Stort hälsointresse

Det här kommer kanske som en överraskning för många men amerikaner har ett oerhört stort intresse av hälsofrågor. Med betoning på frågor. Om andras hälsa alltså. Så fort man sticker näsan utanför dörren hör man ett glatt ”Hello, how are you!”. Samtliga grannar inom syn- eller åtminstone hörhåll brinner av längtan efter att få veta hur du mår. Går man in i en affär och ser sju stycken ur personalen får man svara på frågan sju gånger, även om de skulle stå såpass nära varann att de rimligtvis borde ha hört det första, andra eller tredje svaret… Ringer man ett samtal är det ingen idé att försöka gå rakt på sak med varför man ringer, först måste ens hälsotillstånd utredas.

I början blev jag lika ställd varje gång. Jag kunde aldrig bestämma mig för hur jag borde svara. Skulle man överhuvudtaget svara eller bara returnera ett ”how are you”? Men det kändes lite oartigt, särskilt som den man pratade med omedelbart svarade med ett ”oh, I’m fine thank you”. Alltså svarade jag ”I’m fine thank you”, och tänkte alltid lägga till ett ”how are you” på slutet men hann nästan aldrig innan man passerat varann. Så då kändes det ju också oartigt, men att vända sig om, springa efter  och hojta ett ”how are you” hade ju varit lite fånigt. Man är väl cool liksom, även om man är svensk… 😛

Således blev planen att vara den som frågade först, för att se hur den andre bar sig åt. Himla smart! Problemet är att de är så attans snabba, de där amerikanarna. Det märks att de är fostrade från tidig ålder (bokstavligen, häromdagen mötte jag en liten 7-8-åring på cykel som ropade ett ”how are yoooou” på säkert 20 meters håll), för frågan kommer innan man ens har hunnit fatta att det kommer någon emot en så det funkade inget vidare alls. Över till plan B: tjuvlyssna i affärer. Denna omfattande research har nu gjort att jag kommit fram till att ett helt korrekt och socialt acceptabelt sätt att tackla denna fråga är att svara ett kort men vänligt ”good, how are you”. Fullkomligt genialt: det går fort, är artigt, och lämnar tid över till motfrågan. Se det som ett tips! 😀

Det man inte ska göra, däremot, är att verkligen svara på frågan. Inbilla er inte att någon verkligen är intresserad av ditt hälsotillstånd, skulle man lägga pannan i bekymrade veck och lämna en fullständig redogörelse för hur kass ryggen är, hur liktornarna värker, hur maken super och slåss eller att barnen hamnat på ungdomsanstalt så skulle man knappast få någon sympati. Snarare skulle de fly i vild panik. När vi bott här i ett par veckor råkade jag faktiskt göra nåt i den stilen, utan att tänka mig för. Jag hade varit ute med hundarna i skogen och var på väg hem när Java bestämde sig för att det var dags att avvika om man inte skulle bli inkallad och kopplad den sista biten hem. Hellre än att släpa omkring på en högst motvillig Morris för att leta upp hunduslingen så gick jag hem och lämnade honom och sen tillbaka igen. På vägen mötte jag en granne som genast naturligtvis frågade hur jag mådde. Lite bekymrad var jag ju, inte för att Java skulle sticka iväg nånstans men mer att någon nitisk person skulle ringa polisen för att det sprang en lös hund i skogen. Så utan att tänka mig för svarade jag ”I’m not sure, actually”. Jösses, vilken reaktion jag fick! Han stirrade på mig och tog nästan ett steg baklänges medan han funderade på hur han skulle tackla den här situationen. ”You… you’re not sure?” stammade han och försökte tvinga sig själv att le vänligt och lugnande, vilket gick sådär. När jag förklarade att min hund stuckit iväg såg han nästan komiskt lättad ut. Tydligen var det ingen galning han hade framför sig i alla fall, han skulle inte behöva vare sig lyssna på någon längre utläggning eller, ve och fasa, komma med några tröstande ord, istället kunde han slippa undan med en försäkran att han skulle hålla ögonen öppna.

Sen dess är det ”good, how are you!” som gäller, alltid. Funkar oavsett situation och grad av bekantskap med den som frågar! 🙂

7 reaktioner på ”Stort hälsointresse

  1. Och det är typiskt amerikanst att svara Good, här i England svarar vi Fine. 🙂 Det hade jag svårt för när jag hälsade på i USA.

    När jag först flyttade till England så blev jag ställd av att folk aldrig trodde på en. Svärmor (den f.d.): ”Do you want a cup of tea?” Jag: ”No thank you.” Svärmor: ”Are you SURE?” Man måste alltid fråga MINST två gånger i England, gärna fler, för engelsmän är så artiga att de ofta tackar nej även när de vill säga ja! Nu har jag själv fått samma ovana. För några år sedan var vi i Sverige och ställde ut hund, och hälsade på min gamla veterinär (som jag jobbade hos på 80-talet) för avmaskning/fästingbehandling för hundpasset. Veterinären: ”Det kostar inget för dig.” Jag: ”Nejmen är du SÄKER på det?” -vilket veterinären fann otroligt lustigt!!

    1. 😀 Då hade Björn trivts i England! Han frågar alltid minst tre gånger om man är säker, det håller på att driva mig till vansinne ibland! 🙂

    1. Fast jag måste ändå säga att jag föredrar det, även om det är en falsk artighet, framför det svenska sättet att knappt titta på varann överhuvudtaget, än mindre hälsa om man inte måste. Bara man är medveten om att det inte betyder något egentligen så att man inte blir besviken, så blir det ju ändå en trevligare stämning…

      1. Absolut! Svenskar är ju tristare än tristast med det där, man får onda ögat om man råkar le för sig själv ute i det civila. 🙄

  2. Haha, känner igen det här så mycket. Har också bedrivit tjuvlyssning för att komma fram till rätt svar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s