Idag ska Tess till läkaren och behöver därför gå tidigare från skolan. Nu går hon ju i sista året på high school, alltså 12:e klass, och då tänker man sig ju kanske att det räcker med att hon skulle säga till läraren att hon behöver gå tidigt. Icke då. Trots att eleverna vid det laget är stora nog att ha körkort och köra bil själv till skolan, och dessutom kanske till och med har hunnit fylla 18 år och kan rösta i presidentvalet, så är de inte tilltrodda att själva ta ansvar för en sådan sak som att gå en timme tidigare från skolan. Nej, en förälder måste skriva en lapp, inklusive namnteckning.
Detta visste vi ju förstås, så imorse skrev jag lappen som Tess skulle ha med sig. Och som hon naturligtvis glömde hemma på köksbänken. Till saken hör att vi ”bara” har tre bilar i familjen, så Björn, Max och Tess har varsin för att ta sig till jobb och skola och jag har således ingen alls. Bussar existerar inte här i Summerfield, så jag är ganska fast där jag är här hemma. Alltså ringde jag attendance office på skolan och förklarade läget, min dotter måste gå tidigt, glömde lappen och jag har ingen bil så jag kan inte komma och hämta henne och ”checka ut” henne själv. Så räcker det möjligtvis med att jag pratar med dig i telefon nu och intygar att Tess måste gå kl 2.20?
Nix, det gick ju förstås inte, hon måste ha en undertecknad lapp. Jag antar att det är för att verkligen kunna se att det är jag och ingen annan som ger tillåtelse, men teoretiskt sett så skulle ju vem som helst kunna skriva lappen och fejka min namnteckning så jag ser inte riktigt skillnaden… Nåväl, jag förklarade igen att jag inte har någon bil så hur gör vi då, är det ok om jag mailar till henne istället? Nix, handskriven lapp skulle det vara men hade jag möjligtvis en fax hemma så jag kunde faxa in lappen till henne? Nej, någon fax har jag inte eftersom, höll jag på att tillägga, det är 2017 nu och faxen har varit utdöd i större delen av den utvecklade delen av världen sen ett par decennium tillbaka, men jag höll mig. Inte reta upp skolpersonalen i onödan! Till slut enades vi om att det var ok om jag tog ett kort på lappen och mailade den till henne. Case closed.
När de byggde vårt (och, misstänker jag, de flesta) hus här i North Carolina kom de på en kul grej. ”Vi sätter bara in en termostat i bottenvåningen och så får den känna av och beräkna temperaturen i hela huset!”. ”Ja, och så sätter vi den i det största utrymmet, det som är hall, matsalsrum, vardagsrum, kök och köksingång i ett, då blir det helt jäkla omöjligt att beräkna temperaturen rätt i övriga huset. Mohahaha!”.
Sagt och gjort, med följden att det i princip aldrig är lagom, eller ens hyfsat behagligt, varmt nånstans under vintern. Jag vill gärna ha dörren stängd in till sovrummet på nätterna till exempel, åtminstone på helgerna när man vill sova lite längre och slippa bli väckt när solen går upp och skiner in genom vardagsrumsfönstren. Men då brassas det ju på med lika mycket värme i sovrummet som i det stora utrymmet i resten av bottenvåningen, så vid 2-tiden på natten vaknar man av att det är närmare 30 grader varmt och man badar i svett.
Häromnatten natt prövade vi (läs Björn) en annan grej. Jag har haft väldiga bekymmer med min onda rygg på sistone och nu var det såpass illa att Björn volonterade till att ta soffan så att jag skulle kunna sova bättre. Och det var ju jättesnällt, iofs. Problemet var bara att han då dels stängde dörren in till mig och dels, eftersom det var minusgrader ute och därmed svinkallt i detta hus med papperstunna väggar, tände i öppna spisen för att få lite värme. Och det fick han. Såpass mycket att termostaten kände att ojdå, här är ju jättevarmt så nu får vi dra ner värmen till ett minimum. I hela huset. På morgonen vaknade jag och var blålila om nästippen, som var det enda som stack upp utanför duntäcket. Jag sträckte ut en darrande och omedelbart frostnupen hand och satte på mig mina glasögon, efter att först med naglarna ha skrapat bort rimfrosten från glasen, och skuttade huttrande ut i vardagsrummet för att få lite värme.
Säga vad man vill om Sverige och de kalla och råa Göteborgsvintrarna, men jag har nog aldrig frusit så mycket i hela mitt liv som jag gjort sen vi flyttade hit till amerikanska södern…
Just nu rullar en reklamfilm på TV där de gör reklam för markiser. Ett par har installerat sin markis och sitter nu ute under den och njuter av hur bra det blev. Kvinnan utropar lyckligt: ”Tack vare vår markis sänks temperaturen här ute med minst 10 grader!” (fast hon snackar ju Fahrenheit så hon säger 20 grader om man ska vara petig).
Naturligtvis ett strålande försäljningsargument här i sydstaterna, frågan är hur många markiser man skulle sälja om man körde med samma argument i Sverige? 🙂
Tjoho, Max har tagit studenten! Så otroligt stolta vi är över denna kille, som har tagit sig igenom så många svårigheter, så mycket strapatser och en flytt till ett annat land med så gott som alltid ett leende på läpparna och en ironisk kommentar till vad som än sker. Makalös är han, helt enkelt!
Att ta studenten här är ganska så annorlunda mot i Sverige, känns det som. Sen varierar det ju mellan olika skolor förstås, och Tess graduation kommer att se annorlunda ut mot hur det var på Max skola.
För Max var det ett firande i dagarna tre, och ett tag kände jag att det var tveksamt om jag överhuvudtaget skulle överleva alla förberedelser. Dels beroende på att jag fick influensan i tisdags (och först inte fattade att det var det jag hade utan gick iväg och tränade med ont i halsen vilket inte gjorde saken bättre precis), dels beroende på Max själv faktiskt, om än ofrivilligt från hans sida:
Firandet började i tisdags, då alla seniors var inbjudna till en luncheon på ett hotell i stan tillsammans med bland annat rektorn för upper school och direktören för skolan. Fint skulle det ju va’, det var ju ändå en luncheon och ingen vanlig simpel lunch, så kavaj och slips var ett krav. Det var nu cirkusen började. Max är i ett avseende en person som inte direkt smälter in i mängden: han är nämligen 2 meter lång och har storlek 47 i skor. Ni kan ju kanske föreställa er hur lätt det är att hitta kläder till honom! Vi har haft rätt mycket om oss denna våren, som vanligt i och för sig, så det var inte förrän för knappt två veckor sen som vi började leta kläder på allvar, dumt nog. Nu var det dessutom så att han behövde kavaj, byxor och skor inte bara till luncheonen, utan dessutom var det en ceremoni som kallas convocation (återkommer till det) i torsdags och sen själva avslutningsceremonin på fredagen. Alla tre tillfällena krävde kavaj och finbyxor. På avslutningen gick det dessutom ut specifika order om att killarna måste ha mörkblå kavaj och vita byxor och tjejerna vita klänningar för att vara enhetligt klädda, eftersom man inte har caps and gowns på denna skolan.
Tre olika kavajer med tillhörande byxor och skor alltså?! Glöm det, han fick ha samma på lunchen och convocation, nån måtta fick det vara (och vi var inte ensamma om att tänka så visade det sig, de flesta återanvände samma kavaj flera gånger). Men två uppsättningar var illa nog, och paniken började infinna sig när vi förra helgen åkte till ett köpcenter och hittade exakt noll par byxor och noll par skor i hans storlek. Dock skulle en jobbarkompis till Björn, tillika 1.97 m lång, komma hit från Sverige några dagar innan examensveckan och var så himla snäll att han släpade med sig två kavajer som Max kunde få prova och låna om de passade. Däremot måste vi hitta skor, byxor och en mörkblå kavaj.
Google to the rescue, Björn tillbringade ett par timmar framför datorn och hittade efter mycket om och men både skor, ett par vita chinos och ett par sandfärgade. Dessutom hittade vi en riktigt snygg Michael Kors-kavaj till rimligt pris. Halleluja! Först anlände kavajen, där ärmarna var för korta. Sen, på torsdagen i förra veckan, anlände skor och byxor, skorna var alldeles för stora och byxorna alldeles för små… Stön! Det visade sig att jag mindes helt fel vad gällde byxstorleken, medan skorna var i samma storlek som de vanliga skor han har men likafullt var de minst ett nummer för stora. Ny panik, ny desperat googling. Det fanns ännu längre byxor att få tag i, men de måste beställas online eftersom de inte fanns i någon butik inom hanterbart avstånd från oss. Skor likadant, de måste också beställas online. Däremot visade sig ett besök på Costco, av alla ställen, bli en lyckoträff för där fanns en mörkblå kavaj, ett restlager från Ralph Lauren, som passade perfekt.
Nu var bara frågan om byxor och skor skulle hinna komma i tid. Björn beställde expressutdelning, men de kom i alla fall inte vare sig på fredagen eller lördagen och i måndags var det Memorial Day, som är en helgdag här i USA, och då var det ingen postutdelning alls. Panik igen! Tisdagen kom, och på morgonen skulle alla seniors vara med på skolavslutningen för de som går i första klass, varje förstagluttare har en senior som ”buddy” och det är tradition att man tågar in i aulan tillsammans med sin buddy. Hur gulligt som helst!
Jag hade bestämt för mig att vi fått ett mail där det stod att seniors skulle ha på sig luncheon-kläderna redan på morgonen så att de kunde gå direkt från avslutningen till lunchen. Alltså tvingade jag på Max vit skjorta, slips och kavaj, men i brist på chinos och finskor fick han ta sina ljusa jeans och vardagsskor. Själv var han ytterst tveksam till om han verkligen skulle vara så uppklädd, som han mindes det brukade inte seniors vara det. Jag hävdade bestämt motsatsen. Han körde iväg, och när han parkerade bilen fick han se sina klasskamrater gå mot aulan i shorts och t-shirts… Stackarn, han slängde visserligen av sig kavaj och slips i bilen, men han var ändå tämligen overdressed i sin vita skjorta. Senare hittade jag mailet, och det var dan efter de skulle vara uppklädda redan på morgonen och inte denna dagen… Oops!
Nåväl, efter avslutningen hann han komma hem ett par timmar i alla fall innan det var dags att åka till luncheonen. Fortfarande hade inga paket anlänt, så det fick bli jeans och vardagsskor till kavajen. Det gick bra ändå, han blev insläppt och åt en god lunch med de andra och fick lyssna på tal och sen blev de formellt upptagna i alumni-föreningen. Då fick de även varsin alumni-keps. Jag måste säga att det såg lite kul ut när jag kom och hämtade upp honom (jag hade passat på att åka med och shoppa lite medan han åt lunch), alla kom ut i fina kavajer och klänningar och med varsin keps neddragen över öronen!
Utanför hotellet där luncheon’en höllsSnygg i keps! 🙂
Onsdagen var en ledig dag för Max, och då hann faktiskt byxorna och skorna komma. Och de passade! Tack gode gud säger jag bara! Så på torsdag eftermiddag åkte han iväg i lånad kavaj, snygga chinos och snygga skor. Först skulle de öva inför avslutningsceremonin, och sedan klockan halv fem på eftermiddagen var det dags för convocation.
En convocation är en ceremoni där det delas ut awards, de som fått riktigt fina stipendium till college uppmärksammas och dessutom hade vi föräldrar skickat in foton på våra barn som visades i ett bildspel. Alla lärare hade på sig sina caps and gowns från sin collegeavslutning, och det hölls tal av både rektor, skoldirektör och ett par studenter. Väldigt fint alltihop!
Alla seniors redo för convovationMax bildspel, jag råkade fota precis när den växlade från den stora bilden i mitten till collaget med blandade bilder!
Sen på fredagen var det dags för avslutningsceremonin. Det började klockan 9 på morgonen och var föredömligt kort måste jag säga. 1,5 timma varade det, och då hann de med de sedvanliga talen av rektorn, direktören, en inbjuden före detta student som höll ett jättebra tal (hon var en av de första svarta studenterna på skolan) och tal av klassens valedictorian (också ett jättebra och både roligt och rörande tal).
Lärarna har radat upp sig, klädda i sina caps and gownsAlla seniors tågar in till sina platser
Jag blev imponerad av rektorns tal, som handlade om feminism och hur viktigt det är. Inte så självklart att höra här, men det visar hur bra den här skolan är! Dessutom delades diplomet för avklarad high school-examen ut till varje elev, bara det tog ju en liten stund eftersom de ändå var 80 stycken som skulle få diplomet, bli fotograferad med direktören och skaka hand med rektorn och den inbjudna talaren.
Max och det obligatoriska handslaget och leendet ihop med direktören för skolan
På det stora hela taget var det en jättefin ceremoni, vi hade tårar i ögonen både jag och Björn. Efteråt var det mingel med tilltugg, och vi fick en chans att tacka Max advisor och dean som båda hjälpt oss mycket och som betytt extra mycket för Max.
Tess och Max, tillsammans med Max goa dean Tammy Alt som hjälpt oss så mycket med collegeansökningarna.Max med sin advisor Mark Drusdow, som vi aldrig kommer att glömma!
Vi kommer verkligen att sakna denna skolan, det har varit en helt fantastisk tid och en makalös skola att ha fått förmånen att tillhöra. Once a Bengal, always a Bengal, Max!
Tillsammans med AnishaStolt lillasyster!
Sen hem och vila lite, och hemma väntade en liten överraskning för Max. En mamma i området där vi bor hade fixat en banderoll med en grattishälsning till alla graduates, och vi familjer hade gjort i ordning en skylt med namn och bild på våra studenter. En jättefin idé, jag gillar verkligen vårt neighborhood!
På eftermiddagen kom goda vänner hit och firade Max. Vid såna här tillfällen saknar man ju familj och släkt hemma i Sverige extra mycket, vi hade så gärna velat att alla hade kunnat vara med här hos oss. Men då känns det extra bra att ha sina vänner här som fungerar som vår extended family! Nu fick vi även äntligen äta specialbeställd tårta i skolans färger grönt och gult, som Björn planerat i flera år att han skulle beställa. Riktigt god var den och dessutom hade vi lyckats få dem att skriva på svenska på den. Och stava rätt!
Hemma i Sverige firades det också. Avslutningsceremonin live streamades nämligen på youtube, så hemma i Borås satt farmor och farfar och faster och farbror och åt studentmat och tittade på Max och skålade för honom. Så himla fint gjort, tack Berit, Roland och farmor och farfar! ❤
Farmor, faster Berit och farfar skålar
På kvällen var det dags för det sista firandet – graduation party för Max ihop med klasskompisarna. Nu är vi ju i USA och då låter man inte ungdomarna dra runt på stan och festa inne på nåt disco eller en pub eller så, utan lokal var bokad och föräldrarna uppmanades att signa upp sig för att vara ”chaperones” (dvs. ”förkläden”) en timma var under kvällen. Av ren nyfikenhet skrev jag upp mig och Björn på det näst sista passet, kl 22-23. Vi var rätt möra vid det laget efter en väldigt intensiv vecka (dessutom hade jag frikostigt delat med mig av influensan till Björn så vi mådde ganska tjyvens båda två) så vi ångrade oss nästan, men med facit i hand var det kul att vi gjorde det.
Som sagt, det är rätt annorlunda här i USA… Man har ju hört talas om att alla blir helt vilda när de börjar college och för första gången är borta hemifrån utan föräldrarnas vakande ögon, och nu förstod vi varför. Det var nästan lika många föräldrar som ungdomar på festen, så även de som inte skrivit upp sig för att vara chaperones var där i alla fall. De flesta satt ute i foajén och drack ett glas vin (verkligen bra förebilder för ungdomarna eftersom festen var strikt drog- och alkoholfri för dem), och de som för tillfället var chaperones stod inne i själva festlokalen och övervakade ungdomarna. När jag och Björn klev in där trodde vi först att vi hamnat på en skoldans för sjätteklassare. De flesta tjejer dansade med varandra två och två, killarna dansade i grupp med varann, och om det var killar och tjejer som dansade ihop så var det i så fall i grupp med tre eller fyra stycken. Absolut inga ”tryckare” eller lugna danser och ingen kroppskontakt. Precis när vi kom var det några i klassen, som har ett band ihop, som uppträdde med ett par låtar och då steg stämningen rejält, men annars var det tämligen stillsamt. Mest satt de i grupper och pratade med varann. Max hade jättekul i alla fall och det var ju huvudsaken, men vi var klart fascinerade, Björn och jag!
Twist and shout!
Alla fick med sig en souvenirmugg hem med namnet på alla 80 som gått i samma klass (eller samma årskurs snarare, klasser finns ju inte här på samma sätt som i Sverige). Roligt minne!
Så nu är en mycket intensiv avslutningsvecka över, och Max har tagit studenten! Känns verkligen ”bittersweet” måste jag säga. En epok är över, och nu är det dags för Max att starta en ny era av sitt liv. Now on to bigger and better things, som en vän skrev på Facebook. Det är en spännande collegetid som nu ligger framför honom!
Nu när det börjar närma sig Thanksgiving är det väl dags att jag får tummen ur och berättar om årets Halloween… Jag har hamnat i någon slags handlingsförlamning efter min disputation, det är som att jag inte kan ta tag i något alls. Inte så konstigt kanske med tanke på hur otroligt stressigt det var innan jag var klar, och med allt strul i somras med lungsäcksinflammation, inställda resor, diskbråck och diverse annat, men likafullt frustrerande att inte ha drivet att ta tag i saker!
Nåväl, för två veckor sen var det ju Halloween, och sin vana trogen var Björn bortrest. Av de fyra Halloween vi upplevt här i USA tror jag Björn har varit med en enda gång. I år var han i Tokyo, och fick vara med om Halloweenfirandet där vilket i och för sig var en upplevelse. Runt 50.000 personer (Björns uppskattning) befann sig på ett och samma ställe (Shibuya) och det blev sånt kaos att polis fick sättas in för att skingra alla människor. De hade inte väntat sig att Halloween skulle vara riktigt så poppis, nästa år får de nog se till att sprida ut firandet lite… Björn och hans kollega var väldigt glada att de är en bra bit längre än medeljapanen så att de kunde bana sig väg fram genom folkhavet:
Här i Lennox Woods var det inte riktigt så många, som tur är! Tess och hennes kompisar skulle för första gången inte klä ut sig och gå ”trick or treat”, utan istället skulle de vara hemma hos M som ganska nyligen flyttat till ett nytt hus i ett område med massor av barnfamiljer. Där skötte de godisutdelandet med den äran och hade väldigt kul:
Hemma hos oss var det då alltså bara jag och Max kvar. Jag var glad att åtminstone han var hemma eftersom hundarna blir väldigt uppspelta, åtminstone i början, av allt ringande på dörrklockan så det är bra om en kan hålla dem medan den andra delar ut godis! Som tur är så är det gott om hundar i vårt område så inga barn brukar vara rädda utan de stannar istället gärna en extra minut eller två och klappar hundarna, väldigt gulligt!
Men i år var vi faktiskt inte ensamma så länge. Vid halv sjutiden kom goda vänner, M och F, hem till oss, svenskar som flyttade hit till Greensboro i våras och som nu fick uppleva sin första amerikanska Halloween. Dessutom var Fs mamma och syster med familj på besök så de var ju med också förstås. Jätteroligt tyckte jag och Max, kul att vi fick sällskap! Dessutom ville de ju naturligtvis gå runt och göra trick or treat med barnen, och då fick jag äntligen, för första gången sen vi flyttade hit, en anledning att gå med jag också. Max vägrade tyvärr vilket jag tyckte var synd men vid 18 års ålder antar jag att han får välja själv… 🙂
Jag slängde i alla fall snabbt på mig en svart klänning och tryckte ner en häxhatt på huvudet och hakade på. Jag måste säga att Halloween är en av mina favorithögtider här i USA. Här är det verkligen en familjefest på ett helt annat sätt än vad (jag tror) det är i Sverige. Det underlättar naturligtvis att vi bor där det fortfarande är relativt varmt i oktober, första året vi bodde här var det runt 20 grader på kvällen. Riktigt så bra var det inte i år, men det var nog runt 15 i alla fall när vi gav oss ut vid 7-tiden. Massor av folk på gatorna, gärna hela familjer där inte bara barnen utan även de vuxna var utklädda. Dessutom var det jättemånga som satt vid sina garageuppfarter och eldade i sina fire pits medan de delade ut godis. Hur mysigt som helst med alla eldar och alla glada människor! Tess har berättat att en del till och med brukar ta ut en projektor och visa skräckfilmer mot garagedörren, men det såg vi inte i år tyvärr.
Störst succé gjorde nog M och F ändå, som var utklädda till varmkorvar! Nästan alla kommenterade dem och flera gav barnen lite extra godis för att de tyckte de såg så roliga ut. Vi andra låg i lä även om jag tyckte att ”Elsa” och ”Olaf” (från filmen Frozen) var otroligt söta, och att mormor clown var hur häftig som helst! Här är vi allihop, även Max som var utklädd till korsriddare:
Tess tyckte det var lite synd att hon missade oss, Olaf är hennes absoluta favorit så hon hade gärna velat sett honom. Jag var tvungen att ta en extra bild bara på honom så att hon skulle kunna se hur han såg ut:
En riktigt mysig Halloween blev det! Tack M, F och familjen för att ni kom hem till oss!
Det blir mycket väderprat nu, men det kan inte hjälpas. Det enda man pratar om här i NC är snön och kylan! Guvernören utlyste State of emergency redan i tisdags tror jag det var, precis som han gjorde förra året. Och precis som vi befarade redan i tisdags så har skolorna hållits stängda hela veckan, så nu blir det fyra dagar som ska tas igen på lovet. Den första make-up dagen blir redan den 27 februari, som egentligen skulle varit en ledig dag. Sen kommer de att knycka fredagen från påsklovet, och som det ser ut nu två dagar på sommarlovet. Låter rätt ok ändå, om det är så att de är färdiga med allt som de ska hinna med på terminen när sommarlovet egentligen startar så brukar det vara helt ok att inte komma till skolan på de make-up days som ligger på sommarlovet. Lärarna brukar till och med uppmana eleverna att inte komma, de vill väl vara lediga de med kan jag tänka!
Att de stängde skolorna i tisdags och möjligtvis onsdags har jag full förståelse för (även om det borde räckt med 2 eller 3 hours delay i onsdags), men resten av dagarna är ganska obegripliga. Vägarna har varit undanröjda och torra och fina så skolbussarna borde inte ha haft några problem att ta sig fram. Ibland tror jag att de så gärna vill ha drama att de tar alla chanser till att försöka göra läget värre än det är. Amerikaner i allmänhet är ju inte kända för måttfullhet precis, säg less is more till en amerikan och han tittar på dig med absolut tom blick och trevar efter lexikonet… På tv har de varit i extas och till och med kört omkring i bil på vägarna för att visa hur fruktansvärt det är. Lite jobbigt blev det för dem när det visade sig att det inte låg någon snö på vägen, men då flämtade de istället ”titta på trottoarerna, där ligger snön!” med dramatiskt darr på rösten…
Däremot har det varit hiskeligt kallt, igår var det -17°C på morgonen! Så delvis var det kylan som gjorde att det inte blev någon skola; en kombination av att de passade på att dra ner värmen inomhus de första två stängningsdagarna och därför hade svårt att få upp den igen tillräckligt mycket i torsdags, och att de inte vill att eleverna ska stå ute och frysa när de väntar på bussen.
Det sista låter ju omtänksamt i överkant, men här finns fattigdom på ett sätt som vi inte alls är vana vid från Sverige, som tur är. Många (likt Max och Tess då i och för sig 🙂 ) äger inte en vinterjacka, och en del verkar inte ens äga ett par långbyxor utan går i shorts året runt. Men ändå har jag svårt att förstå att samtliga skolor ska stänga för att en del inte har ordentligt med kläder. Max skola har en annan policy, som är betydligt vettigare. Därifrån kom ett mail i onsdags där man talade om att man tänker ha öppet resten av veckan, men att var och en får använda sitt eget omdöme. Är det så att vägarna där man bor inte är röjda så har de full förståelse för att man stannar hemma hellre än att riskera liv och lem på hala vägar. Och dessutom kom en uppmaning om att klä sig efter väder – shorts var inte att rekommendera! Och var det så att man inte kunde det så var det helt ok för de eleverna att stanna hemma också, men för de som kunde komma till skolan så var den öppen. Sunt tänk, och dessutom vettigare ur ett samhällsperspektiv. Det är ju inte så att alla barn kan vara hemma ensamma, utan många föräldrar tvingas ju vara hemma från jobbet när skolan stänger. Björn berättade att det var många på hans jobb som inte kunde jobba förra veckan av den anledningen, och sånt kostar ju pengar även för företagen.
Här hemma har det varit riktigt jobbigt med kylan. Det var inte kul alls att gå ut med hundarna igår i -15°, så det har blivit kortare rundor än vanligt. Dessutom är det riktigt besvärligt med snön i skogen. Som jag skrivit tidigare så kom det ju isregn på kvällen/natten efter att den första snön lagt sig, och som la sig som ett istäcke över snön. Sen frös det alltså på rejält, så nu är snön mer som is än snö. Stigarna är som sådana där banor man kör bob i, och det är ingen sinekur att försöka promenera där. Till och med hundarna halkade och ramlade nästan omkull ibland. Ändå är det bättre än att gå på vägen tycker jag, här kan ju hundarna springa lösa åtminstone.
Igår gav jag upp när jag kommit halvvägs mot vad jag tänkt, och gick bort från stigen och upp till den här övergivna gamla ladugården och pustade ut lite:
Naturligtvis passade då Morris på att ta en egen liten tur och var borta i 10 minuter nånting. Jag blev på allvar rädd att jag skulle förfrysa både tår och fingrar medan vi väntade, trots att jag hade rejäla skor och vantar. Och Java hade tappat sockan och ”stöveln” som jag satt på hennes skadade tass för att skydda den från kylan, så jag blev nervös att hon skulle få frostskador på den delen av tassen som är hårlös nu. Men till slut kom han lunkande tillbaka, mycket nöjd och belåten och tämligen brun i skägget. Tydligen hade han hittat en smarrig ”isglass” som nåt rådjur lämnat efter sig…
Isen har till och med lagt sig på sjöarna här, och det tror jag aldrig att jag sett förut. Ett par meter ut möjligtvis, men inte hela sjön:
En bra sak fick vi i alla fall reda på tack vare den myckna nyhetsrapporteringen. Som jag tjatat om gång på gång så är ju husen dåligt isolerade och när man står vid fönstren så känner man hur det blåser iskallt rakt igenom springorna. Nu fick vi tipset om att man ska dra ner persiennerna för att de ska isolera och bilda en luftspalt mellan fönstren och rummet. Jag var skeptisk till att det skulle funka eftersom det ju ändå är en liten glipa vid sidan, men vi testade. Och det gjorde faktiskt stor skillnad så nu går vi omkring i halvdunkel här hemma, men hellre det!
Idag har det dock varit varmare, bara -2° vilket känns som rena värmeböljan i jämförelse. Jag var och tränade på YMCA förut, och när jag körde hemåt kom till och med några regndroppar. Tror aldrig jag varit så glad över regn förut, nu vill jag verkligen ha bort snön! Tyvärr blev det bara några droppar, men prognosen säger att det ska börja regna inatt och sen hålla på även imorgon så vi får hoppas att det stämmer!
Vintern fortsätter att härja här, just när vi trodde att våren var på gång… För ett par veckor sen var det Groundhog Day och således dags för Punxsutawney Phil, det berömda murmeldjuret, att förutsäga vårens ankomst. Regeln är att om han ser sin egen skugga blir det vinter i ytterligare 6 veckor, ser han inte skuggan blir det istället vår. Jag har alltid undrat hur de avgör om han ser skuggan eller ej, och i år letade Max reda på hur det ligger till. Tydligen kollar de hur han reagerar när han går ut ur sitt bo, har han sett sin skugga vänder han och går tillbaka igen, annars kommer han fram. I år såg han skuggan och vintern ska därför fortsätta ett tag till. Jag tog det som ett gott tecken eftersom han oftast brukar ha fel (åtminstone de hela tre år som vi bott här 🙂 ), men i år verkar han få rätt. Damn you, Phil!
Idag har det varit vackert, men kallt. I morse mer eller mindre kröp jag ut med Java ut i skogen. Max fick ta Morris på en liten sväng på vägen eftersom han fick jätteont i sina tassar av snön igår, men jag och Java tog en tur ut i skogen här hemma eftersom jag inte ville åka nånstans med bilen på de här vägarna:
Det var fruktansvärt halt eftersom det kommit isregn kvällen innan som lagt sig som glasyr ovanpå snön. Annars var det en ljuvlig dag, kallt som sagt men molnen försvann fort och den klarblå North Carolina-himlen förnekade sig inte idag heller:
När vi väl flyttar härifrån är detta en av de saker jag kommer att sakna mest, det är sällan himlen inte ser ut såhär!
Dock sa prognosen att det skulle komma mer snö, och 20 minuter innan jag skulle åka iväg till läkaren för att kolla upp min sköldkörtel så började det helt plötsligt vräka ner. Jag blev rätt nervös, det är en bit att köra till läkarmottagningen och jag ville helst inte vara ute på vägarna om det skulle fortsätta snöa sådär. Men innan jag ens hade hunnit sätta mig i bilen så hade det slutat, och det som kommit hade knappt hunnit lägga sig ens.
När jag satt i provtagningsrummet och lämnade blodprov så satt två sköterskor och kollade uppdateringar från skolorna och mycket riktigt – imorgon kommer skolan att hålla stängt för tredje dagen i rad! Och då ska det inte ens komma någon mer snö enligt prognosen. Såhär ser det ut på vägarna nu:
Jag står vid utfarten från läkarmottagningen här, och precis där låg det lite snö men som synes är ju vägbanan torr och fin. Men tydligen går det inte att öppna skolan ändå, och nu börjar sommarlovsdagarna ryka eftersom varje stängningsdag ska tas igen och det är ju mindre kul. 😦 Jag vet i och för sig inte anledningen till att de stänger, det står bara att det är ”due to inclement weather” så det skulle kunna bero på själva kylan och inte bara snön. På lokal-TV rapporterar de att vi börjar närma oss köldrekord, imorgon ska det som varmast bli -7°C och köldrekordet för den 19 februari är -11°C (1979). Sen kan man ju ändå tycka att det är lite överdrivet att stänga skolan för att det är -7° förstås! Nu återstår att se hur det blir på fredag, risken är väl att de stänger även då av rena farten…
Precis som förvarnat så började det snöa idag på eftermiddagen. Skolorna stängde ju två timmar tidigare, och strax efter att barnen kommit hem började snön falla. Då visste vi ännu inte hur det skulle bli imorgon, men lärarna sa att man kunde räkna med att det inte skulle bli nån skola. Så Tess och två kompisar bestämde sig för att ha en sleep over hemma hos en av dem, och klockan 4 skjutsade jag dit Tess och M. Det var i grevens tid, det snöade rejält vid det laget och jag fick krypköra när jag skulle hem igen, det var redan halt på vägarna!
Jättekul för tjejerna med en sleep over i alla fall, de skulle passa på att åka pulka! 🙂 Här brukar inte föräldrarna tycka att det är en bra idé att barnen träffas på snow days, åtminstone inte om man inte bor på gångavstånd, eftersom de inte vill ut och köra när det är halt. Så det var kul att det var ok denna gången. Tess jacka har ju inte kommit än men de tog med sig rejält med kläder så att de skulle vara varma och dessutom kunna byta de kläder som blir blöta. Ska bli intressant att se när det går att få hem henne, de kanske blir kvar några dagar! 🙂
Här hemma var barnen på gatan snabba med pulkorna också, och hade jättekul med den lilla snön som hade hunnit lägga sig:
Jag tog ut hundarna för lite bus i snön, och jösses vad förvånade de var! Morris verkade som om han glömt vad snö är, han som fullkomligt älskade snö när vi bodde i Sverige! Han gick ut och luktade misstänksamt på det vita, och sprang sen tillbaka och satte sig vid dörren och tittade misstänksamt på snöflingorna som singlade ner:
Och Java? Tja, hon var en mycket, mycket lycklig hund idag:
Det är så ljuvligt att se henne skutta runt i snön, det går inte att ana att vi för bara två månader sen trodde att vi skulle mista henne…
Bokfikat jag skulle ha imorgon frös bokstavligt talat inne. Vid 5-tiden ringde de från Guilford County Schools och meddelade att alla skolor kommer att ha stängt, precis som vi anade. Brödet jag bakade igår och som jag tänkt bjuda på får ligga kvar i frysen en vecka till! 🙂
Och som vanligt råder det halv panik bland befolkningen här på grund av snön. En vän som jobbar på CostCo (stor varuhuskedja) la ut en bild på bröddisken på Facebook, det var tre bröd kvar allt som allt när klockan bara var två på eftermiddagen! Snöskyfflar och isolering är också hårdvaluta, folk bunkrar upp som om de förväntar sig att vara insnöade i veckor. Märkligt. I NC händer det ju nästan aldrig att snön ligger kvar mer än en eller två dagar, så jag förstår inte varför man måste tömma butikerna på mat och konserver! Vi missade att fixa veckohandlingen igår, så hos oss gapar kylskåpet ganska tomt. Idag hade vi planerat att grilla lax och ha pressad potatis till, och hade inte så många alternativ så vi körde på det. Jag gissar att vi var de enda i hela NC som använde grillen en dag som denna! 🙂
Visumen vi fick när vi flyttade hit 2012 gällde i tre år, så den 15 januari i år gick de ut. Det har varit en otrolig massa krångel hit och dit hela hösten med hur vi ska göra för att förnya dem. Måste man åka till Sverige för att göra det, eller kunde vi möjligtvis åka till Kanada eller Mexico över jul och förnya dem på ambassaden där? Efter väldigt mycket om och men och olika bud från alla inblandade kom vi fram till att man måste åka till den ambassad som utfärdade det första visumet, i vårt fall Sverige och Stockholm.
Vi visste inte i somras om Björn skulle få förlängt kontrakt eller om vi skulle behöva flytta tillbaka till Sverige i januari, och när vi väl fick besked om förlängt kontrakt hade skolorna redan börjat och då ville vi inte behöva ta ledigt för att åka till Sverige och fixa visumen. Efter ytterligare en massa dividerande hit och dit fick vi till slut besked om att Björn måste åka till ambassaden i januari och förnya sitt L1-visum, resten av familjen kunde åka dit senare under året om vi ville. Skönt! För ett par veckor sen fick vi så pappren som visade att vi fått visumen förlängda 2 år till, till 2017.
Förra veckan åkte Björn till Sverige på jobbresa och passade då på att åka till ambassaden för att fixa sitt visum. Väl där tittade de på alla papper han hade med sig och undrade varför han kommit dit, allt var ju redan klart så han hade inte ens behövt komma till ambassaden. Här hade vi haft hur mycket krångel som helst med alla papper och Björn hade suttit i timmar och fyllt i alla uppgifter som ska fyllas i (ange samtliga skolor du gått i i hela ditt liv, förklara vad det är som gör dig så unik så att du måste jobba i USA istället för att företaget anställer en amerikan, m.m, m.m) och så hade han inte ens behövt komma till ambassaden… Suck! Nåja, det var ju skönt att allt gick smärtfritt i alla fall. Däremot måste jag och barnen komma dit senare i år, jag hade i så fall snarare trott att det var viktigast att Björn med sitt L1-visum var tvungen att åka dit och att jag och barnen med våra L2-visum inte hade behövt det men det var alltså tvärt om.
En sak som ställde till det med att visumen gick ut i år var att när vi fick våra körkort och barnens permits (körkortstillstånd) så gick även de ut 15 januari 2012. Alltså var vi nu tvungna att åka till DMV och förnya dem. Björn åkte dit redan innan han for till Sverige, och jag och barnen åkte dit i lördags för att fixa våra. När lördagen kom fick Tess feber och kunde inte åka med, så jag och Max stack iväg själva efter lunch, mätta och beväpnade med böcker eftersom man aldrig vet hur många timmar man får sitta och vänta. När vi körde in på parkeringen var det misstänkt tomt, inte en enda bil faktiskt. Någon (det är så tråkigt att nämna namn och peka ut folk tycker jag, så jag föredrar att vara anonym) hade tagit reda på att det var öppet på lördagar men kanske inte kollat så noga exakt vilka tider det var öppet. Nu visade det sig att vi kom dit 1,5 timma efter att det stängt…
Nytt försök igår. Tess hade studiedag så vid 3 åkte vi iväg och hämtade Max på skolan, och denna gången hade jag noga kollat upp att det skulle vara öppet fram till 4.30! På DMV var allt som det brukar vara. Vi kom in till ett fullpackat väntrum, som vanligt, folk satt på golvet och lite överallt och väntade. Tanten i receptionen var jättesur, som vanligt. Jag misstänker starkt att de som jobbar i receptionen där måste gå en anti-charmkurs innan de släpps in, surare människor får man leta efter. Jag lämnade fram våra visum, körkort/permits och pass i en enda stor bunt, och fick en skarp tillsägelse att jag skulle dela upp dem i tre högar innan hon ens tänkte bevärdiga sig med att titta på dem…
Nån halvtimme efter att vi satt oss i väntrummet blev en ung kille uppropad (en kompis till Max, för övrigt!). Han reste sig från golvet där han suttit och höjde teatraliskt armarna mot skyn och utbrast i ett lyckligt och ironiskt ”Hallelujah!”. Hela väntrummet började gapskratta men kvinnan som satt bredvid mig drog samtidigt efter andan och viskade till mig att han nog bör vara försiktig, ”här har de verkligen ingen humor!”.
Till slut kom även vi fram. Jag och Max fick göra om syntestet och vägmärkestestet, som tur var hade jag ögnat igenom vägmärkena medan vi satt och väntade. De flesta är ju ganska självbeskrivande, men de har alltid fyra stycken med som man bara får se konturerna på och alltså måste känna igen ändå. Jag fick stoppmärket, järnvägskorsning (den kommer alltid med), skola och ”no passing zone”. Den sista hade jag nog aldrig klarat om jag inte precis hade kollat på alla märken, det märket ser ut som en vimpel ungefär och är inte jättevanligt:
Det står ju No passing zone på det men jag fick alltså bara se konturerna av det och då blir det ju lite knepigare. Jag fick alla rätt i alla fall, som tur var, och det fick även Max. Tess hamnade hos rare Mr Honeycutt som var den som gav mig mitt körkort för tre år sen, han visade sig vara lika rar nu med för Tess slapp göra testet! Eftersom Max och Tess inte är myndiga och skulle ha sina permits så var jag tvungen att skriva på pappren för dem. När jag kom till Mr Honeycutt talade jag om för honom att det var han som gav mig mitt körkort. ”Yes I know, I remember you!” sa han glatt. Jag måste ha gjort stort intryck, det är ju ändå tre år sen! Jag berättade att jag bloggat om hur trevlig han var och det tyckte han var väldigt kul 🙂
Efter allt pappersarbete var det dags att ta fotografier, och sen fick vi varsin papperslapp med våra tillfälliga körkort och permits. 1,5 timma blankt, ganska bra för att vara DMV! Om nån vecka får vi våra riktiga kort hem i brevlådan, och sen kan vi köra i två år till innan vi behöver göra om alltihop igen.
Idag är det bakdag. Jag har blivit smått manisk på att baka bröd, jag började lite försiktigt när vi precis köpt vår fina köksmaskin från Kitchen Aid, men ganska snart rann det ut i sanden. Men i höstas tog jag tag i det igen, och nu bakas det för fullt! Tess är jätteglad, ”jag vet inte vad som hänt med dig mamma men fortsätt bara!” sa hon för ett tag sen… 🙂
Ett problem har dock dykt upp nu på vintern. Husen är kalla och dragiga här, och vi har inga element utan värmen kommer från AC:n som blåser upp varmluft genom galler i golven:
Det är väl oftast helt ok, frågar man Morris är det till och med att föredra framför vanliga element eller golvvärme. På sommaren ligger han utsträckt tvärs över gallret och njuter av kall luft som blåser på magen, och nu på vintern är det istället skönt att ligga där och bli riktigt varm tycker han. 🙂
Däremot är det lite meckigt att baka bröd. Färsk jäst är krångligt att få tag på här, det säljs inte i vanliga affärer utan man får åka till ett bageri och köpa direkt från dem om man absolut vill ha tag i det. Jag tar mig aldrig tid att göra det utan köper torrjäst istället, och det går ju utmärkt att baka med men det är lite känsligare för att det ska vara varmt. Och husen här är som sagt kalla, och det drar från fönster och dörrspringor. Dessutom blåser det då från AC:n i golven. Inte så optimalt, så när det är riktigt kallt får man vara lite extra kreativ. Sätter man på öppna spisen och lägger degen framför så blir det varmt och gott och degen jäser som den ska. Man får bara passa så att ingen hund eller katt går fram och provsmakar…
Ingen verkar direkt ifrågasätta att husen är byggda på detta viset, och de är absolut inte beredda att betala för att bygga hus som är varma och dragfria. Lika mycket som kylan kommer in nu på vintern så läcker ju kalluften ut på sommaren, så gasräkningen är mycket imponerande de månader det är riktigt kallt och riktigt varmt. Men engångskostnaden är ju högre om man ska bygga ett mer rejält hus och här tänker man oftast (och det gäller inom de flesta områden) bara på vad saker och ting kostar just nu och ser inte på vad de kan spara framåt.
utvandrarna. 