I början av sommaren gjorde jag slag i saken och köpte ett gymkort. Jag har tänkt i flera år att jag ska börja med yoga, dels behöver jag verkligen bli lite smidigare och dels så gillar jag filosofin bakom det. Har man ett stressigt jobb så kan man behöva nånting som får en att slappna av och hitta det inre lugnet igen. Sen gillar jag verkligen spinning! Vet inte varför egentligen för man har ju en nära döden-upplevelse varje gång, men den träningsformen passar verkligen mig. Dessutom tycker jag det är så fruktansvärt tråkigt att springa, så ska man få upp konditionen så föredrar jag cykel alla gånger.
Sagt och gjort, jag googlade runt lite och Björn frågade om tips på gym på jobbet, och till slut hittade vi en gymkedja som heter Rush och som har ett gym hyfsat nära där vi bor. Jag åkte dit och kollade lite, och det kändes som ett bra ställe. Inte så flashigt med bara perfekta människor som tränar 7 dagar i veckan, utan helt vanliga människor i precis alla åldrar och storlekar. Dessutom kunde man testa gratis i 5 dagar innan man bestämde sig för att bli medlem. 🙂
När man sen ska bli medlem får man träffa en säljare, som går igenom kontraktet och alla villkor. Det tar närmare en timme innan allt är klart… Ett antal papper ska skrivas under, olika villkor diskuteras och allt ska förklaras med väldigt, väldigt många ord. Det är nog en av de största skillnaderna mellan svenskar och amerikaner, det här med hur mycket man pratar. Om en svensk använder 10 ord för att förklara en sak använder en amerikan minst 50, utan att säga ett dugg mer egentligen. Fascinerande.
Till slut var allt klart i alla fall, och jag var stolt ägare till ett gymkort som även gav mig rätten att ta med en vän gratis. Naturligtvis är gymkortet ett sånt där litet behändigt ett som man sätter på nyckelknippan:
Vi bor ju i bilarnas förlovade land, så de flesta medlems- och rabattkort man får i affärer och annat är sådana som man sätter på nyckelknippan eftersom man självklart har åkt bil till stället man ska till och således alltid har med sig den. Och visst, det är väldigt praktiskt!
Nu försöker jag köra yoga en gång i veckan och spinning en gång i veckan. Har även lyckats locka med mig Björn, som numera kan anses vara yogafrälst:
Dock vet jag inte om han är välkommen nästa lördag eftersom han var nära att riva stället i lördags. Vi skulle testa att göra posen ”candlelight” (antar att den heter stearinljuset eller ljuset eller något liknande på svenska?) som går ut på att man ligger på rygg och lyfter benen och ryggen rakt upp mot taket så att man till slut bara har huvudet och axlarna ner i golvet. För att inte slå ihjäl oss fick vi lägga oss vid en vägg och ta stöd mot väggen innan vi testade att släppa taget om väggen med benen. Jag fegade och släppte bara taget med ena benet, men Björn skulle testa att göra det på riktigt och släppa taget med båda benen. Det slutade naturligtvis med att han var nära att tippa över och göra en bakåtkullerbytta så han fick försöka kompensera åt andra hållet och brakade då in i väggen så att det dånade om det. Allmänt skratt i klassen och en förskräckt Waynette (som leder yogaklassen) som undrade om han fortfarande levde… 
Fördelen här i USA, i alla fall på Rush, är att man kan hoppa in precis när som helst under året och gå så länge man känner för det. Så det är inte så att man kör en nybörjaryoga i 10 veckor som man måste vara med på från början utan det löper på året runt. Hon blandar övningarna och kör på olika sätt varje gång, även om vissa övningar alltid finns med.
Spinningen finns det två varianter på, ”vanlig” och något som kallas för Rush Ride. Den senare har jag inte testat än, det har helt enkelt inte funkat med tiderna, men jag ska försöka få till det så att jag kan testa och se om det är någon skillnad. På den vanliga cyklar man 45 minuter och på Rush Ride i en hel timma, så där skiljer det sig i alla fall. Annars har det varit väldigt likt så som det är i Sverige, förutom att man inte har olika pass för nybörjare och mer avancerade. Alla pass är till för alla kategorier, och så avgör man själv hur hårt man vill köra. Jättebra tycker jag, det gör ju att man får fler tider att välja mellan.
En annan sak som skiljer sig åt mellan gymmet här i amerikanska Södern och de hemma i Sverige är det här med att hålla tiderna. Jag tror aldrig jag varit på ett enda pass där alla kommit i tid, utan det droppar in folk lite då och då de första 20-30 minuterna av ett pass. Själv vänder jag ju hellre och går hem om det visar sig att jag kommit 10 minuter för sent, i alla fall till en sån grej som yoga som kräver lite mer koncentration och där man inte gärna vill störa de som är i full gång med övningarna. Såna hämningar har de dock inte här! Ingen reagerar det minsta om någon kommer efter 20 minuter, går runt lite och letar efter en ledig plats, hämtar en matta/ställer in sadeln på cykeln och tar en klunk vatten i lugn och ro innan man sätter igång… Först retade jag mig faktiskt på det, nu reagerar jag knappt. Vem vet, jag kanske har börjat komma in i Söderns lite mer laid back-attityd och tar dan som den kommer på ett annat sätt än förut? 😉 Men jag har i alla fall inte börjat säga y’all. Ännu. 🙂
utvandrarna. 
y’all är ju klassiskt bra. 😀 Vad duktig du är som tränar, jag vill också EGENTLIGEN träna spinning men min rygg/mitt bäcken tenderar att paja rejält av sadeln, trots att jag suttit framåtlutad för att minska trycket på svanskotan och ledbanden i bäckenet. 😦 Jag ska ju börja simma, men just nu går alla pengar till Uzies behandling.
Vad duktiga ni är, du och Björn! 🙂
Vi var på föräldramöte på Max skola för ett par veckor sen (ska snart få tummen ur och skriva om det…) och då sa den nyblivna rektorn att hon var så glad att ha flyttat till Södern så att hon äntligen får säga y’all
Vi ÄR faktiskt duktiga, det känns riktigt bra! Hoppas du kan komma igång med simningen snart, Uzie ska bli bra NU tycker jag att vi bestämmer.
Jag har också bestämt men det hjälper inte. 😦
Jag har också spinning som favorit men för att inte tröttna har jag anmält mig till 10 ggr” Prova på kurs” på Friskis. Det blir olika gruppträningar varje gång så att man kanske kan hitta flera roliga pass. Yoga, box, indoor walking, gympa mm.Visst är det kul?
Det lät ju jättebra, då har du en chans att se vad som passar dig bäst. Jag känner att det är bra, om man hinner, att ha två olika sorters träningar i veckan, nån för konditionen och nån för styrka eller smidighet eller vad man nu känner att man behöver. Och kul är det! 🙂
Hej, jag har fått en galen idé och googlar runt på olika sökord för att se om det skulle kunna vara genomförbart. Flera av orden har lett mig hit till din blogg, så nu chansar jag på att fråga någon som kanske vet…
Min tanke; att tillsammans med min 4-åriga cockerspanielpojke lämna Sverige för Kalifornien i minst 1-2 månader i vinter. Antingen hyra ett hem som blir vår bas, eller mer åka runt lite på olika ställen i CA. Är jag helt galen? Vill jag göra något som är mer krävande än positivt? Kan det vara möjligt att göra en sån sak utan att det kostar för mycket, och då tänker jag i första hand inte på pengar utan på energi och ”problem”. Det är en lång resa för min hund, det ska ordnas med papper, det är extra svårt med boende när man har djur, och antagligen svårare att hyra bil också. Finns det mer svårigheter som kan ställa till det? Är jag galen och bara ska glömma allt, eller kan det vara genomförbart? Med vänlig hälsning, 30-årskris som vill hitta sig själv 😉
Först och främst: vad kul, alltid roligt att höra om folk som vågar göra lite galna saker! 🙂
Men det var en svår fråga att svara på… Spontant tänker jag att jag inte skulle ha tagit med mig hunden. Inte så mycket för den långa resan dit och hem egentligen, visst att det är jobbigt men jag tror inte att det är så besvärligt att det i sig skulle vara en orsak att inte ta med hunden. Men däremot tror jag att det blir ganska jobbigt att vara där en såpass kort tid med vovven. Jag antar att du vill passa på att resa runt en hel del, göra saker, se saker, testa olika restauranger/uteställen, shoppa, m.m, m.m och man kan ju inte alltid räkna med att det går att ta med hunden. Då gäller det att lyckas vara effektiv så att hunden inte är ensam alltför många timmar och att den dessutom är såpass trygg där den är så den klarar av att lämnas ensam.
Ska man göra en sån drömresa så vill man ju verkligen utnyttja tiden man är borta. Jag kan tycka att det är besvärligt för oss här ibland med alla djuren. Vi kan inte åka på en dagsutflykt utan att planera noga innan, ska vi åka på semester måste vi antingen hitta några som är villiga att husera hundarna och någon som kan tänka sig att mata katterna, eller också betala för boarding och då oroar man sig för hur de har det. Det var enklare i Sverige där man hade ett större nätverk, här kan man inte gärna fråga någon man bara känt nån månad om de vill ta hand om fyra djur i några veckor… 🙂
Så hade det varit jag hade jag försökt hitta någon som kan ta hand om hunden medan jag var borta. Det klart att det är jobbigt att lämna bort honom såpass länge men jag tror att det är det bästa både för dig och, faktiskt, hunden. Skulle du ändå bestämma dig för att ta med honom så är det ett plus att du valt en bra ras! Vår erfarenhet är att amerikaner generellt sett gillar hundar, särskilt om de är hyfsat små och söta (hundarna alltså, inte amerikanerna!). När vi är ute med båda hundarna så brukar nästan alla kommentera hur söt Morris (westien) är och vilja hälsa på honom, medan det mest är hundmänniskor som kommenterar Java. En söt liten cocker kommer att göra succé!
Lycka till, hur du än gör! 🙂
TACK för att du tog dig tid att svara! Jag får suga på idén ett tag till innan jag vågar boka något 🙂