Denna veckan har Max haft påsklov. Väldigt tidigt, jag vet, har ingen aning om varför hans skola lägger det så tidigt. Tess har inte lov förrän om två veckor, det här är helt klart en av nackdelarna med att de går på olika skolor eftersom vi får dela upp aktiviteterna.

Det har ju varit rätt hektiskt, minst sagt, för barnen denna terminen i och med att de inte bara bytt skola och kompisar utan även land och språk! Därför behövde Max först och främst vila upp sig och bara vara denna veckan. Men i måndags åkte vi ner på stan bara han och jag och hade en mysdag.

Först åkte vi till en spelbutik om heter Hobby Town, de har bl.a Magic-kort (ett kortspel) och Warhammer-figurer där vilket innebar att Max blev ett antal dollar fattigare! Sedan åkte vi inåt downtown och gick och fikade på ett ställe som heter Cheesecakes by Alex. Rekommenderas! De har ljuvliga cheesecakes, förstås, i alla möjliga smaker men även annat gott fika. Jag tog en choklad-cheesecake medan Max tog en smördegshistoria med choklad på:

Sedan gick vi runt lite och tittade på stan, vi har ju inte varit inne i centrum särskilt mycket sen vi kom hit. Såhär ser det ut, riktigt mysigt fast det är inte något särskilt stort centrum:

Här är utsidan av teatern där jag och Björn var förra veckan:

När vi gick runt pratade vi om ett Civil Rights Museum som finns här i Greensboro, och som alltså är inriktat på medborgarrättsrörelsen. Vi visste att det skulle ligga nånstans i närheten men inte exakt var, men rätt vad det var gick vi förbi det! Det ligger i en byggnad som förr huserade ett varuhus som heter Woolworth, av en mycket speciell anledning som jag återkommer till. Vi hade hört att muséet skulle vara bra och hade pratat om att gå dit nån gång, och nu när vi ändå var där så bestämde vi oss för att gå in.

Kommer ni till Greensboro någon gång så tycker jag absolut att ni ska gå hit, det är väl värt ett besök. Tyvärr kom vi en stund efter att en rundtur startat så vi blev bara guidade runt halva muséet (vi hade fått en egen visning av första delen om vi velat men då var Max jättetrött och ville åka hem, det får bli en annan gång). Nu blir det en liten historielektion i (en del av) den amerikanska medborgarrättsrörelsen:

Anledningen till att muséet ligger i Woolworth’s gamla lokaler är att det ordnades en s.k sit-in där den 1 februari 1960. Då var det fortfarande väldigt segregerat i USA i allmänhet och i Södern i synnerhet. På bussarna fick de svarta endast sitta längst bak, det fanns olika ingångar i många offentliga lokaler för svarta och vita, olika offentliga toaletter, parkbänkar, sjukhus m.m, m.m. Vissa affärer fick bara vita handla i, eller svarta kvinnor som hade sin vita ”hemhjälpsuniform” på sig eftersom det då antogs att de handla åt sin vita arbetsgivare och inte åt sig själva. Jag kan verkligen rekommendera en bok skriven av Katherina Stockett som heter The Help (Niceville på svenska). Den utspelar sig i amerikanska Södern på 60-talet och berättar om hur det var att arbeta som svart hemhjälp i vita familjer.

På Woolworth fick de svarta gärna handla, men de fick inte gå till serveringen och fika eller äta lite mat. Det var endast för vita. Den 1 februari 1960 gick fyra svarta studenter, The Greensboro Four som de kallas nu, dit och satte sig och beställde varsin kopp kaffe. Detta blev starten för ”sit-in’s” över hela USA, en fredlig anti-våldsrörelse där de svarta helt enkelt krävde att få spendera sina pengar på samma saker som de vita och att sitta var de ville. De var inspirerade av Rosa Parks, som några år tidigare (1955) hade gått ombord på en buss och satt sig på ett av de säten som var reserverade för de vita och vägrat flytta på sig. I muséet har de bevarat Woolworths lunchrestaurang så som den såg ut när detta hände. De fyra stolarna till vänster var de stolar där Greensboro Four satt:

Och så här såg de ut, bilden tagen av en journalist när de gick ut från varuhuset när det stängde:

Dessa sit-in’s fick ett lyckat resultat; Woolworth ändrade sina regler så att även svarta fick äta i restaurangen, och på många andra platser i Södern ändrades också reglerna.

Som sagt, gå gärna dit och titta om ni kommer till Greensboro någon gång. Vi har väl kommit långt sen detta hände, vem hade då t.ex kunnat tro att USA någonsin skulle få en svart president, men varför går det så trögt? Vi fick ett slående exempel på det när vi åkte hem, jag och Max. Vi stannade till på Food Lion (mataffär) för att handla middagsmat på vägen, och valde då en som låg i downtown där de mindre fina kvarteren ligger. Vi var de enda vita i hela affären, här bor uppenbarligen knappt några vita alls utan det är de svartas kvarter. Sedan åkte vi hem till oss, när vi valde hus gjorde vi ju så att vi först kollade upp hur skolorna var och sen valde hus som låg i ett område med bra skolor. Och givetvis bor här nästan bara vita. Visserligen är fördelningen ungefär 60-40 i skolan (med vita i majoritet då förstås) och det är ju hyfsat ändå, men varför ska det fortfarande vara så att de bättre områdena bebos av vita och de sämre av svarta?