I brevlådan idag låg ett kort från syster Ruth, sjuksköterskan som tog hand om mig den mesta tiden när jag var på akuten:

Även om det ju är för att försöka behålla sina kunder är det ändå lite trevligt tycker jag!

För att svara på frågan om jag mår bättre så tja, lite bättre är det men långt ifrån bra. Jag kan ligga ner nu utan att det gör ont i lungan, så inatt sov jag i sängen (istället för mer eller mindre sittandes upprätt i soffan) för första gången på sex nätter . Ljuvligt!

Men fortfarande blir jag väldigt andfådd när jag pratar och när jag går. Var ute på en kortare kissrunda med hundarna förut och blev så slut att jag fick stanna och hämta andan flera gånger och var helt matt när jag kom hem. Jag förstår lite bättre nu hur min stackars pappa hade det det sista året. Det suger verkligen all energi ur en när man blir så andfådd av minsta lilla och inte orkar nånting.

Det är dags att krypa ut ur garderoben och avslöja sig som den tant man är – igår var jag och opererade bort åderbråck på mitt ena ben.

Det började redan i våras, då jag kände att jag inte ville gå omkring med fula blå ådror som slingrade sig runt ena benet. Dessutom började jag få mer och mer besvär, benet kändes stumt och trött när jag gått mycket och det liksom stack i det. Så jag gick iväg till ”vår” läkare för att få en remiss till en åderbråcksspecialist.

Blev lite full i skratt när jag var hos läkaren, de är lite mer pryda i det här landet än vi är i Sverige… Innan han kunde titta på benet (åderbråcket går från strax ovanför knät ner längs vaden) så var jag tvungen att byta om från mina tights till ett par blå pappersshorts. Och naturligtvis kunde ju inte han stå och se på medan jag gjorde detta, utan han gick ut ur rummet och sa att han kommer tillbaka om några minuter och då kommer han att knacka först så att han inte skulle råka komma in innan jag hunnit dra upp byxorna ordentligt och var i anständigt skick. Riktigt så uttryckte han sig kanske inte men jag förstod poängen!

När han kom tillbaka var jag redo:

Stylish, jag vet! 🙂

Jag sa till honom att riktigt så artiga brukar inte läkare vara i Sverige, varpå han svarade att han kunde vara mer oartig om jag absolut ville men jag avböjde.

Nåja, han kastade en blick på mitt ben och konstaterade direkt att det där ser ut att behöva åtgärdas, lovade att skicka en remiss och sa att jag skulle höra ifrån den andra läkaren om nån vecka. Kändes väldigt mycket som att det hade räckt om jag bara dragit upp benet på tightsen några centimeter eftersom han inte ens petade på det men ja, ja…

Jag fick snabbt en tid till specialisten i alla fall, som var hur gullig som helst och höll med om att åderbråcket måste bort. Först undersökte de med ultraljud för att kolla hur blodflödet var och hur många vener som var inblandade. Det visade sig vara endast en, så det borde vara hyfsat lätt att åtgärda. Dock var jag tydligen ett ”intressant fall” eftersom venen gick lite konstigt eller hur det var. Det finns många tillfällen i livet som man gärna blir beskriven som ”intressant”, första träffen med potentiell pojkvän t.ex, men hos en läkarmottagning känns det inte lika viktigt alls. Tvärtom, faktiskt. 😐

Men nu till det mest fantastiska – han lovade, utan att jag ens behövde be om det, att ta kontakt med försäkringsbolaget och göra upp allt med dem för att se om de skulle täcka operationen eller ej! Med tanke på allt trassel vi haft med försäkringsbolag sen vi flyttade hit blev jag nästan gråtfärdig av tacksamhet!

Detta var i slutet på maj, och jag tänkte glatt att det här skulle bli fixat snabbt så att jag kunde visa mig i bikini vid poolen till sommaren utan att skrämma slag på folk. Men tji fick jag. Försäkringsbolaget kräver alltid att man använder stödstrumpor i minst 3 månader för att se om åderbråcket möjligtvis försvinner av det. Enligt läkaren händer det aldrig att det försvinner helt av detta men regler är regler. Och jag kunde inte ens ljuga och säga att jag redan testat det eftersom det måste gå 3 månader från första läkarbesöket tills operation. Så operation innan sommaren var inte att tänka på. 😦

Efter tre månader var jag således där igen, och föga förvånande såg det likadant ut som förut. Så igår var det dags för operation. Den ”intressanta” venen visade sig inte vara så intressant i alla fall, så det skulle bli en ganska enkel åtgärd. Man får lokalbedövning, sen går de in med laser och bränner av venen uppe i låret och efter det dras venen ut med ”virknål” på alla de ställen där den buktar ut (i mitt fall runt 20 ställen!). Jag var inte speciellt nervös innan, men lite pirrade det ju i magen. Mest var jag rädd för att det skulle göra ont efteråt, när bedövningen släpper.

Lite läskigt var det faktiskt. Dels med lasern, eftersom det kom rök och luktade bränt kött när han satte igång och brände. Han varnade mig innan och det var nog tur det… 🙂 Sen kändes det obehagligt när han drog och slet med den förbaskade virknålen, det gjorde inte ont men det var mer själva tanken på att det han gjorde (ganska hårdhänt dessutom) var att dra ut mina blodådror genom huden… Jag är glad att jag inte såg något av det!

Det hela var över på en dryg timma i alla fall, snabbt och bra. Jag kunde resa mig upp och gå med en gång, inlindad med både stödstrumpa och ett par lager gasbinda. Såg ut som en krigsveteran ungefär.

De hade försäkrat mig att jag skulle kunna gå ut och gå med hundarna redan dagen efter, men sen slog mig tanken att amerikaner oftast inte har riktigt samma definition på ”långpromenad med hund” som jag har. Så jag förtydligade för säkerhets skull att jag menade en dryg timmas promenad i skogen, och då hoppade de till och stirrade på mig och sa att nja, det där var kanske att överdriva det hela lite grann… Antagligen tänkte de sig en sväng på en kvart runt kvarteret.

Benet kändes dock väldigt bra imorse, lite ömt där de gått in med lasern men absolut inte så mycket som jag trodde. Så jag packade in hundarna i bilen och tänkte att en liten skogspromenad kan väl inte skada. Det var nog ett misstag, verkar det som. Jag gick i krypfart och stannade ofta eftersom det gjorde rätt ont efter ett tag, så vi gick inte långt alls i meter räknat men det tog en timma ändå. När jag kom hem var jag rätt mör och nu har benet svullnat upp en del. Skit. Får ta det väldigt lugnt ett par dagar tror jag!

Nu har det gått 6 månader sedan mitt finger hoppade ur led. Tur att jag inte visste då hur lång tid det skulle ta att få ordning på det, fortfarande är det nämligen långt ifrån bra. Nu har jag ändå kommit såpass långt att jag kan vara utan skenan på dagarna, dock får jag fortfarande ha den på nätterna eftersom jag annars kanske råkar stöta emot fingret och böjer det för mycket.

Nu är det träning, träning, träning som gäller för att till slut förhoppningsvis få tillbaka rörligheten i det. Efter att ha kämpat på i två månader kan jag nu böja det såpass här mycket:

…och nästan knyta handen:

Det är en bit kvar fortfarande, men det går framåt i alla fall. Som ni kan se på bilderna, och som jag skrivit om tidigare, så har ju även lillfingret och långfingret stelnat till, så detta är maximalt vad jag klarar att böja dem.

Det som är oroande är att lill- och långfingret blivit så stela så fort. Trudy, min sjukgymnast, säger att det visserligen inte är konstigt om de blir stela till slut men det borde inte gå så fort och hålla i sig så länge trots all min träning. Därför misstänker hon att jag eventuellt kanske kan ha fått Dupuytrens kontraktur, även kallat Vikingasjukan. Att den kallas Vikingasjukan beror på att man först trodde att sjukdomen startade hos, och spreds av, vikingarna med Leif Eriksson i spetsen, fast det tror man inte längre. Sjukdomen gör att bindväven i händerna svullnar och bildar långa strängar, och drar ihop fingrarna så att de böjs. Tydligen en mycket ovanlig sjukdom som i princip bara drabbar människor från Norden.

Naturligtvis kunde jag inte låta bli att googla på sjukdomen när jag kom hem, och det var ingen munter syn! Händerna drar ihop sig och blir helt missbildade. Är det det jag har så kommer det verkligen att bli ett handikapp eftersom det är höger hand som drabbats. Men i måndags träffade jag ortopeden, och han trodde inte att jag hade sjukdomen. I så fall borde man kunna känna de här tjocka strängarna i handflatan vid det här laget, och det känns inget alls. Det är bara att hålla tummarna att han har rätt, och fortsätta träna. Det som är oroande är att båda mina föräldrar har ett finger som är böjt, mammas lillfinger och pappas ringfinger. De har aldrig gått till någon läkare med det så vi vet inte varför det blivit så, men har jag det från båda föräldrarna så är risken stor att det går i arv. Men vi vet ju inte om deras böjda fingrar beror på Dupuytrens kontraktur eller något annat, så förhoppningsvis kan jag bli hyfsat ok i handen även om jag troligtvis inte kommer att få tillbaka full styrka i ringfingret. Bara jag till slut kan böja det obehindrat utan att det gör ont och är stelt, så är jag nöjd.

Nu är det 3,5 månad sedan mitt finger hoppade ur led, och jag är hjärtligt trött på att tvingas klara av det mesta med enbart (nästan) vänster hand, högerhänt som jag är. Den 4:e mars hände olyckan, och jag kommer ihåg hur jobbigt jag tyckte det lät när läkaren sa att det skulle ta 4 veckor innan fingret skulle vara ok igen. Ha! Han kände inte mig, det är tydligt det. Hade han sagt 6 månader hade han kommit lite närmare verkligheten. Tänkte jag skulle ge en liten uppdatering om hur läget är nu i alla fall.

När jag kom till Trudy, min sjukgymnast (som inom parentes sagt är helt fantastisk. Inte bara som sjukgymnast, utan även som människa och samtalspartner som man kan diskutera i princip allting med. Döm om min förvåning när hon till och med kände till Grice och hans maximer och kunde diskutera min kursuppsats i ämnet Lingvistiken klassiker på ett, åtminstone hyfsat, initierat sätt! 🙂 ) så hade ju fingret böjt sig i 60 grader eftersom senan som löper på ovansidan av det hade delat sig på längden. Efter veckor av gipsning och omgipsning två gånger i veckan hade det inte blivit bättre än 40 grader som mest. Sista gången hade det till och med gått tillbaka till 50 grader. Kändes rätt hopplöst! När jag och Max skulle åka till Washington ville inte Trudy att jag skulle ha fingret gipsat. Emellanåt har det gjort väldigt ont, och hon ville inte att jag skulle ha ett gips på fingret som inte gick att ta av om det skulle bli för jäkligt. Istället fick jag en skena, som jag dessutom kunde justera själv så att jag kunde sträcka ut fingret lite i taget men även släppa efter om det skulle göra för ont:

Fingertoppen ligger som i en liten vagga, som jag alltså kan justera och göra grundare eller djupare och därmed sträcka ut leden som inte funkar. Det var helt suveränt, skulle det visa sig. Envis som man är så gav jag mig sjutton på att jag skulle få fingret rakt. Det orsakade några sömnlösa nätter med ett finger som värkte så jag höll på att bli galen men på mindre än en vecka var det rakt! Såhär fint ser det ut nu:

Färgen på den led som var ur led är väl inte den vackraste, men rakt är det i alla fall. Nu måste jag ha det helt rakt i 6 veckor, så att senan har en chans att läka ihop ordentligt. Då fick jag en annan skena, som tyvärr skaver rejält och är ganska obekväm (därav den vackert rödlila färgen):

Tyvärr kunde denna skena inte hålla fingret helt spikrakt så det böjde sig en 6-7 grader igen. Idag var jag hos Trudy och fick då tillåtelse att gå tillbaka till den första skenan och nu på kvällen har jag redan fått det spikrakt igen. Hurra! Den 1 juli har jag gjort mina 6 veckor, och kan börja med sjukgymnastik för att kunna böja eländet igen. Först en jättekamp för att få det rakt, och sen (antar jag) en minst lika hård kamp för att kunna böja det igen. 😕 Det kommer nog inte att bli kul alls, fortfarande är fingret väldigt ömt och om jag av misstag råkar stöta till det eller böja på det bara någon millimeter så gör det jätteont. Men det får vara hur det vill med den saken, jag vill äntligen kunna börja använda bägge händerna igen så jag tänker träna tills jag gråter! 🙂 Tyvärr har det även påverkat långfingret och lillfingret; eftersom jag inte kan böja ringfingret är det väldigt svårt att böja de fingrar som är precis intill och samtidigt hålla ringfingret helt sträckt (pröva själv får ni se!). Därför har de varit mer eller mindre sträckta de också sedan den 4 mars, och är nu tämligen ovilliga att böja sig alls. Jag försöker träna dem lite grann varje dag, men det kommer att ta tid innan handen är ok igen, det förstår jag ju nu. Dock är Java fortfarande en av världens två sötaste och goaste vovvar. Det är kärlek det!