Femte dagen kom vi på att om vi bara avvek lite grann från rutten vi gjort upp från början så skulle vi kunna klämma in ytterligare en delstat (bara för att kunna säga att vi varit där också!) så vi satsade på att köra in i New Mexico och sova där på natten. Rutten blev såhär:

Glömde ju nämna i föregående inlägg att vi, när vi kommit ner från Klippiga Bergen, stiftade bekantskap med något som sedan skulle följa oss en stor del av färden: Coloradofloden! Vi träffade på den nästan där den startar, när den fortfarande är tämligen liten och beskedlig:

Den där dalen med floden som ringlar fram, grönskan och de höga bergen kändes väldigt mycket som min bild av hur det ska se ut i Colorado.

Innan vi åkte hade vi köpt några Lonely Planet-böcker för att få lite tips. När vi satt och bläddrade i Colorado-boken upptäckte vi nånting som hette Great Sand Dunes och som låg längs vår resrutt, det var bara en liten avstickare på nån kilometer. Great Sand Dunes är som en öken, fast en väldigt liten en, som verkar bara ha råkat hamna mitt ute i det vanliga landskapet. Det måste vi ju se förstås!

Att köra bil genom delstaterna här är väldigt lätt, kör man på de större vägarna så är det en spikrak vägsträcka som bara fortsätter och fortsätter i all oändlighet:

Lättkörda ja, men ur trafiksäkerhetssynpunkt känns det väldigt tveksamt. Att bara sitta och köra rakt fram mil efter mil med en automatväxlad bil (här finns ju knappt några manuellt växlade alls), och kanske farthållare dessutom, verkar ju som gjort för att få förare att somna bakom ratten. Märkligt att man inte tänkte på det när man gjorde vägarna, även om landskapet tillåter att man drar vägarna spikrakt så borde sunt förnuft säga att man ska lägga in en sväng lite då och då för att hålla förarens koncentration uppe.

Nåväl, jag och Björn hade inga problem att hålla oss vakna i alla fall, vi var alldeles för fascinerade av landskapet och byggnaderna vi åkte förbi. Hur mycket barnen såg ska jag låta vara osagt, Max plöjde igenom ett antal böcker längs färden och Tess hann igenom ett par säsonger av Glee, men de tittade upp lite då och då i alla fall. Gott så! 🙂

Det roliga med bilsemester är ju, tycker jag, att man får se så mycket och får en liten inblick i hur det är att leva i andra delar av världen.

Här känner man sig nog ganska liten gissar jag:

Det här fick vi tyvärr aldrig till nån bra bild på, men såna här ekipage vimlar det av ute på vägarna:

Det är alltså folk som är ute på husbilssemester, och för att slippa köra runt med husbilen (när man ställt upp den på en camping till exempel) så har man även med sig en vanlig bil på släp. Då kan man köra kortare ärenden med den, och låta husbilen stå kvar. Och då ska ni veta att husbilen på bilden är väldigt liten, de flesta vi såg var enorma historier med flera rum i och som säkert inte är så smidiga att köra!

Till slut kom vi fram till Great Sand Dunes i alla fall. Även det en nationalpark, där man får betala 3 dollar per vuxen för att komma in. Tess som är 14 är fortfarande barn, så henne fick vi ta med alldeles gratis och slapp således undan med 9 dollar.

Bara några steg till nu…

Och här har vi den – öknen! Så otroligt häftigt att bara stå där helt plötsligt! Som tur var så var det inte så jättevarmt, runt 25 grader, vilket bara gjorde det mer surrealistiskt att stå mitt i en öken. Särskilt med tanke på att vi varit på en alpinsk tundra dan innan! 🙂

Det hade kanske passat bättre in i temat om det legat skelettdelar och kranium i sanden, gärna bredvid en liten vattendamm med en handtextad skylt med ordet POISONED! och en dödskalle på, men vi var glada att det bara var några förtorkade pinnar istället:

Även om det inte var så varmt så var det ändå jättejobbigt att gå upptäckte vi rätt snart. Sanden var väldigt lös, så det kändes som att det var två steg framåt och ett steg tillbaka hela tiden.

Flera  hade med sig tefat och åkte nerför backarna. Roligast var ett gäng killar i 20-årsåldern som kom springandes och med ett dödsföraktande skrik slängde sig på magen på varsitt tefat för att susa nerför backen. Det var bara det att det susade väldigt lite, istället gick det med snigelfart framåt – om det inte stod helt still. De blev lite snopna!

Även om vi inte hade tefat med oss så måste vi ju prova backarna förstås, så vi sprang nerför (lätt) och uppför (otroligt jobbigt) några gånger. Jag orkade tre gånger, Tess sex gånger och Max hela sju gånger upp och ner. Björn fegisen testade bara en gång 🙂 Jösses vad jobbigt, men kuuul!

Men det klart, det blev en del sand i skorna…

Kontrasten mellan öknen och Klippiga Bergen i bakgrunden var häftig att se, så märkligt att det kunnat bli en ökenplätt här ”bara sådär”. Tydligen började det med att sand och jord  blåste in från Rio Grandes strandremsor när floden svämmat över och sedan dragit sig tillbaka igen.

Det ser så mjukt och skönt ut att man bara vill dyka rakt ner i det!

Vi fick en broschyr när vi körde in i nationalparken, och i den stod det att det finns en liten sjö precis bredvid ökenområdet som man kan bada i. Det lät väldigt frestande efter att ha vadat omkring i sanden ett par timmar, och eftersom vi faktiskt även hade med oss badkläder började vi leta efter den. Vi letade och letade och kunde inte förstå var sjutton den var någonstans, ända tills vi insåg att vi stod mitt uppe i den:

Just det ja, ett par rader längre ner stod det visst att den var säsongsberoende, och helt klart var juli ingen bra säsong för att bada!

Till slut slet vi oss därifrån och åkte vidare ner mot New Mexico. På vägen stannade vi vid en rastplats, och stötte ihop med Piff:

Och ja, det var Piff och inte Puff! Tess som har ordning på sig informerade oss om att Piff har svart nos och är den smarte av dem, medan Puff har röd nos och är lite mer klent begåvad på det intellektuella planet. Så nu vet ni det också! 🙂 Söt var han i alla fall och näst intill tam, satt snällt kvar alldeles stilla en bra stund medan jag fotograferade.