I helgen gjorde Björn och jag något vi aldrig gjort förut – lämnade barnen ensamma hemma i två nätter och drog iväg på en minisemester alldeles själva! 🙂 Den 23:e april hade vi varit tillsammans i hela 20 år, så det måste ju firas. Jag var rätt nojig över att lämna barnen ensamma med ansvar för både hus, matlagning och hundar, men de är ju faktiskt 14 och (snart) 16 år gamla så det är väl bara att inse att de inte är småbarn längre utan faktiskt klarar en hel del på egen hand… 🙂 Till mitt försvar kan jag säga att hade vi varit kvar i Sverige hade jag nog inte känt så, men allt känns fortfarande lite ovant här och blir fortfarande lite ”större” än vad det skulle varit hemma. Dessutom hade vi ju farmor och farfar och flera vänner i närheten i Sverige, här känner vi inte lika många. Men våra goda vänner här lovade att slänga sig i bilen och komma till undsättning om det skulle vara något så det kändes ju bättre!

Så på fredag förmiddag drog vi iväg med siktet inställt på Newport, Tennessee och ett ställe som heter Christopher’s Place (http://www.christopherplace.com). På vägen dit körde vi en bit på Blue Ridge Parkway (som jag skrev om i höstas när vi åkte dit hela familjen) som är otroligt vackert, och uppför ett berg som heter Mount Mitchell och som skryter om att ha den högsta toppen öster om Mississippi:

Vi blev även förevigade av en glad pappa som var uppe på toppen med sin son. Lite suddigt kort, men han hade pojken på axlarna så det var inte så lätt för honom att sköta kameran och det är så sällan jag och Björn är med på samma kort så jag tar med det ändå 😉

Om nån har tänkt sig en tuff bergsklättring upp till toppen så blir den besviken, detta är USA och då kan man bestiga berg även om man skulle sitta i rullstol eller ha barnvagn med sig…

Eller ja,  alla fall kan normalt funtade människor göra det… 🙄 Björn och en kollega var här för några år sen, och fick av någon anledning för sig att man inte kunde köra med bil ända upp. Att vägen fortsatte uppåt gav dem uppenbarligen ingen ledtråd, utan de parkerade bilen och gick/klättrade i 3 timmar genom skogen upp för berget. Halvvägs upp mötte de en skogvaktare som var väldigt förvånad över att möta någon där… Känslan när de – likt Indiana Jones med spindelväv i håret och sönderrivna (nåja, men vi kan lägga till det för effektens skull) kläder – kämpade sig fram ur skogen, slutligen nådde toppen och där möttes av glassätande turister som klev ur de bekväma turistbussarna måste ha varit lite av ett antiklimax… Jaja, de fick i alla fall lite motion! Och utsikten är riktigt mäktig:

Tyvärr hade Björn fått ryggskott några dar innan vi åkte, så det var bitvis lite svårt för honom att njuta av färden. Typiskt att det skulle hända just nu när vi skulle iväg, men inte mycket att göra åt.