Utvecklingssamtal

Idag har jag och Max varit på utvecklingssamtal. På det stora hela var det väldigt likt de utvecklingssamtal vi haft i Sverige. Vi pratade om hur det gick i varje ämne, dock hade varken vi eller Max behövt fylla i något formulär i förväg med kommentarer om respektive ämne. Det var inget vi sörjde om jag ska vara ärlig, visserligen är det väldigt bra när det väl är gjort och att man kan titta tillbaka på tidigare år och se hur utvecklingen varit och vad man tagit upp förut. Men, och förlåt alla lärare, det är ju så dödens tråkigt att fylla i dem! Särskilt som förälder tycker jag det är näst intill omöjligt att ha en åsikt om precis varenda ämne de läser. När jag gick i skolan behövde aldrig föräldrarna göra sånt, men nu ska man som förälder ha koll på precis allt känns det som.

Allt var väldigt positivt i alla fall, vilket jag hade förväntat mig men det är ändå skönt att höra att allt funkar så bra. Förutom i ett av ämnena – fysik! Han ligger på A i alla ämnen utom fysik, där ligger han på C just nu. Jag tycker inte att det är så mycket att hetsa upp sig över, vi har inte bott här ens ett år än och om han första året på high school i ett nytt land ligger på A i alla ämnen utom ett så är det väl bara att vara tacksam! Dessutom, när vi var i skolan på föräldramöte i början på terminen så varnade fysikläraren för att hans ämne är väldigt tufft och att de flesta brukar ha problem med just det, så vi var ju beredda på att det skulle bli jobbigt där. Självklart vill vi ju att han ska ha bra betyg i alla ämnen och vi vet ju att han har kapaciteten för det, men vi har väl helt enkelt inte så bråttom och tycker dessutom att hans välbefinnande går främst!

Men hans advisor, som man har utvecklingssamtal med, ägnade hela samtalstiden åt att diskutera hur Max skulle komma upp till ett A även i fysik. Alla lärare på skolan har handledningstid på lunchen, då kan eleverna komma dit och ställa frågor och få en genomgång på sådant som är svårt. Vi diskuterade att eftersom det är så mycket tekniska termer just i fysik och eftersom engelska ju faktiskt är Max andraspråk så kan det kanske vara så att han missuppfattar vissa termer. Ibland kan man ju tro att man vet exakt vad som menas men att det finns en nyansskillnad som man inte uppfattar.  Så handlingsplanen nu är att Max två gånger i veckan ska utnyttja handledningstiden till att få mer koll på sånt som han är osäker på och att han dessutom ska dubbelkolla det han tror att han uppfattat så att det verkligen stämmer.

Hans advisor var först inne på att Max skulle gå dit varje lunch, men jag tyckte inte att det var en särskilt bra idé. Jag kan inte förstå att de tror att lösningen på allt är att klämma in ännu mer information på varje ledig stund av dagen, man måste ju få en möjlighet att koppla av och rensa hjärnan en stund varje dag också! Så vi enades om två dar i veckan och se hur det funkar.

Överhuvudtaget tycker jag att den största skillnaden i synen på skolarbetet här jämfört med hemma att det är ännu mer resultatinriktat här. Och lösningen för att prestera mer verkar i de flesta fall vara att plugga mer och hårdare. Det kanske blir så när de hela tiden räknar resultat i procent; när eleverna haft ett prov eller en hemläxa räknar lärarna på hur många procent rätt de har. Även om det är samma sak att säga att man haft 8 rätt av 10 på ett prov eller att man haft 80% rätt, så känns det så mycket mer allvarligt att säga 80%. Det gäller verkligen att se upp så att inte hetsen och stressen blir för stor.

5 reaktioner på ”Utvecklingssamtal

  1. Ja, 80 procent är ju ett B- och hur bra betyg det är beror helt och hållet på vad man siktar på att göra. I många statliga universitet så kommer man in även om man har B- i ett eller ett par ämnen. Däremot om man siktar på ivy league och dom riktigt bra privata universiteten eller specialiserade program så är det inte bra. Och om alla andra ämnen man har ligger på A så blir det ju mer kännbart om ett betyg drar ner snittet.

    Jag har undervisat studeranden som är helt nöjda med B- och jag har haft andra som fått spatt om dom haft B plus (89 procent) eftersom de program och utbildningar dom siktade på krävde A i genomsnitt. Det blir definitivt högt tryck och värst är junior year i high school för det är de betygen man söker på college med.

    Hoppas Max klarar trycket och det är ju tur att han har lite fler alternativ när det gäller vidareutbildningar än de amerikanska eleverna.

      1. Jo visst är det så, men jag är inte riktigt van vid att det är riktigt sån betygshets. Max ligger på 93% och uppåt i alla andra ämnen, och vi har ju trots allt varit här så kort tid så jag tycker det är fantastiskt och tänker väl att det löser sig med fysiken också, om ett halvår-år har han garanterat A där också. Men det kanske är samma ”hets” även i Sverige, bara det att vi inte hann komma till de högre klasserna med våra barn innan vi flyttade.

        Vi vet ju inte än om det blir college för våra barn, eller om de kommer att gå på universitet i Sverige istället. Än mindre vilket college det skulle bli i så fall, även om det inte varit så dumt med ett ivy league 🙂 Hade vi bott här från det att de var små och vetat att vi skulle vara kvar hade vi kanske sett annorlunda på det, nu känns det mest som att denna hets kan göra att eleverna blir utbrända redan i high school. Det är väl den allmänna stressen och hetsen i samhället i stort som gör att jag skulle önska att alla kunde tagga ner lite, helt enkelt.

        Tack för bloggtipset, ska kolla den!

  2. Ja, nej, jag menade inte att det överhuvudtaget behövdes för Max – det var mer en allmän reflektion om hur de bättre skolorna och föräldrarna tänker, varför 80% blir ett problem och var stressen kommer ifrån.

    Jag tycker själv att det vore skönt med lite bredare perspektiv och mindre stress, speciellt bland den övre medelklassen och akademikerbarnen här. För många börjar det ju dessutom redan på lekis – att komma in på det rätta lekiset, att ha dom rätta aktiviteterna och sen fortsätter det sådär genom hela systemet. Dessutom är hela fokuset på just betygen, inte på kunskapskvalitén och det är också irriterande. Jag har en ambitiös studerande i en av mina kurser just nu men det enda hon någonsin frågar är ”måste vi kunna det här på provet” – frågan är aldrig ”varför är det här viktigt?” Då kan jag trivas bättre med den mycket mindre ambitiösa tjejen som faktiskt vill förstå varför det blir som det blir i historien.

    Naturligtvis är bägge sortens elever att föredra framför folk som är för likgiltiga eller för coola för att visa att dom är intresserade överhuvudtaget. Tror inte jag skulle kunna undervisa i ett svenskt gymnasium (iallafall inte som dom såg ut när jag gick i svenska skolor).

    1. Ja precis, alla hade nog tjänat på att dra ner lite på stressen. Nu vet jag ju bara hur det är på våra barns skolor och båda de skolorna har bra rykte. Vi börjar mer och mer förstå att det ryktet beror till stor del på att de har en hög studietakt och ställer höga krav på eleverna vilket så klart lockar de elever/föräldrar som har höga ambitioner. Nackdelen blir ju som du säger att många läser för att få bra betyg, inte för att de verkligen är intresserade.

      Men jag klagar egentligen inte, båda barnen tar skolarbetet på betydligt större allvar nu än vad de gjorde i Sverige. Jag tror inte att det bara beror på att lärarna är strängare, utan för att hela atmosfären är så annorlunda här. Jag tror det skulle vara stor skillnad för dig som är van vid den amerikanska skolan att undervisa i Sverige, på både gott och ont förstås.

Lämna ett svar till utvandrare Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s