institution som disputerat under året som gått, och tre av oss skulle vara med på promoveringen. Kul att promoveras med några man känner så väl!

En promovering är ju en stor händelse, förmodligen det närmaste man kommer en Nobelmiddag i sitt liv. Då duger det inte att släntra in i jeans och t-shirt precis, eller ens en kort klänning eller kostym. Nej, reglerna säger att det är långklänning eller frack som gäller. Jag har inte ägt en långklänning i hela mitt liv, och Björn har definitivt inte en frack hängandes i garderoben, så det blev att ge sig ut och shoppa. Jag hade visserligen fått låna en jättetjusig röd sak av en vän här i Greensboro (som haft den när hon själv promoverades för ett antal år sen), men när jag skulle pröva den var den alldeles för liten, jag fick den inte över höfterna ens. Synd för den var verkligen läcker men inte mycket att göra åt. Tess skulle även ha en klänning till sin homecoming-dans i skolan, så vi gav oss iväg till Dillard’s och hittade varsin klänning där.

Björn hann aldrig hyra en frack här i Greensboro, så han tänkte att han ordnar det när han kommer till Göteborg. Väl där var han överhopad med jobb som vanligt, så först på lördagen innan promoveringen (som skulle gå av stapeln på fredagen, sex dagar senare…) började han se sig om efter en att hyra. Det var ju rätt kört förstås. De frackar som fanns hade ju redan bokats upp av andra som skulle på samma promovering, så till slut ringde han en affär i Halmstad. Han pratade först med en snäll äldre man som sa att jo, vi kanske kan fixa en åt dig. Då hör Björn hur mannens son ropar i bakgrunden ”pappa, du köper INTE in en frack till, det säger jag dig!!! Vi kommer aldrig kunna hyra ut så mycket frackar så att det går ihop!”. Så det blev inget där heller. Panik! Till slut fick han krypa till korset och köpa sig en… Inte billigt, men han har redan hittat en kollega som behöver en till nyår och som vill hyra Björns, så om han hittar några till som vill göra samma sak så kanske det kan gå ihop till slut! Och vem vet, en vacker dag kanske det faktiskt dimper ner en inbjudan till Nobelfesten i brevlådan och då är vi redo! 🙂

Innan promoveringen skulle det övas, dels en gång dagen innan i universitetets lokaler på Vasagatan, där vi bland annat fick se en liten film från en tidigare promovering:

rehearsal

…och dels en gång på förmiddagen samma dag i lokalen på Svenska Mässan där promoveringen skulle hållas:

img_6846

Vi fick skriftliga förhållningsorder så att vi skulle hänga med i vad som hände och komma ihåg turordningen. En stor del av ceremonin hålls på latin, och eftersom de allra flesta (alla?) av oss inte är så värst slängda i latin så fick vi några nyckelfraser att hålla reda på så vi skulle veta när vi skulle resa oss och sätta oss osv.

img_6848

Varken jag eller mina kollegor Kristina och Pia var speciellt nervösa innan. Disputationen var ju eldprovet, promoveringen är ju bara kul! Men efter att ha varit på den första genomgången var vi desto mer skärrade efter alla uppmaningar om hur vi skulle gå, hur vi inte skulle gå, hur vi måste se upp så att vi inte snubblar, tittar åt fel håll eller ser vilsna ut. Helt plötsligt kändes disputationen som en baggis och promoveringen som det verkliga eldprovet!

Men till slut var vi färdigtränade och det var dags att gå tillbaka till hotellet och klä om oss. Nu gällde det att komma ihåg hur fracken skulle ”monteras” så att allt blev rätt! 🙂

img_6855

Vi blev hämtade av Björns syster Berit och hennes man Roland, som också skulle vara med på ceremonin. Så här stiliga var syskonparet!

img_6870

Och här är jag och Björn (Roland var och parkerade bilen så det är därför han inte är med på dessa bilder!). Jag tycker vi ser riktigt rekorderliga ut!

img_6874

Väl inne smet jag iväg mot samlingsplatsen där vi skulle ställa upp oss innan intåget. Björn, Berit och Roland tog rulltrappan upp till mingellokalen där alla gästerna samlades innan ceremonin började. Senare hittade Björn ett klipp som GU spelat in från kvällen, bland annat filmade de när gästerna började anlända. Gissa vilka som är med! Titta på klippet här:  GU promovering 2016

Jag och resterande nyblivna doktorer radade upp oss och gjorde oss redo för inmarschen (Fotograf: Kristina):

humfakalla-trerulltrappa-in

Så äntligen var det dags, vi tågade in och fram till våra platser. Björn tog detta mäktiga panoramafoto över hur det såg ut därinne med alla på plats:

img_6882

Ceremonin var häftig att vara med om. Musik och sång av elever från Artisten, tal av rektor Pam Fredman och av respektive promotor från varje fakultet. En lite kul detalj: mycket av ceremonin hölls som sagt på latin, och efter att varje promotor talat klart avslutade de med frasen ”dixie!”. Som tur är så textades allting på stora skärmar, så att vi skulle kunna hänga med. Tack vare det kan jag tala om att ordet dixie betyder ”jag har talat”. Björn funderar nu allvarligt på att avsluta varje möte med ett kraftfullt ”dixie!”. Han känner att det skulle ge lite mer tyngd och klass åt det han säger. 🙂

Till slut var det dags för oss från Humanistiska fakulteten att gå fram och få våra diplom.

img_6888

Björn filmade oss, här kan ni se hur det gick till: diplomutdelning

Lagerkransen trodde jag att man skulle få samtidigt med diplomet, och att promotorn skulle sätta på oss den, men så var det inte. Istället hade man den liggande under stolen, och när man gick tillbaka efter att ha fått sitt diplom så fiskade man snabbt upp den, höll den själv över huvudet under tiden som en fanfar spelades, och sen satte man på sig den. För den som undrar så kan vi som är filosofie doktorer välja om vi vill ha lagerkrans eller doktorshatt. Alla andra doktorer (teknologie, medicine m.m) får enbart ha hatt, men just filosofie doktorer har rätt att ha lagerkrans. Därför valde jag kransen, det känns lite extra speciellt att ha den helt enkelt!

Runt 2,5 timme tog ceremonin, och sen var det mingel i mässhallen innan middagen.

img_6905

Jag var väldans sugen på att öppna röret med diplomet och dra ut det och kolla hur det såg ut, men jag höll mig. Hade varit mindre kul om jag spillt champagne på det och förstört det!

img_6909

Väntan på middagen blev en lång väntan. Jättejättelång faktiskt. Vi hade inte hunnit med så mycket lunch på dagen, en macka bara, så till slut mådde jag illa av hunger och hade jätteont i ryggen av att bara stå där och vänta. Men till slut var det äntligen dags! Och när vi tittade på listan över bordsplaceringen fick vi en överraskning. Ni som tittade på GU-filmen som jag länkade till ovan såg att Sture Allén blev jubeldoktor (dvs., det var 50 år sedan han disputerade) i år, och döm om vår förvåning när vi såg att vi blivit placerade vid samma bord som han och hans familj! För mig kändes det extra speciellt att det var just Sture Allén, han var nämligen en av pionjärerna inom datalingvistik (som är mitt forskningsområde) och sägs t.o.m vara den som införde ämnet i Sverige. Väldigt roligt att ha blivit promoverad samma år som han blev jubeldoktor, och sen dessutom få sitta vid samma bord vid middagen! Dock satt han en bra bit från oss så vi kunde inte prata med honom, tyvärr.

Middagen var god, men tyvärr hade jag och Björn ätit nästan exakt samma rätt (torskrygg) dan innan på hotellet (och dessutom hade vi ätit fisk hela veckan) så vi var lite mätta på just fisk. Men gott var det och dessutom bra underhållning i form av dans- och musikelever. Ljuset var lite skumt så bilderna blev därefter, men det ser å andra sidan lite extra festligt ut! 🙂

img_6915

img_6916

img_6921

img_6934

img_6937

Efter maten när vi alla reste oss upp för att gå ut till dansen kände jag att fasen också att Sture Allén satt så långt bort att jag inte haft en chans att prata med honom. Berit tyckte att jag skulle gå fram och hälsa men jag kunde inte med det. Men Björn är gjord av annat virke än jag, han hoppade upp och gick fram till Sture och presenterade sig. ”Min fru har disputerat inom datalingvistik och skulle verkligen vilja få en bild ihop med dig, är det ok?”. ”Absolut” svarade Sture och gick bort till mig. Jag sa till honom att jag tyckte att det var jättepinsamt men han var hur gullig som helst och sa att det tyckte inte han. Sen frågade han vad min avhandling hette. Nån sekund eller så stod det totalt still och jag hade inte den blekaste aning om titeln. Helt tomt. Sen kom jag på att den började med Towards Dialogue Strategies så jag började säga det, och sen kom ord för ord  under tiden jag pratade så jag jobbade lite inkrementellt där kan man säga. Jösses. Riktigt så nervös var jag faktiskt inte men det konsumerades trots allt ett antal glas vin under middagen och jag var inte riktigt beredd på att diskutera min avhandling just då. Det är det enda jag har att säga till mitt försvar! 🙂 Men skit samma, nu har jag pratat med Sture och han var precis lika rar och trevlig som han ser ut! Visst är vi fina i våra lagerkransar?

img_6950

sture-jag

Under veckan som gått hade Björn och jag även sålt vårt hus i Landvetter. Väldigt bitterljuvt men det var dags. Vi hade även varit där och hämtat våra sista grejer som stått kvar i garaget, och där hittade jag bland annat min gamla hatt som jag hade när jag tog studenten (i Lysekil var det tradition att ha en hatt med långa band där klasskompisarna skrev en hälsning). Många år och mycket slit har det varit under de år som gått från det att jag bar hatten till dess att jag satte lagerkransen på mitt huvud!

img_6970

img_6966

Jag måste säga att jag känner mig otroligt ödmjuk och väldans stolt över att ha fått vara med om detta. Så många ensamma timmar, speciellt efter att vi flyttade till USA förstås och jag inte längre kunde sitta på universitetet bland kollegor och jobba, så mycket blod, svett och tårar innan man äntligen nådde målet. Så omöjligt det kändes det hemska året 2014 när jag förlorade nästan hela min familj. Jag ångrar inte att jag gav mig in på detta även om det stundtals varit tufft, för mest av allt har det ändå varit roligt. Jag har fått gräva mig djupt ner i nånting som jag brinner för och klarat av utmaningar jag inte hade en aning om hur jag skulle tackla, och växt en hel del på köpet. Jag känner att jag verkligen gjort mig förtjänt av min fina krans!

img_6962

13 reaktioner på ”Promovering! Eller (förstås): Åh vilket party!

  1. Stor dag! Lång lång resa och visst har du gjort dig förtjänt av kransen! Er promovering är verkligen häftig – vår är ju helt annorlunda (om jag hade varit med på ceremonin, jag skippade ju den, evenemangsskygg som jag är och speciellt var då…).
    Vad händer nu? Med jobb och sånt?
    Kram

    1. Hur är er promovering, berätta!
      Jag sökte Vetenskapsrådets internationella postdoc, men fick precis besked att jag inte fick den 😦 Jättetråkigt, även om jag visste att det var hård konkurrens och väldigt liten chans att lyckas. Har lite annat på gång, men jag håller tyst om det så länge! 🙂
      Kram!

      1. Ceremonin (som jag inte var med på) tror jag är liknande som den är för undergrads (tal, ceremoni, skaka hand med universitetets president och få diplom) men kåpan – cap, hood and gown – är mer färgglad och avancerad för doktorerna. Och en del av den som inte undergrads har kallas hooding eftersom fakulteten trär kåpan över huvudet på kandidaten i själva ceremonin. Själva utstyrseln kallas ju regalia – kappan går i universitetets färger eller svart. Den har tre sammetsstreck på ärmen och mössan – tam – är en slags stor basker. Kåpan går alltid i universitetets färger. Jag köpte aldrig min men eftersom jag förväntas vara med i varje graduation på jobbet numer så måste jag hyra den varje år. Kanske borde slå till på en någon gång ändå…. får se….

        Synd på postdoc! Men sånt händer. Hoppas det dyker upp något annat bra.
        Annika igen

      2. Jag tycker ju det är lite häftigt med kåpan som de har här, du borde ju absolut slå till på att köpa en du som verkligen kommer att använda den! Min lagerkrans kostade ju inte så många kronor så den var det ingen tvekan om att jag ville ha i vilket fall, men jag kommer ju inte att använda den så många fler gånger om man säger så! 🙂 En av de som promoverades med mig hade (antar jag) undergrad-regalia på sig under själva ceremonin. Lite extra festligt! Kul att höra lite om hur det gick till hos dig, även om du inte var med!

  2. Grattis! Åh vad roligt att läsa om promoveringen, min bror var med på samma men han är så himla fåordig och jag har inte hunnit träffa föräldrarna som var på plats heller så det var himla kul att läsa så utförligt om hur det var! (brorsan är doktor i psykologi)

  3. Kul med en utförlig rapport och nu grämer jag mig än mer att jag inte kunde komma.
    Vill dock ha till protokollet att jag tog ledigt och åkte tåg 30 mil för en lunch med lillasyster dagen före promoveringen. 🙂

  4. Vad glada vi är att det var så lyckat för dej ,små fick vi en så fin bild av dej med lagerkrans ,!
    Vi önskar dej allt gott . Berit och Roland var glada för den fina dagen med ! Lycka till och en stor Kram !

  5. Ja Jessica detta var du verkligen värd! Så mycket slit som du har haft. Kul att se filmen med utdelningen av diplom, det var verkligen en upplevelse att få vara med. Roland säger som du, närmre än så kommer man inte en Nobelfest, det vara bara kungen som fattades. Din klänning är fantastiskt, på filmen fick du se som jag sa att den glittrade så läckert!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s