När vi var på vår pre-visit var det en sak fick oss att fundera en hel del. Fyra eller fem personer, helt oberoende av varandra, reagerade på vår svenska accent och tyckte att den var helt underbar. Bl.a vår mäklare, en kvinna som stod framför oss i rulltrappan på Macy’s (!) och en lärare på Max skola. Alla rådde oss att absolut inte jobba bort den utan se till att ha den kvar eftersom den lät så häftig och gjorde oss unika. Vi blev väldigt förvånade, faktiskt. Här hade vi pratat med Max och Tess om vilken tur de har som får bo i ett engelskspråkigt land när de är så unga att de förmodligen kommer att kunna prata helt utan brytning inom något år eller två, och så får vi höra att de istället ska göra vad de kan för att behålla sin accent!

Kan inte låta bli att jämföra hur vi ser på saken här i Sverige. Om jag nu får dra alla över en kam och generalisera rejält så ser vi ju oftast ner på någon som pratar med brytning om personen ifråga bott mer än ett år eller så i Sverige. Har de bott här i många år och fortfarande bryter rejält tycker vi mer eller mindre att de är mindre intelligenta, lata och vägrar att ”anpassa sig” till sitt nya land. Tänk om vi kunde se det som de amerikaner vi pratade med – de tyckte att det var fantastiskt att vi överhuvudtaget hade så stort ordförråd, att grammatiken och uttalet kanske inte var 100% rätt alla gånger märkte de knappt. Om de alls reagerade så var det med att vara imponerade – vi visade ju att vi kunde mer än ett språk vilket ju de flesta infödda amerikaner inte kan. Nu är ju USA – och har varit i alla tider – en smältdegel av olika kulturer, språk och nationaliteter och har naturligtvis färgats av det. Det är inget ovanligt att stöta på ”invandrare” och de flesta känner väl någon som kommer från ett annat land. Istället för att skrämmas av det är det något naturligt. Jag förstår ju att det säkert skiljer sig åt i olika delar av landet, men vår erfarenhet i Greensboro har varit väldigt positiv. Det är bara att hoppas att vi i Sverige kan få lite mer av det tankesättet också!