För ett par dagar sen testade jag en ny trail när jag gick långpromenaden med hundarna. Det är en jag vetat om att den finns men det har aldrig blivit av att jag testat den, men nu var det dags. Det blir så innerligt tråkigt att gå på samma stigar hela tiden så det gäller att försöka hitta nya ställen att gå på.

Ändå har jag det riktigt bra, bättre än vad jag trodde att det skulle bli att motionera hundar här i USA. Jag var rädd att jag ständigt skulle behöva ha dem kopplade och bara gå på asfalterade vägar mer eller mindre, men så har det inte alls blivit. Förutom skogen här hemma, som jag inte kan gå i nu på ett tag eftersom jaktsäsongen började 1 september, så har jag i alla fall 7 olika trails som jag brukar växla mellan, och nu då även en åttonde.

Ändå tycker jag att jag jämt går samma stigar, men delvis beror det nog på att de allra flesta trails här bara är en stig rakt fram istället för en rund slinga som börjar och slutar på samma ställe. Så man går rakt fram på stigen tills man tycker att man gått hälften av det man vill gå, och då får man vända och gå tillbaka. Väldigt enformigt, men det är så det ser ut. Oftast är strövområdena härikring djupa men smala, så stigen brukar börja vid en väg, gå tvärsigenom skogen och sluta vid en annan väg. Och eftersom det inte finns någon som helst lokaltrafik att ta sig dit och hem med så måste man ta bilen och därmed tvingas man gå samma väg tillbaka för att kunna ta sig hem.

På nästan alla ställen kan jag ha hundarna lösa i alla fall, och det är väldigt skönt för både mig och hundarna. De behöver springa av sig och få lov att nosa runt som de vill, och jag hatar att gå och hålla i ett koppel så jag är väldigt glad att slippa det. Visserligen står det överallt att alla hundar måste vara kopplade, men en av de bra sakerna med Södern-mentaliteten är att folk inte är å himla noga med regler alla gånger. 🙂

Självklart kan man inte släppa lös en aggressiv hund, men så länge man har hyfsad pli på den så låter nästan alla sina hundar gå lösa på de trails som jag går på. Dessutom vet de flesta, inklusive icke-hundägare, att det är så alla gör just där så ingen blir upprörd över att det springer lösa hundar i skogarna. Enda gångerna jag har Morris kopplad är på helgerna, då är det så många ute och går och han vill så väldigt gärna gå fram och hälsa på allt och alla så då får det bli koppel på. Java kommer alltid på inkallning så henne kan jag ha lös ändå, och skulle det vara så att jag missar att ropa på henne så tar hon i alla fall hellre en lov in i skogen än att springa fram till mötande människor så det är aldrig någon fara med henne.

Den nya trailen jag hittade var jättefin, och de två gånger jag gått där hittills har jag inte sett en människa. Däremot något som ser ut som en övervintrad dinosaurie, jag kände mig plötslig som om jag befann mig i Landet för längesedan:

Söt var den i alla fall! 🙂

Och jag fick även bevis på att vi verkligen befinner oss i bibelbältet. Jag har gått i många skogar, med och utan hundar, och sett många trädstammar med inristade budskap av diverse slag. Oftast initialer med hjärtan runt, eller möjligtvis ett käckt ”Jason was here!” och ett datum. Men aldrig förr har jag sett att någon karvat in en referens till ett bibelcitat i ett träd!

Jag var givetvis tvungen att googla på citatet när jag kom hem, och jag måste säga att det var både vackert och väldigt passande i den fantastisk vackra naturen som är här:

How great are your works, Lord,
how profound your thoughts!

Ibland behöver man en påminnelse om hur storslagen ens omgivning faktiskt är, antingen man är troende eller inbiten ateist!