Idag hade vi en spännande promenad, jag och hundarna. Vi gick en trail vid Lake Brandt, och hade gått nästan hela rundan när Java plötsligt började skälla. När hon har just det skallet vet jag att hon hittat något som hon tycker är läskigt men ändå såpass intressant att hon inte vill springa därifrån. Det jag först kom att tänka på var att det var en orm, och det var bara att hoppas på att det skulle vara en ofarlig svart en i så fall.

Hon stod en fyra, fem meter in i skogen bredvid stigen, och vägrade att gå därifrån hur mycket jag än ropade på henne. Naturligtvis hade jag inte stövlar på mig heller så det kändes rätt otrevligt att gå genom det höga gräset för att komma fram till henne. Vid det laget var jag säker på att det var en orm eftersom hon stirrade ner på marken precis framför sig. Och mycket riktigt, där låg en rejäl orm. Tyvärr ingen svart, utan en copperhead! Den största jag sett sen vi kom hit, hoprullad och med huvudet uppsträckt och beredd på att hugga om Java skulle komma en enda centimeter närmare.

Tur i oturen att det var jag som var där och inte Björn, det vete sjutton om han hade pallat att gå fram och ta bort Java därifrån. Dessutom tur i oturen att jag just denna dag hade tagit med mig kameran, och dessutom med ”stora” objektivet så att jag kunde ta kort på hyfsat avstånd. För naturligtvis var jag tvungen att ta kort på besten, jag har letat efter ormar att ta kort på både länge och väl så det här tillfället ville jag inte gå miste om! Dock hade jag ju som sagt inga stövlar på mig, och med två nyfikna hundar med mig var det inte läge för något finlir. Ett snabbt kort fick det bli, sen småsprang vi därifrån. Men jag tror man ser ganska bra hur den ser ut, i mitten nånstans kan man se det lyftade huvudet.