Det är inte helt trivialt att trimma sin terrier här i USA, har vi upptäckt. Först lite bakgrund för er icke hundmänniskor som inte är så insatta i terrierpälsar. 🙂 Strävhåriga hundar fäller inte utan med jämna mellanrum ska pälsen trimmas. Tar man då och klipper pälsen förstör man kvalitén på den. Istället för att vara sträv blir den alldeles mjuk, och tappar sin fantastiska förmåga att stå emot väta och smuts utan ser istället lite lätt grådaskig ut. Man får inte heller det här pigga terrierutseendet med lite utstående päls tycker jag, utan den blir mer åt det släthåriga hållet. Så istället för att klippa pälsen så rycker man av det döda håret för hand. Det låter ju rätt barbariskt men gör inte ont på hunden om man vet vad man gör, det som är jobbigast är att det tar betydligt längre tid än att klippa. Det går att lära sig att göra själv, men dels tar det som sagt tid och dels är det tämligen svårt att trimma en westie eftersom de ju har en speciell frisyr. Utan det runda huvudet och ridbyxorna på bakbenen ser de mer ut som en cairnterrier, och det är väl inget fel i och för sig men har man nu en westie så vill man gärna att den ska se ut så också.

Morris har alltid blivit trimmad av sina uppfödare hemma i Sverige. De är otroligt duktiga och väldigt, väldigt måna om Morris så vi var lite oroliga både vi och dem för hur det skulle gå efter att vi emigrerat. Och med rätta, visade det sig. Jag hörde mig för hos ett antal ”groomers” när vi flyttat hit men ingen trimmade för hand, alla använde sax/maskin. De flesta var väldigt förvånade över att jag ville att de skulle göra det för hand eftersom nästan ingen gör det på sina hundar här. Jag hade kunnat klippa honom medan vi bor här och sen ta honom till uppfödarna när vi kommer hem igen, men problemet är att har man en gång börjat klippa så är det nästan omöjligt att trimma för hand sen. Pälsen blir som sagt mjuk, och den lossnar inte så lätt så det blir väldigt smärtsamt för hunden att börja rycka den igen. Till slut hade jag nästan gett upp och tänkte att jag får väl försöka göra det själv så gott det går, men så kom Björn på den ljusa idén att försöka få tag i en westieuppfödare i Greensboro. De borde ju veta någon som trimmar! Sagt och gjort, vi hittade en som till och med bor här i Summerfield. Jag ringde och höll sen på att aldrig bli av med honom, han blev överförtjust när han hörde att det kommit in nytt friskt westieblod ifrån Sverige och pratade hur länge som helst 🙂 Tydligen är inte westiepopulationen jättestor här runtomkring så han är ständigt på jakt efter nya avelshanar och ville veta allt om Morris. Nu var det ju inte direkt i avelssyfte som jag ringde honom, men till slut lyckades jag få tips på en trimmare. Dessutom en som har sitt hundtrim 15-20 minuter ifrån där vi bor!

Första gången vi trimmade honom syntes det knappt att hon tagit något. Morris har enormt mycket päls och hon hade säkert kämpat på bra, men inom ett par veckor var han lika långhårig igen. Men hon gjorde ett bra jobb med frisyren så jag sa inget om det första gången, men nu andra gången bad jag henne att ta betydligt mer. Och nu blev han jättefin! Det roliga är att hon tycker det är jättekul att jag kommit dit, det är ju som sagt inte så många som vill ha sina hundar trimmade för hand (det kostar mer än att klippa eftersom det tar längre tid, men är ändå billigare än i Sverige) så det är inte ofta hon får göra det. Hon till och med ringde dan efter att vi varit där och frågade om vi var nöjda och pratade om hur roligt det varit för henne att få trimma på riktigt! 🙂 Nu när jag var där sist gång gick hon och hämtade sin nya lilla valp så att jag fick träffa den, en helt ljuvlig liten kelpie-tjej på 15 veckor 🙂

Såhär blev resultatet, visst ser han riktigt fin ut?

Huvudet däremot är inget vidare, de har en förkärlek för fyrkantiga huvuden här istället för runda:

Jag vill ju att han ska se ut som han gör på min avatar, det är en riktig westie för mig:

Jag försöker plocka lite själv och har fått det lite bättre nu, och över lag är jag nöjd. Är jätteglad att jag hittat någon som kan trimma, och Morris ser inte särkilt traumatiserad ut när jag hämtar honom utan viftar glatt på svansen när hon pratar med honom så det märks att han blir väl omhändertagen! 🙂