Fjärde dagen hade vi kommit in i Colorado och fortsatte neråt mot Arizona. På köpet hade vi chansen att åka över Klippiga Bergen, vilket var en trevlig bonus på denna resa! Så här såg färdvägen ut:

Vi startade alltså i Fort Collins, där vi sovit en natt. Fort Collins ligger nära Denver, och innan vi kom dit hade vi planer på att sticka in till Denver på kvällen och se oss omkring och eventuellt passa på att shoppa lite. Men med tanke på att vi körde bil minst 5 timmar om dagen så var vi inte så sugna på att köra ytterligare några mil så vi hoppade över det, Denver får vi se en annan gång!

Fort Collins ligger väldigt fint vid foten av Klippiga Bergen:

Kommer ni dit nån gång och om ni gillar thaimat så kan vi tipsa om en thairestaurang med väldigt god mat! 🙂

Vi valde att köra väg 34 via Fall River entrance, eftersom vi läst att det kan vara ganska mycket trafik om man kör via stora infarten.

Otroligt vackert var det, och bitvis väldigt läskigt. Ibland stupade det rakt ner bara decimeter från vägen, som inte hade någon vägren överhuvudtaget.

Det visade sig vara väldigt populärt att cykla upp, problemet var bara att få plats på de smala vägarna när man fick möte också. Vi var väldigt glada att det inte regnade åtminstone (väderrapporten kvällen innan hade hotat med regn och åska) så sikten var bra och vägarna var torra och fina.

Uppe på toppen var vi så högt upp i klimatzonerna att det var alpinsk tundra, häftigt att få ha varit på tundran också och se hur det såg ut. Men kallt förstås, från att ha varit 25 grader en kvart tidigare på lägre höjder var det plötsligt bara 12 grader och iskallt när vi gick ut bilen!

Lite av växtlivet på en alpinsk tundra:

Här är vi nästan ända uppe på toppen, på en av utsiktsplatserna som de gjort i ordning med jämna mellanrum så att man kan gå ut och fotografera:

När vi var som allra högst upp var vi på 12300 feet, drygt 3700 meter! Vi kände verkligen av att luften var tunnare, man blev mycket fortare andfådd och det kändes tyngre att gå. Det gällde att dricka mycket hela tiden eftersom man lätt blir uttorkad när man är såpass högt.

Det gällde att köra försiktigt för folk stod i princip överallt och tog kort! Å andra sidan ville man absolut inte mer än krypköra eftersom det som sagt stupade brant ner och vägarna var smala.

När vi var ända uppe på toppen såg vi bilar stå parkerade överallt längs med (den obefintliga) vägkanten, och massa männikor som pekade och tog kort. Det fanns absolut ingenstans kvar att ställa bilen så vi körde förbi väldigt sakta för att se vad det var. Från bilfönstret lyckades Björn ta det här fantastiskt vackra kortet!

På dessa höjder fanns även glaciärer, inte så mycket snö och is nu på sommaren men lite grann ligger kvar året om:

På vägen ner stannade vi och åt en välförtjänt lunch på en liten vägkrog, älskar att hitta såna här små mysiga och väldigt genuina restauranger!

Vi såg också en bit av järnvägen som går mellan östkusten och västkusten.  Det var gamle Lincoln som en gång i tiden insåg att det inte funkade att det skulle ta upp till ett halvår att ta sig från kust till kust, så han beordrade att järnvägen skulle byggas ut för att täcka de c:a 300 mil som fattades. Det tog runt 6 år att bygga, men sen kunde man göra resan på bara en vecka. Fantastiskt! Och ännu mer fantastiskt hur de kunde klara av att göra det på den tiden inser vi nu när vi varit där och sett hur det såg ut på en del av sträckan de byggde på. Fy tusan för de arbetsvillkoren, hoppas de hade bra med risktillägg! 🙂 Men visst ser stolparna ut precis som telegrafstolparna som Lucky Luke var med och satte upp? 🙂