Kockarnas kamp och långdistansarbete

Sitter och kollar på Kockarnas kamp (hurra för play-kanalerna på internet!) och myser. Vad roligt det är att se ett tävlingsprogram där det inte går ut på att snacka skit om varandra och gå över lik för att vinna, utan istället se vuxna människor som respekterar varandra och varandras kunnande! Härlig motvikt mot Hell’s Kitchen och andra program som har en lite annorlunda approach… 🙄

Känner samtidigt att jag saknar mina arbetskamrater väldigt mycket! Jag är lyckligt lottad som kan fortsätta jobba på mitt gamla jobb även efter att vi flyttat hit, de flesta ”fruarna” här (ja det är ju tyvärr så att det är bara vi fruar som är här som ”bihang”, vet inte ett enda par här i Greensboro där det är kvinnan som är expat och maken som flyttar med…) kan ju inte det utan har antingen tagit tjänstledigt eller sagt upp sig. Jag har upptäckt att det blivit viktigt för mig att jag faktiskt har ett eget jobb och en egen identitet, eftersom alla tar för givet att man är hemmafru. I Sverige var det så självklart att båda jobbade så då funderade jag aldrig så mycket på det, men här är det ju inte det antingen man är svensk eller amerikan. De flesta (?) amerikanska mammorna är ju hemma åtminstone så länge barnen är små, även om det verkar bli något vanligare att även mammorna jobbar.

På ett sätt hade det varit skönt att ta ett sabbatsår och bara vara ett tag, men i längden hade självförtroendet tagit stryk tror jag. Redan känner jag hur konstigt det känns när folk man möter tar för givet att det bara är Björn som jobbar och inte ens frågar mig vad jag gör. Fördelen här i USA är att det finns en hel del volontärjobb man kan göra om man vill. Man kan hjälpa till på barnens skola, olika välgörenhetsorganisationer gör ett jättejobb med att hjälpa fattiga och hemlösa (det sociala skyddsnätet är ju inte direkt som i Sverige), det finns mängder med shelters som tar hand om övergivna hundar och katter och som ofta söker volontärer m.m, m.m. Hade jag inte haft mitt jobb hade jag försökt med något sånt istället tror jag.

Men den stora nackdelen med att jobba på distans är ju att jag inte har några arbetskamrater här, utan sitter hemma och jobbar själv. Visst att man kan skypa och vara med på möten och så ändå, och det är ju en enorm fördel jämfört med hur det var innan internet kom  förstås, men det är ändå inte samma sak som att kunna gå in till en kollega och bolla idéer precis när man vill, fika/luncha ihop osv. Jag saknar det! Det var väl det jag kände när jag tittade på Kockarnas kamp, den där känslan av att jobba ihop med människor inom samma område som en själv och som man har utbyte av och kan bollplanka med, det är viktigt.

Dessutom är det inte så bra för arbetsmoralen att sitta hemma och jobba varenda dag… Jag åker iväg till Starbucks och sätter mig ibland men oftast sitter jag hemma. Vi kom på igår att det ju faktiskt finns bibliotek även här 🙄 så det borde ju vara en bra idé att åka dit några timmar per dag istället. Ska testa det!

Men imorgon kommer min kollega hit, vi ska vara med på en konferens i Charlotte fredag-söndag. Det ska bli jätteroligt, både konferensen och att ha henne boendes här några dagar. Känns lite konstigt bara att kunna ta bilen till en konferens i USA, det är första gången det händer! Den kunde ju dessutom ha varit var som helst i landet, men råkar vara i Charlotte ett par timmars bilresa härifrån… 😆

14 reaktioner på ”Kockarnas kamp och långdistansarbete

  1. instammer helhjartat. Det finns en annan kvinnosyn har och andra forvantningar som kanske inte ar helt uppenbara vid forsta anblicken men som langsamt kryper sig pa nar man ar har ett tag.

    Jag har mestadels manliga kollegor vars fruar visserligen jobbar men de fruarna har allihop anpassat sig till mannens karriar och geografiska behov (eller hur man ska saga). I de fall mina kollegor langdistansar ar det mestadels for att paret har tva karriarer. Jag kanner endast en person dar mannen har fungerat som en ”trailing spouse.”

    Instammer aven att det tar pa sjalvkanslan att jobba pa egen hand pa ett stalle dar ens arbete kanske inte ses som helt likvardigt eller dar ingen intresserar sig for det eller dar man inte ar en del av en arbetsmiljo. Hang in there! Overhuvudtaget sa tar det ju pa sjalvkanslan att ligga i de senare delarna av avhandlingen. Jag brukar helt klart fa mer gjort om jag sitter nagra timmar pa ett bibliotek eller universitetsbibliotek, aven om det inte ar mitt eget. Det brukar hjalpa for att man ska kanna sig lite mer ”akademisk” tycker jag och sa finns det ju inte sa mycket annat man kan distrahera sig med dar.

    Till sist hoppas jag att du far roligt pa konferensen! kram.

  2. Ja visst är det så att det kryper sig på efter ett tag. I början är alt så nytt och spännande så man har svårt att se detaljer, men när man bott här ett tag upptäcker man mer och mer hur det fungerar. På både gott och ont, förstås.

    Skönt att höra att andra upplever samma sak i alla fall! Jag förstår inte att jag inte tänkt på att åka till biblioteket och sätta mig, som du säger så tror jag att man känner sig lite mer ”akademisk” om man kommer iväg dit istället för att hänga på ett fik eller vara här hemma och springa mellan tvättmaskinen och datorn… Och du har rätt i att det tär på självkänslan när man sitter och skriver avhandlingen, vissa dar känner jag att jag aldrig kommer att bli klar och om jag ens blir det så är det så dåligt att jag i alla fall inte kommer att bli godkänd. 🙄 Tur att jag har en bra handledare i alla fall som brukar vara bra på att peppa när det behövs… 🙂

    Kram!

  3. Intressant det ni skriver om självkänsla. När jag sa upp mig och skulle skriva en bok kändes det toppen, jättekul och helt rätt! Men efter ett tag kom det dåliga samvetet, det dåliga självförtroendet och den dåliga självkänslan… Jag gjorde ju inget! Åstadkom inget vettigt och gjorde ingen nytta!

    Efter att jag började vikariera på dagis kändes det bättre! Visst, inget toppjobb direkt, men ett helt okej jobb ändå, på sitt sätt. Men det viktigaste: jag gör något! Jag kommer hemifrån några dagar i veckan och jag tjänar (lite) egna pengar! (Men framför allt: jag bestämmer själv hur mycket jag vill jobba, eller hur lite och det är viktigast av allt för mig just nu.)

    1. Visst är det märkligt att självkänslan är så kopplad till att man har ett jobb! Undrar om det är unikt för Sverige? Men en av kvinnorna i min bokklubb, ”helamerikan” som varit hemma sen barnen var små, tycker att det känns jobbigt nu när barnen är i tonåren och hon fortfarande är hemmafru. När hon går och klipper håret mitt på dagen och frisören frågar om hon är ledig från jobbet den dan ljuger hon och säger ja…

  4. Jag tycker helt tvärtom mot ni andra! 🙂 Skulle aldrig någonsin kunna tänka mig att ha ett jobb, bara tanken gör mig panikslagen! Hu!! Nej tack!! Har inte haft ett jobb sedan 1990 och visst har det ofta varit knapert med pengar, men vi har alltid lyckats klara oss med nöd och näppe. Skulle jag jobba skulle vi dessutom inte kunna ha hundar. Och tiden skulle inte räcka till något alls. Det är en av de allra största anledningarna till att jag aldrig kommer att flytta tillbaka till Sverige igen, där går det ju bara inte att bo om inte båda jobbar.

    1. Vad härligt att höra en motvikt till oss andra! 🙂 Jag tycker verkligen inte att ens värde borde vara lika med jobbet man har, vill man vara hemma borde det vara precis lika accepterat och ok som att jobba. Fast du fuskar ju faktiskt, du har ju fullt upp med hundarna och katterna! Om du inte haft kenneln och kanske en eller högst två hundar, hade du känt likadant då?

      1. Jag vet inte, för jag har alltid haft lika fullt upp -innan vi hade massor med hundar och hade det mer normala två, så hade jag i stället kaniner, hamstrar mm i mängder och sedan föddes ju barnen också. Och nu är jag dessutom ”carer” till min svärmor som bor hos oss -fast det innebär inte så mycket, det är mest att öppna mjölkförpackningar, bära en kopp te till soffbordet och sådant som hon behöver hjälp med, men jag ska finnas här ifall det skulle hända något som t.ex. att hon trillade omkull (hon är 85 och har väldigt svårt att gå så det händer ibland).

      2. Fördomen om ”hemmafruar” är väl att de antingen ägnar all sin vakna tid åt familjen och städar och fejar och bakar bullar, eller också lever lyxliv med spa, gym och soffan och pralinerna varje dag. 🙂

        Jag är väldigt glad att jag hittat ett jobb som jag verkligen brinner för och älskar att hålla på med (även om det har sina ups and downs, som sagt…), men hade jag inte gjort det hade jag nog kunnat tänka mig att vara hemma om jag hittat något vettigt att hålla på med.

  5. OK, så det här blir långt: förlåt Jessica 🙂 . Jag känner många som klarar bra att vara hemma – dom känner att dom har fullt upp och drar sitt strå till stacken för familjen, och deras självkänsla är knuten till andra saker än ett jobb (t.ex. volontärarbete, hundar, osv.). Är dom amerikaner handlar det ofta om att vara mamma och i och med att det är så dyrt med dagis samt det finns färre bra sådana så blir det faktiskt en väldigt nödvändig grej att kvinnorna är hemma med barnen. Med andra ord så blir man *respekterad* om man ”jobbar som heltidsmamma” – och det på ett helt annat sätt än i Sverige. Jag tror helt klart att man KAN ha god självkänsla och vara hemma och ser som sagt många amerikanska kvinnor som gör det också.

    MEN: jag är mycket dålig på att ta hand om huset och tycker inte om att städa eller att pyssla osv. Vi har inga barn och planerar inte heller några så jag kan ju knappast kompensera med att vara mamma. Jag älskar mina hundar och hundaktiviteter men när vi haft haft det knapert och iom att min man inte är inblandad i dom aktiviteterna så kändes det som att jag slösade hans pengar på mina ”nöjen” så det bidrog inte direkt till självkänslan. Det gjorde ju ingenting för oss som familj. Jag är dessutom uppfostrad till att tro att jag bör försörja mig själv. Slutligen så tog min utbildning lång tid och myket arbete och om jag inte får jobba med det jag är utbildad till på ett ställe där min kompetens verkligen uppskattas så känns det väldigt mycket som jag har slängt bort tio år av mitt liv på den. Så för min del när jag hade ett deltidsjobb som inte betalade nästan någonting och jobbade ensam som i ett vakuum så var det förödande för min självkänsla och jag jublade när jag äntligen fick ett jobb som motsvarar min kompetens.

    Om problemet i Sverige är att kvinnor många gånger inte respekteras fullt ut för sitt val att stanna hemma, downshifta eller som familj hitta alternativa lösningar till ett jobb på en arbetsplats, så är väl problemet här (inte överallt vill jag tillägga!!!) att kvinnor FÖRVÄNTAS vara mödrar och fruar först, att bortprioritera sitt arbete och att vara villiga och beredda att leva på sin mans pengar. Mödrar förväntas också nästan alltid ta nästan allt ansvar för barnens omvårdnad och hemmet medan papporna jobbar massor och gör mer punktinsatser. Många kvinnor undervisar ju dessutom själva sina barn – home schooling movement – jag känner nästan inga pappor som gör det även om dom såklart stöder beslutet. Men det är mammorna som blir lärarna. Och att ha barn här är ju dyrt och det finns lite stöd så det innebär nästan alltid stora uppoffringar från en eller bägge föräldrarna när man har barn. Men dom ser det ofta inte på det sättet – iom den hårda arbetsmiljön (långa timmar, ingen semester osv.) så ses det som ett privilegium som du, Marianne, säger att kunna stanna hemma med barnen.

    Jag tror beslutet och värdet i ens levnadsval är helt personliga och beror på bakgrund, situation osv. Jag tror att man mycket väl kan göra rätt för sig och känna sig fullvärdig i samhället och i familjen fastän man inte har ett jobb (här iallafall). Men det kan vara svårt att förklara mina val eller få folk att förstå varför JAG mår dåligt när jag inte har ett vettigt jobb eller inte kan bidra med pengar till min familj för det går emot många amerikanska kvinnors värderingar och livsinställning.

    1. För att göra ett tillägg: allt det här kommer från att ha bott på ganska konservativa platser på sistone. Bor man i storstäderna på kusten är det mycket möjligt att värderingarna och förväntningarna på kvinnor är lite annorlunda.

      Jag vill dessutom säga att många amerikanska kvinnor vill och måste arbeta för att familjens ekonomi ska funka så vi pratar inte om ett samhälle där ”alla” stannar hemma (bara bland dom som har mycket pengar – det är lite av en statussymbol också att kunna göra det).

  6. Hinner bara med ett snabbt svar nu: mycket kloka ord, Annika! Jag håller med dig i allt du skriver och känner likadant själv.

    Dessutom: det är jätteroligt att få kommentarer och du får skriva hur långt du vill! 🙂

  7. Hurdant är vädret där borta nu? Är träden vackra? Kan man fortfarande sitta på altanen? Jag har fortfarande tillbaka-längtan…

  8. Ibland kommer jag på mig själv med att sakna våra pratstunder och längta tills nästa gång vi kan sitta på Starbucks och glömma bort både tid och barn 😉

  9. Vädret är helt underbart nu, kallt på morgnarna visserligen men framåt 12-tiden brukar det vara runt 20 grader. Det är otroligt vackert här nu med alla höstfärger, jag har varit ute och tagit lite bilder och ska lägga upp dem här så fort jag hinner (nästa vecka nån gång, är på konferens nu…).

    Jag saknar också våra pratstunder! Ett glas vin på altanen, Starbucks som sagt (vadå, har vi barn med oss?!), tvåtimmarsfrukost på morgonen… Ni får helt enkelt komma tillbaka nästa sommar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s