Det obligatoriska sjukhusbesöket

Jaha, så var det dags igen. Jag kan höra ända hit hur Nettan (syster min) suckar nu, men idag var det dags att åka till sjukhuset. Jag har en otrolig förmåga att antingen bli sjuk eller också skada mig på olika sätt när jag är utomlands, och trots att vi denna gång inte är på någon resa utan faktiskt bor här så var det inget undantag nu heller ändå. Jag har ändå varit duktig som klarat mig i lite mer än 5 veckor innan det var dags… 🙄 Förra årets bravader innefattade migränanfall när jag var på konferens i Los Angeles så att jag missade min egen presentation (något pinsamt) och lunginflammation när familjen var på semester i Kina. Den gången fick jag en jättesnygg kinesisk patientbricka som jag för säkerhets skull sparat om vi åker dit igen! Sjukhuset påminde däremot om nånting från andra världskriget:

I Kina tror man inte riktigt på medicin i pillerform, dropp ska det vara! Det är därför det hänger så många krokar i taket i väntrummet som man ser på den första bilden, det är där man hänger droppställningarna. Kommer man in på dagen så ser man hela väntrummet fullt med folk som sitter fjättrade vid varsin droppställning. Men effektivt var det, jag var i princip frisk efter tre dagar.

Men åter till dagens bravader. På helgerna brukar jag och Björn ta bilen till Bark Park med hundarna, men eftersom vi nyss fått våra flyttkartonger så åkte jag dit själv idag så var Björn hemma och packade upp. Väl framme vid Bark Park bestämde jag mig för att ta en extra runda i parken innan jag gick till hundrastgården. När jag gått en bra bit hoppade det plötsligt fram en ekorre framför fötterna på oss. Java tog ett jätteskutt mot den, och dum som jag var hade jag inte öglan på kopplet runt handleden utan höll bara i den med fingrarna så jag tappade naturligtvis taget. Nu är vi ju i USA och det står anslag överallt om att hundar absolut inte får vara lösa, så jag blev jättenervös att hon skulle dra iväg långt efter den där ekorren. Så när hon plötsligt vänder och kommer rusande rakt förbi mig så sträcker jag ut handen för att få tag i kopplet. Redan när jag gjorde rörelsen tänkte jag att det här är nog inte så smart, men jag kunde inte hejda mig utan ville bara få tag i henne. Jag fick tag i kopplet lite halvt om halvt men när hon fortsatte att rusa efter ekorren och kopplet sträcktes kände jag hur ringfingret knakade till. Naturligtvis hade jag använt höger hand dessutom. När jag tittar ner på handen ser jag hur ringfingret är alldeles krokigt, från och med första leden så är resten av fingret lite bredvid den första delen så att säga. Aj! Första tanken var att jäklar, det här blir dyrt! Den sjukförsäkring vi fått här av Volvo är minst sagt minimal och täcker inte särskilt mycket.

Det gjorde inte så vansinnigt ont till att börja med, men jag fick lite lätt panik när jag såg hur krokigt fingret var och hur det bara hängde där. Varför kunde det inte hända när Björn var med åtminstone? Jag ringde hem och fick tag i Björn och bad honom försöka låna en bil av en granne och komma och hämta mig. Naturligtvis var ingen av de grannar vi hunnit lära känna hemma. Den promenaden, med två rastlösa hundar i kopplet, och den bilfärden vill jag aldrig mer göra om. Det hade börjat göra rejält ont i fingret när jag väl kom till bilen, tur att vi åtminstone har automatväxlad bil för annars vet jag inte hur det skulle gått.

Väl hemma hade Björn under tiden ringt försäkringsbolaget och tagit reda på vart vi skulle åka. Olika sjukförsäkringar gäller på olika sjukhus så det gäller att inte åka fel för då kan man få betala allting själv. Det visade sig att vi inte skulle åka till ett sjukhus eftersom det kunde ta lång tid att få hjälp då, utan det var bättre att åka till en mindre klinik. Som tur var tog det bara 20-25 minuter att åka dit, jag hade ganska rejält ont vid det laget.

När man kommer till läkaren i USA så är det inte direkt så att de omedelbart kastar sig fram för att hjälpa en. Åh nej, först ska man visa sitt sjukförsäkringskort, det ska ringas och kontrolleras att försäkringen gäller och det ska fyllas i formulär. Till slut fick jag träffa en sköterska och en sköterskeelev i alla fall. När de frågade om sjukdomar och tidigare operationer blev det lite besvärligt. Varken jag eller Björn hade en aning om vad struma eller gallsten heter på engelska, för att inte tala om utomkvedshavandeskap. Till slut hade vi lyckats förklara i alla fall, och jag fick äntligen träffa läkaren. Han satte två bedövningssprutor i fingret, och drog sedan fingret rätt eftersom det ju hoppat ur led. Den känslan när han drog det rätt, och ljudet när det ploppade i rätt läge… *Rys*. Men jag kände inget i alla fall, och det var gudomligt skönt. Han berättade att han växt upp på en bondgård med kossor, det hände tydligen rätt ofta att man fick en spark av en kossa så att ett finger hoppade ur led. Då stoppade de ner handen i en hink med isbitar för att bedöva den, och sedan kom det en karl som kunde det där och drog den rätt. *Rys*, igen! Jag blev ännu mer tacksam över de två bedövningssprutorna! Han var otroligt imponerad över hur långa fingrar jag har, och hur stark jag var i fingrarna. Han var tvungen att ta i med full kraft innan han äntligen fick den rätt. Har ingen aning om hur jag kan vara så väldans stark i fingrarna, alla koppelpromenader med en Java som drar i kopplet kanske? Så här nöjd kände jag mig när det var över:

Sen var det dags för röntgen för att se om fingret var brutet. Det visade sig att det lossnat en liten, liten flisa vi den första leden på fingret. Dock behövde jag inte gipsas som tur var, utan han tejpade ihop fingret med långfingret istället. Om inte svullnaden och värken gått ner betydligt om två veckor så måste jag dit igen, annars ska det vara helt läkt om fyra veckor. En kul grej: när vi gick därifrån fick vi med oss röntgenplåtarna på en cd-skiva! Så om någon vill se hur mitt finger ser ut så har ni det här (det är alltså röntgat efter att han dragit fingret i rätt läge så det ser inte läskigt ut:

Man kan se som en liten kula där leden svullnat, men jag kan inte upptäcka den lösa flisan hur mycket jag än tittar så den måste  verkligen varit liten!

Läkaren var helt underbar, hur mysig som helst. Behöver ni läkarhjälp i Greensboro så rekommenderar jag varmt Fast Medicare på Battleground Ave!

Nu känner jag hur bedövningen börjar släppa så nu är det nog dags att vila handen ett tag. Avslutar med en bild på boven i dramat, som inte verkar särskilt skamsen:

Jag som inte hunnit trimma henne än, hon ser för j*klig ut redan så jag vågar inte tänka på hur hon kommer att se ut innan jag kan göra det. Tips på hur man trimmar en hund med en hand (dessutom den ”felaktiga”), någon?