Varje morgon strax efter 8 står jag och Tess och spanar neråt gatan på denna utsikten:

I gathörnet där nere står Långsamma Killen och Sena Killen. De står alltid på vänstra sidan av vägen, ända tills de ser skolbussen komma då de går över till högra sidan för att kunna hoppa på den. Varför de inte står på högra sidan redan från början vet vi inte, men vi är väldigt nöjda med sakernas tillstånd. När de sakta släntrar över till högra sidan vet vi nämligen att de siktat bussen och då är det dags för Tess att greppa skolväskan och springa ut till sin hållplats som är kanske 20 meter från vårt hus.

Sena Killen småspringer varje morgon stressat ner till hållplatsen strax innan bussen ska komma, knäppandes jackan och rättandes till ryggsäcken. Förmodligen har han något jagat i blicken och förbannar att han inte heller denna morgon har hunnit få i sig en ordentlig frukost. Långsamma Killen däremot släntrar i sakta mak nerför gatan när det egentligen redan är försent och bussen borde varit där för ett par minuter sen, men han låter sig inte bekomma. Långsamma Killen vet att det ordnar sig, att han kommer att hinna fram innan bussen kommer och gör han inte det så fixar det sig ändå.

Mitt problem är att jag vet att jag är Sena Killen, ständigt stressad, ständigt ett halvt steg efter och ständigt övertygad om att det kommer att gå åt skogen med Livet, Universum och Allting eftersom Allt Som Händer Är Mitt Fel. Jag önskar så att jag var Långsamma Killen istället; cool, avslappnad och trygg i förvissningen om att missar man en buss kommer det alltid en ny istället…