Efter misslyckandet med Boston drog vi vidare upp genom landet, genom ett för tillfället mycket regnigt New Hampshire. Vi hade inte planerat något stopp här även om vi gärna hade gjort någon liten utflykt om vädret hade varit bättre. Som det var just nu lockade det inte direkt till att gå ut och ströva omkring. Inte fick vi något särskilt bra kort på skylten vid delstatsgränsen heller, men här är den i alla fall (med deras tämligen dramatiska slogan ”live free or die”):

New Hampshire är en rätt liten delstat, så ganska snart korsade vi nästa gräns och åkte in i Maine (som har en betydligt beskedligare, om än lite mesig, slogan ”The way life should be”):

I Maine hade vi bestämt oss för att ta oss till en liten stad som heter East Boothbay. Den ligger mitt ute i ingenstans och vi hade aldrig hört talas om den om det inte varit för en jobbarkompis till Björn. Han var där för nästan 20 år sen och bodde då på ett motell som legat där sen 50-talet, och tipsade oss om det när han fick höra att vi skulle till Maine.

Det var inte helt enkelt att hitta fram, visade det sig. Vi hade en adress som vi knappade in i GPS’en, och den tog oss förbi själva Boothbay och vidare till ett hus som låg inne i skogen nånstans. Tveksamt körde vi in på uppfarten men vände kvickt och körde därifrån, innan ägaren skulle komma sättandes med hagelbössan i högsta hugg, när vi insåg att vi kommit väldigt fel. Istället åkte vi tillbaka till den lilla handelsboden som vi passerat tidigare, för att fråga om vägen. Handelsboden var en upplevelse i sig, som tagen från en gammal 50-talsfilm den med, om än upphottad med lite modernare utbud när man väl kom in:

Efter att ha fått en vägbeskrivning till motellet lyckades vi till slut ta oss fram. Och det var värt mödan, oj vilket häftigt ställe! Det var ju ett motell så är man ute efter lyx och flärd är det bara att vända och åka nån annanstans direkt. Är man därefter ute efter en genuin känsla och en fläkt av det förgångna så har man kommit helt rätt. Motellet är bevarat precis som det såg ut på 50-talet, och helst borde vi ju haft en gammal raggarbil och parkerat med utanför dörren förstås.

Tyvärr blev det lite hastigt när vi skulle åka därifrån, vi ändrade våra planer i sista minuten av orsaker som jag återkommer till, så jag hann aldrig ta kort på ägaren också som jag hade tänkt. En riktigt ”go gubbe” som vi gärna hade pratat mer med och frågat ut om hans och motellets historia, men det kanske kan bli någon annan gång, vem vet!

Själva East Boothbay var fantastiskt mysigt. Som att komma in i en amerikansk film, typ Runaway Bride (den med Julia Roberts och Richard Gere, om ni sett den). Liten småstad där alla känner alla, men naturligtvis nedlusad med turister såhär mitt i sommaren.

Den ligger ju vid kusten, så havet är ständigt närvarande vart man än går i den lilla staden. Love it!

Husen känns ju så annorlunda för oss som har vant oss vid North Carolinas tegelstenshus. Roligt att se nåt annat, med annorlunda detaljer som de här vackra rödmålade fönstren:

Såna här fasader ser man överallt i New England. Björn, som ju är gammal snickare, tycker att de är jättevackra och kan uppskatta hantverket bakom. Jag, måste jag pinsamt nog erkänna, ser inte riktigt det utan tycker att de ser gråa, slitna och lite småtrista ut… Säger förmodligen mer om mig än om husen! 🙂

Jag är ju född och uppvuxen i en liten kuststad (Lysekil), så jag kände mig nästan som hemma här. Åh vad jag saknar frihetskänslan och den salta doften av havet!

Här åt vi på kvällen. Vet inte om jag vågar berätta detta, men vi beställde in hamburgare… Till vårt försvar hade vi ätit seafood hela semestern och behövde bryta av med nåt annat, och faktum var att burgarna var jättegoda!

Blir det mer New England än så här?

Gulligaste parkeringsskylten nånsin. Det skulle vara i New York city det, men här litar man på att folk gör rätt för sig!

En av de saker vi planerat in att göra denna semestern var att åka på en whale watching tour, dvs. att ta en båttur och förhoppningsvis få se valar. Planen var att vi skulle göra det här i East Boothbay, och vi kollade på morgonen att de hade turer den dan och att det fanns biljetter. Dock köpte vi inte biljetterna direkt, utan först ville vi försäkra oss om att vi kunde få tag i sjösjuketabletter eftersom jag blir ruskigt sjösjuk annars. Och givetvis – när vi köpt tabletterna och återvände ett par timmar senare var alla turer slutsålda den dan! Snabbt över till plan B – East Boothbay var hur mysigt som helst men efter att ha gjort stan i en dag hade vi liksom sett det mesta som fanns att se. Att stanna en dag till kändes som lite slöseri med tid eftersom vi inte kunde/ville lämna barnen ensamma hemma hur länge som helst, så vi bestämde oss för att dra vidare mot Plymouth på direkten och ta valturen där istället. Sagt och gjort, vi packade ihop och lämnade motellet på 5 röda och missade därför att säga hejdå till motellägaren som var ute just då (jo, vi hade förstås redan betalat!). Synd, men inte mycket att göra åt!

Ut på vägarna igen, nu upp genom Massachusetts och mot Boston. Som jag längtat efter att komma dit! Allt jag hört om stan har gjort att jag verkligen vill dit och uppleva stan själv. Men ja, det gick väl sådär. Vi (och med vi menar jag Björn) googlade och googlade och letade hotell och motell överallt men allt var fullbokat. Nästan i alla fall, det fanns några hotellrum kvar från $2000 och uppåt, men riktigt så gärna ville vi inte dit… Vi fattade ingenting, brukar det verkligen vara såhär i Boston på somrarna?

Svaret fick vi inte förrän flera dagar senare när vi var i Plymouth, och portieren på hotellet där berättade att de hade massor av hotellgäster som egentligen skulle till Boston. Och anledningen till denna anstormning? Guns N’ Roses! Nån som ens kommer ihåg dem? 🙂 Jo, tydligen i och för sig, för de skulle ha en konsert i Boston och stan var översvämmad av fans. Så var det med det, det blev inget Boston för vår del. Himla trist, men det får bli en annan gång. Och kanske lika bra det, för sommaren har varit väldigt varm i år så till och med här uppe var det ungefär lika varmt som nere i North Carolina. Inte riktigt väder egentligen för att traska runt i en storstad i flera timmar, så antagligen är det bättre att komma hit tidigt på hösten istället.

Vi knäppte lite bilder när vi körde förbi i alla fall, såhär spännande ser det ut i utkanterna av Boston! 🙂

Det har varit en ganska så hektisk sommar, som vanligt i och för sig. Så jag tog en liten paus i bloggandet, och sen var jag tvungen att koncentrera mig på att skriv min postdoc-ansökan (hoppas jag får anledning att återkomma till det, håll tummarna för mig tills dess!). Men två månader hade jag väl inte tänkt mig att jag skulle hålla upp… Nu är det i alla fall hög tid att fortsätta på min reseberättelse om vår road trip till New England-området!

När vi var på Cape Cod bodde vi alltså på ett litet bed & breakfast, världens mysigaste! Det heter Isaiah Jones homestead, eftersom huset ursprungligen beboddes av Dr. Isaiah Jones. Det byggdes av en Isaiah, men det är egentligen hans barnbarn, som också hette Isaiah, som B&B’t är uppkallat efter.

Isaiah d.y var alltså läkare och hade sin mottagning i detta hus, och bodde där även tillsammans med fru och barn. Han byggde ut villan för att få plats med både väntrum och mottagningsrum. Ett fotografi av honom hänger på väggen:

Bakom glas och ram hänger också det brev han skrev till en Mr Weeks, om jag kan tyda handstilen rätt, och ber om hans dotterns hand. Det gick bra, de gifte sig och fick 5 (om jag minns rätt, kan ha varit 8 också…)  barn tillsammans!

När man kliver in här känns det precis som att komma till ett bed & breakfast i England. Blommiga tapeter, sherryn står uppdukad på ett litet bord med spetsduk och allt är så gammaldags och mysigt och gulligt att man knappt kan tro att man fortfarande befinner sig i USA!

Här i köket lagade innehavaren, Katherine, rena gourmet-frukosten varje morgon. Fantastiskt gott, även om man som svensk kan ha lite svårt för ”baklängesfrukosten” man får. Man blir serverad vid bordet förstås, så man väljer inte själv vad man vill äta och i vilken ordning, så först kommer nånting sött: blåbärsmuffins eller -scones eller nånting sockerkaksliknande. Jättegott, givetvis hembakat, men jag hade allra helst avslutat med det söta! Sedan lite frukt och/eller bär, och sist pannkakor eller omelett eller nåt annat lite matigare. Supergott var det, alla tre dagarna som vi bodde där!

Tyvärr hade Katherines man fått en stroke och mådde inte så bra när vi var där, så honom träffade vi aldrig. Istället kom hennes syster med man resande från Kalifornien för att hjälpa till. Världens raraste par!

Och här är Björn tillsammans med Katherine, innehavarinnan. Vi har redan bestämt att vi måste tillbaka nån gång, gärna på hösten, och då givetvis bo på samma ställe. Kommer ni till Cape Cod nån gång så rekommenderas det varmt, så mycket personligare och mysigare än att bo på hotell!

När vi skulle äta lunch efter att ha varit på Race Point-stranden på Cape Cod körde vi in till den lilla staden Provincetown. Det var här som de engelska pilgrimerna ombord på Mayflower först steg i land år 1620, innan de for vidare och koloniserade sig på riktigt i Plymouth. Numera verkar det vara en stad för den nya vågen hippisar, och det hängde regnbågsflaggor överallt. Underbart att se!

Provincetown är som sagt en liten stad, som är ganska så folktom på vintern och fullkomligt nedlusad med turister på sommaren. Vi fick omedelbart en känsla av att vara på Smögen! Det var en backe ner mot själva centrum ungefär som backen ner mot bryggorna i Smögen, och det var folk och bilar precis överallt. Och stört omöjligt att hitta en parkeringsplats, folk som bevakade en plats som snart skulle bli ledig hade mord i blicken och att försöka hitta en gratisplats mitt i smeten var bara att glömma. Alltså körde vi upp för backen igen och hittade en större betalparkeringsplats. Jag körde fram mot den lilla kuren där det satt en gammal man och tog betalt. Trodde vi. Det visade sig att man skulle trycka på en knapp för att få en biljett och sedan betalade man när man lämnade parkeringen på ett helt annat ställe, så det enda den stackarn gjorde på dagarna verkade vara att peka på knappen man skulle trycka på och möjligtvis svara på nån fråga som nån kunde ha. Det skapar ju arbetstillfällen visserligen men ibland undrar man…

Provincetown var en mysig stad i alla fall, det man kunde se en dag som denna mitt i sommaren med alla turister och reklamskyltar om allt ifrån glass till båtturer.

Det här trodde jag först var en kyrka men det visade sig vara stadens bibliotek. Vackert!

Var  tvungen att stanna upp och ta kort på detta fantastiska ställe. Romeo och Lenny kanske inte dekorerar trädgården så klassiskt vackert, men klart originellt!

Lunchen bestod av en baguette med hummersallad, förstås. Vi är ju i New England så självklart måste man passa på att äta seafood! God, men lite märkligt var det att hummersalladen (en röra med creme fraiche och isbergssallad) var jättevarm!

In på det lilla lunchstället klev även ett par Pokemon Go-jägare. De tog verkligen spelet på stort allvar! 🙂

Efter att ha avslutat baguetten lämnade vi stan ganska direkt, det var verkligen en mysig stad och jag hade gärna gått omkring där mycket mer men det vansinnigt varmt så vi orkade bara inte. Kul att ha varit där i alla fall!

Vår andra dag på Cape Cod  beslöt vi oss för att utforska de norra delarna av ön. Alltså tog vi bilen och åkte hela vägen upp till Race Point Beach, högst upp på ön:

Här kom vi äntligen till de fina stränder vi hört talas om, istället för stenstranden vi var på första dagen. När vi parkerat bilen och gick mot stranden kändes det väldigt likt Östra Stranden i Halmstad faktiskt! 🙂

Vad som däremot inte kändes så likt de relativt lugna vattnen i Sverige var varningsflaggorna som vajade från badvaktstornet:

Enligt skylten med förklaringar var det alltså grön flagg = inga farliga vågor eller strömmar den här dagen, men däremot skulle man akta sig för de varelser som bor i vattnet. A.k.a hajar, bland annat! Gulp! Badvakterna var ju i tjänst, som synes, men det fanns bara de här två i detta tornet och de kunde bara bevaka en bit av stranden som markerades med en skylt i var ände:

Rebeller som vi ju är (alternativt folkskygga, you choose), så knatade vi iväg bortanför skylten där det inte var nån trängsel.

Och om vi säger så här, hajar kändes som det minsta bekymret när man skulle bada här, ärligt talat. Fy tusan vad kallt! Vikingen Björn doppade sig åtminstone, om än blixtsnabbt, medan jag offrade mig och skötte kameran istället…

Och det var nog tur att han inte stannade i vattnet så länge, visade det sig en stund senare. Den där lila varningsflaggan hängde inte där för skojs skull uppenbarligen, utan en stund efter att vi gått upp ur vattnet kommer ett enormt sjölejon (!) simmande! Jag hade inte kameran framme när den kom så det blev inget bra kort när jag väl fick upp den, men här är huvudet i alla fall. Tyvärr framgår det inte alls hur stor den faktiskt var. Det hade inte varit kul att vara ute i vattnet när den kommer uppdykandes…

När vi gick tillbaka till bilen sen hittade vi en tavla där de skrivit upp luft- och badtemperaturen. Drygt 25 grader i luften och drygt 16 i vattnet, inte konstigt att det var kallt att bada!

Efter att ha solat ett par timmar och sedan ätit lunch, åkte vi vidare till en ennan strand som heter Herring Cove. Lika fint där som på Race Point!

Nu var det ju lite senare på dagen och temperaturen i luften hade stigit till 28 grader, medan vattentemperaturen här låg på drygt 15 grader (vilket jag starkt misstänker att den gjorde även på Race Point…).

På denna tavla har de även ”dagens skämt”, och denna dag var det en gåta: ”Varför blundade gurkan?” Vi är kanske lite tröga för vi kan inte lista ut vad svaret är, någon som är bättre på att gissa gåtor än vi som kan avslöja svaret? Skriv det gärna i en kommentar i så fall! 🙂

Dock blev det aldrig vare sig sol eller bad på denna strand, eftersom ett oväder var på väg och skulle nå fram hit inom en timme enligt badvakterna.

Istället vände vi hemåt, men hann med att titta på en fyr på vägen. Byggd 1797, endast 21 år efter att självständighetsförklaringen skrevs! Imponerande!

Numera dock ersatt av en radarstation istället. Effektivare kanske, men inte lika snygg:

Vi hade inte bokat något hotell i förväg på Cape Cod, så på vägen dit satt Björn och googlade medan jag körde. Vi har våra specialistområden klart för oss, jag gillar att köra bil och Björn har svart bälte i googling så var man, och kvinna, på sin plats, helt enkelt! Han lyckades hitta ett bed & breakfast till rimligt pris i en liten stad som heter Sandwich, och det visade sig vara ett riktigt lyckokast. Jag skriver ett eget inlägg om B&B’t senare!

När vi öst in våra resväskor och övriga grejer (hur kan två personer få med sig så mycket grejer?!) så gav vi oss av för att hyra cyklar. Vi hade läst på Tripadvisor att det var poppis att cykla här och det lät väldigt lockande att få röra på sig lite efter att ha suttit i bilen så länge.

Det finns flera cykeluthyrningar här, så vi tog den som var närmast helt enkelt. Kanske inte den med bäst kvalitet ärligt talat, de som ägde den var jättetrevliga (från Bostonområdet båda två men bosatta på Cape Cod sen 1986) men vi fick inga hjälmar och cyklarna var utan växlar. Men det gjorde inte så mycket, cyklarna var lättrampade och det var inga backar att tala om där vi cyklade så det gick bra ändå. Men en hjälm hade jag nog gärna haft förstås…

Vi cyklade längs med kanalen, en fin tur!

Vi tog också en sväng till en strand som låg vid kanalen, och hade tänkt oss ett bad där. Dock var det dels iskallt i vattnet och dels bestod stranden av småsten som gjorde väldigt ont att gå på så vi skippade att bada.

Men salladen från Wendy’s och våra öl som hängt med från Allentown smakade mycket bra i värmen!

Värmen ja… Det var 34 grader i skuggan och hela 40 grader i solen den här dan… Katherine, som äger det B&B som vi bodde på, berättade att hon bott här i 50 år och aldrig varit med om en så varm sommar. Vi borde ju självklart ha fattat att vi skulle ha med oss vatten också men så långt tänkte vi inte, otroligt nog. Så efter bara ett par miles så kände jag mig helt skakis och svimfärdig, en öl är uppenbarligen inte tillräckligt med vätska när man cyklar i 40 graders värme! Dumstrut på, helt klart, och det var bara att vända cyklarna och ta sig tillbaka igen för att hitta nåt ställe där vi kunde få i oss lite vätska.

Efter lite letande (i en stad som heter Sandwich så förefaller varenda butik och företag som har orten med i sitt namn vara ett fik, just sayin’…) hittade vi ett fik som såg jättetrevligt ut så vi gick in där för att få i oss vatten och en fika. Dock visade det sig att de stängde redan klockan 16, och klockan var en minut i när vi klev innanför dörren… De har märkliga stängningstider här måste jag säga, de flesta restauranger stänger vid 21 eller senast 22, och fiken redan kl 16 då alltså. Vi fick med oss en flaska vatten i alla fall och det var ju tur.

Sedan satte vi oss i bilen och tänkte ta en sväng runt omkring på ön innan vi åkte tillbaka till vårt B&B för att byta om till middagen. Dock var det ju en del trafik och snirkliga vägar så det slutade med att vi inte hann tillbaka för att byta om innan vi blev såpass hungriga att vi behövde ha mat direkt. Jag hade åtminstone linne och kjol på mig men Björn hade en tröja och ett par badbyxor… Dock kunde de svarta badbyxorna tas för ett par shorts om man inte tittade efter så noga så det fick gå.

Efter att ha irrat runt och förgäves letat parkering på ett ställe som var smockat med turister så åkte vi vidare upp längs med kusten. Till slut kom vi till ett annat ställe där det inte var riktigt lika mycket folk, och hittade en restaurang som heter Boathouse. Och ett båthus var det faktiskt, bokstavligt talat:

Här fick vi äntligen svalka oss med en öl, och vi hade tur som fick ett bord ute på verandan för det blev fullsatt fort.

Nu råkade det vara vår 22-åriga bröllopsdag den här dagen, så vi hade bestämt oss för att slå på stort och frossa i varsin hummer. Och jädrar, vad gott det var! Det är inte många gånger vi har ätit hummer i vårt liv, men den här var den absolut bästa! Perfekt kokt och inte dränkt i smör som de gärna gör här utan man fick själv doppade den i smält smör om man ville. Till det tog vi potatismos (!), cole slaw och grönsallad. Jag vet, det låter inte klokt med potatismos och jag var MYCKET skeptisk, men alternativet var pommes frites och där gick liksom gränsen. Och faktum är att det var kanongott med mos till, det hade jag aldrig kunnat ana! En mycket lyckad dag och kväll!

Dag två på vår road trip. Idag hade vi tänkt att komma fram till Cape Cod, det är drygt 6 timmars körning från Allenstown enligt gps’en. Och efter nån timmes körning började det faktiskt dyka upp skyltar med New England på!

Men först genom New York state. Det hade onekligen varit kul att ta en avstickare in till New York City också men det får bli en annan gång.

Vi körde istället in till en jättegullig liten stad som heter Suffern och käkade lunch på en indisk restaurang där. Väldigt mysig stad som jag gärna gått omkring i mer, men dels var det väldigt varmt och dels ville vi ju komma fram till Cape Cod så fort som möjligt så det fick anstå till en annan gång.

Vidare upp längs kusten körde vi en sväng genom Connecticut, men vi missade välkomstskylten tyvärr så den blir det inget kort på nu! Det var första gången vi var i Connecticut, en till delstat att bocka av på listan även om det inte blev ett särskilt långt besök! Vi körde av från motorvägen på ett ställe för att bytas om vid ratten, och hamnade i ett urflott villaområde. Bjrön var tvungen att googla på villapriserna och de låg på runt 10-15 miljoner. Dollar alltså. 🙂

Från Connecticut körde vi sen vidare till Rhode Island, ytterligare en ny delstat för oss:

Eftersom det var mycket trafik längs med hela vägen så gick det inte så fort framåt som vi hade hoppats. När vi kom till Providence, som ligger både i Rhode Island och Massachusetts, så bestämde vi oss för att hitta ett hotell där eftersom det sen bara var ungefär en timmes bilresa fram till Cape Cod. Hotellpriserna skiljer sig ju åt en del, så det kändes onödigt att komma fram sent till Cape Cod och betala så mycket extra för ytterligare en natt.

Men dag 3 kom vi äntligen fram!

Och ja, vi var inte direkt ensamma om att vilja tillbringa några dar här. Köerna var enorma…

Ett tips är att inte komma dit på fredagar (vilket vi gjorde) när alla helgfirare kommer, och att inte åka därifrån på söndagar (vilket vi undvek). Trafiken är verkligen hemsk eftersom det bara finns en väg in och ut, men veckans övriga dagar är det inte så farligt. Men nu var vi åtminstone äntligen framme, mer om Cape Cod i nästa inlägg!

Denna sommaren hade vi bestämt oss för att bocka av ännu en del av USA som vi har på vår bucket list: New England! Boston har man ju hört så mycket om, och stränderna i Maine, och Cape Cod och Martha’s Vineyard känns som ett måste att få se när man ändå bor såpass nära som vi gör nu. Däremot fick vi inte heller i år med oss våra barn. 😦 Känns konstigt att åka bara vi två men det är bara att inse att barn växer upp!

Men sagt och gjort, igår startade vi bilen och knappade in vår första anhalt: Allenstown i Pennsylvania:

Att första anhalten blev just Allentown har två orsaker. Dels så var det en ganska lagom sträcka att köra första dagen, särskilt med tanke på att vi kom iväg vid 13-tiden (hundarna skulle tas på långpromenad, huset dammsugas en sista gång för att underlätta för ungarna, kom ihåg-lappar skulle skrivas för sagda ungar och så vidare…), och dels så var det av nostalgiska skäl för Björn. De första åren när han åkte till USA för jobbets räkning, när vi fortfarande bodde i Sverige, så var det ofta Allenstown han åkte till eftersom Mack Trucks hade huvudkontoret där då. Jag har aldrig varit där, inte för att det är så mycket att se precis men ändå kul att komma dit och se hur det ser ut!

Men först gick färden upp genom North Carolina och in i Virginia. Summerfield där vi bor ligger ganska nära gränsen till Virginia så det tar bara en dryg halvtimme att ta sig dit:

Virginia är en vacker delstat, men tyvärr har det aldrig blivit av att vi åkt runt och sett oss omkring här utan mest har det blivit en transportsträcka på väg upp till Washington eller New York. Men jag och Max har åtminstone varit och tittat på Monticello; huset och ägorna där president Jefferson bodde, det var när jag följde med på Max skolresa första våren vi bodde här. I alla fall, Virgina är väldigt mycket gröna kullar och skog:

Eftersom vi åkte den tiden vi åkte så var det väldigt mycket trafik. I Virginia är det dessutom så att man är väldigt hårda vad gäller att hålla hastighetsbegränsningen. På 70 vägar (motsvarande 110-vägar i Sverige) så räcker det att köra en enda mph för fort för att det ska räknas som ett felony-brott och alltså är betydligt allvarligare än en vanlig fortkörning. Alltså aktar man sig noga för att köra för fort här!

Vi stannade i en liten håla och åt lunch. Här är utestället, Fenderz, där man kan få sig en burgare och en öl och lyssna på musik:

Och här har vi köpcentrumet:

När man ser såna här ställen får man en lite större förståelse för hur Trump har kunnat få såna framgångar. Har man bott på ett så här litet ställe i hela sitt liv, känner precis allt och alla där man bor sen generationer tillbaka och kanske knappt varit utanför delstatsgränsen ens, så är det inte så konstigt alls att allt nytt och främmande blir väldigt skrämmande. Kommer det då någon som Trump som eldar på den där rädslan och sen samtidigt säger att han är den ende som kan klara av att skydda folket från faran (dvs. illegala invandrare, ISIS och muslimer i allmänhet) så är man nog tyvärr väldigt benägen att tro på det.

Från Virginia körde vi vidare norrut genom West Virginia.

Virginia delades ju upp i Virginia och West Virginia under inbördeskriget. Det rikare (vad gäller naturtillgångar) West Virginia ville inte tillhöra Virginia när de bröt sig ur unionen och bildade konfederationen tillsammans med andra sydstater. West Virginia stannade kvar i USA, och även efter att kriget var slut och konfederationen upphörde så kvarstod uppdelningen. Det var dagens historielektion, tacka Max för den!

Vi tuffade däremot vidare till Pennsylvania, vars slogan är ”the state of independene” eftersom det var här som självständighetsförklaringen skrevs.

I Pennsylvania ligger Harrisburg, och vi har ju kört förbi här många gånger och sett skyltarna mot staden men aldrig åkt dit. Men är man uppvuxen med Hasse&Tage och har hört Tage Danielssons  monolog om kärnkraftsolyckan i Harrisburg så känns det lockande att få se hur det ser ut i verkligheten. Alltså bestämde vi oss för att ta en avstickare dit nu när vi ändå inte hade barnen med oss (som förmodligen inte hade varit lika intresserade som vi). Att köra in i staden var nästan lite spökligt, husen var väldigt förfallna och det var inte mycket folk på gatorna.

Så närmade vi oss kärnkraftverket, plötsligt såg vi tornen med kylanläggningen och röken som bolmade fram bakom träden:

Här ser man alla fyra tornen, de två till vänster var de som olyckan skedde i och de har aldrig kunnat tas i drift sen, de två till höger är fortfarande aktiva. Kusligt att se!

Vid 22-tiden var vi framme i Allentown och checkade in på hotellet. Sen började en vild jakt på mat. Vi frågade på hotellet och fick anvisningar till en diner som skulle vara öppen dygnet runt, alla andra restauranger förutom snabbmatställen stängde kl 21. Vi körde så som vi trodde att hon sagt och hamnade mitt ute i ingenstans. Vände bilen och körde åt andra hållet, och hittade faktiskt en diner. Parkerade bilen och gick mot dörren. De stängde 20 minuter innan. Både vi och ett pensionärspar som kom dit samtidigt med oss blev djupt besvikna, skulle vi bli tvungna att käka på Taco Bell? Nej, skam den som ger sig. Strax innan diner’n hade jag sett en sportbar som såg öppen ut. Ut på vägen och fram några 10-tals meter så låg den där, nu gällde det bara att lyckas svänga av från vägen också. Det gick inte alls, helt plötsligt var vi ute på highwayen igen… Ett bra tag senare kunde vi äntligen svänga av, vända och köra tillbaka igen.

Nu körde vi lite på måfå åt det hållet Björn kände på sig skulle vara rätt. Och se på tusan, vi hittade inte något matställe men väl en kvällsöppen mataffär. Hallelujah! Avdelningen med färdiglagade rätter var stängd för kvällen men det fanns fortfarande några lådor med sushi kvar. Samt en stor fin ölavdelning! Man kunde mixa ihop ett eget sexpack så vi shoppade loss bland flaskor som såg roliga ut. Notera även att det varnas för att sushin är rå! 🙂

Det kinesiska ölet var lite nostalgi för oss, det drack vi när vi var i Kina 2011. Kul att hitta det här! Beväpnade med sushi och öl körde vi tillbaka till hotellet och käkade där, och drack en öl var innan vi slocknade för natten. Då var klockan över 1 och vi hade kört långt så vi var ganska möra!