Mikael

5 veckor och två dagar efter att min pappa gick bort händer det fullständigt ofattbara. Min storebror kommer inte till jobbet i tisdags morse, och när man åker hem till honom för att kolla varför hittar man honom död. Polisen åkte hem till min mamma och lämnade det fruktansvärda beskedet att han gått bort, troligtvis på eftermiddagen dan innan.

Det är så orättvist och fruktansvärt att jag bara vill skrika rakt ut. Min fina bror som bara var 54 år gammal och som tagit sig igenom så mycket finns inte mer. För två och ett halvt år sedan dog hans enda barn Johan, och han kom aldrig över det. Sorgen präglade hela hans liv efter det, men sista månaderna började det ändå så smått gå åt rätt håll. Han skaffade sin hund som, såklart, fick heta Torbjörn efter Blåvitt-legendaren (eller, med Mikaels egna ord: Gud), och det fick honom att sakta må lite bättre. Han och vår mamma har alltid stått varann väldigt nära och efter pappas död gjorde Mikael allt för att finnas där för mamma och stötta och hjälpa henne. Så händer detta.

Mikael var en ovanlig människa. Han hade ett oändligt stort hjärta, fanns alltid där för sina vänner och för alla som hade det svårt. När han var liten och hade kalas bjöd han inte bara de coola killarna, utan alla de som aldrig annars fick vara med. Han hade dessutom ett blixtrande intellekt och en fantastisk humor, det har alltid varit givande på så många plan att vara med honom.

Han utbildade sig till journalist, eftersom han alltid tyckt om att skriva ända sedan han som liten parvel gjorde sina egna tidningar. Han hade ett speciellt sätt att skriva; snabbt, snärtigt och med en förmåga att med få ord sätta huvudet exakt på spiken. Jag läser nu på hans Facebook-sida att hans klasskamrater på journalistutbildningen till och med döpte hans skrivstil till ”Håmanismen” (han hette Håman i efternamn); ingen annan har skrivit som han. Ryktet om hans speciella sätt att skriva spred sig, och han förärades en hyllningsartikel av självaste Robert Laul: En hyllning till Mikael Håman.

I somras kom han ut med sin första bok, som handlar om Lysekil i modern tid. Det finns många böcker om Lysekil i ett mer historiskt perspektiv, men han ville skriva om stadens senare historia:

IMG_0005

Skrivandet blev ett slags terapi för honom när Johan gick bort, och redan strax före jul kom han ut med nästa bok. Denna gången en samling av en del av de kåserier som han skrivit genom åren, samt några nyskrivna.

IMG_0006

Kåserierna handlar om hans uppväxt på Slätta i Lysekil. Gudarna ska veta att han inte alltid varit en ängel, men alla upptåg han hittat på har ändå alltid varit med gott hjärta och med glimten i ögat.

Det blir ett enormt tomrum nu. Det är så färskt att jag inte fattat än att det verkligen hänt, jag väntar fortfarande på att vakna upp från den här mardrömmen. Enda trösten är att han fått komma till Johan nu, som han längtat så oändligt efter. Älskade Mikael, jag saknar dig så fruktansvärt! Avslutar med de ord som du alltid avslutade med när du skrev om Johan:

Aldrig glömd
Alltid saknad

25 reaktioner på ”Mikael

  1. Jag är så ledsen för din skull, för den familj som nu finns kvar. Har tänkt på dig jättemycket i går och i dag, hur ofattbart och konstigt det måste kännas och vara. Om du skulle vilja prata så finns jag här, jag är övertygad om att vi är många som säger det men jag är lika övertygad om att vi alla verkligen menar det. Stor kram till dig Jessica. ❤

  2. Vilken tragedi. Vilken sorg.
    Kan inte ens föreställa mig vilka känslor som far igenom kroppen. Ditt sätt att skriva är vackert det med. Om din bror.
    Stor kram, tänker på dig ofta!

  3. Man tror inte att man själv skall bli drabbad av sådan tragedi, men det blir man. Man får se till att leva här och nu och försöka göra allt för att vara lycklig. Tänker så på dig och din familj. Man märker hur stor din kärlek är till din bror. Tror mig ha mött honom på ert bröllop om jag inte minns fel, tror vi dansade. En lång, trevlig man. Sköt om er nu därborta. Kramar i massor från mig.

  4. När jag var liten så ville jag ha en storebror. Jag hade ju då fortfarande en lillebror, men det visste ju alla att det inte var samma sak. En storebror var något speciellt. Som Jonathan i Bröderna Lejonhjärta t.ex. Och som Jessicas storebror Mikael (eller som det lät på Lysekilska tyckte jag: Mikal). För det hördes ju varenda gång Jessica sa hans namn att han var något speciellt, någon att beundra. Den där stora killen som man var väldigt blyg för och nästan aldrig såg, det hördes ju hur stolt hon var över honom.

    Ingen familj borde tvingas behöva gå genom det ni har gått igenom allihop. Ibland är livet verkligen orättvist.

    Tänk om ändå min pappa hade levt fortfarande, han hade varit jätteintresserad av Mikaels böcker, det är jag säker på. Pappa levde för Lysekil, det var HEMMA för honom. Stockholm blev aldrig samma sak. Han släktforskade en hel del och jag härstammar också från släkten Håman i Lysekil. Och det ska jag vara stolt över.

    1. Åh Marianne, vad fint skrivet! Visst var det så, brorsan (Mikal 🙂 ) var ju min idol när jag var liten! Synd att din pappa aldrig fick läsa hans böcker, eller att de fick prata om Lysekil.

      Jag hade ingen aning om att du härstammar från Håman-släkten, är vi släktingar då?! Vad kul i så fall!

      1. Ja min pappa var övertygad om att du och jag faktiskt är släkt, fast riktigt hur vet jag inte!

  5. Sorgen kan verkligen vara tung att bära. Man tar sig igenom, men jag tror aldrig man blir densamma! Jag förlorade pappa när jag var 16, och ibland känns det som igår, annars som en evighet. Vårda dina minnen ömt, och vi får alla hoppas han är lycklig med Er far och sin son. En stor förlust och alldeles för tidigt!
    Det märks även att ni har skrivandets gåva i familjen. Jag träffade honom för ett par veckor sedan, o talade då om att jag hade läst hans böcker, och att det blev många skratt till den sista av dem. Han blev jätteglad och uppskattade mina ord med glädje.
    En stor varm kram från mej, med mycket omtanke till dej och de dina!
    Kram från din gamla bowlingkompis Ingela ❤

  6. Kära kära Jessica, så fint skrivet… Det känns så orättvist det som hänt, och tragiskt. Hör av dig när du vill. Kram

  7. Jessica! Jag saknar ord. Läste ditt fina inlägg om din bror och kunde inte annat än tycka så oändligt synd om din mamma, dej och alla som höll av honom. Vi tänker på er även om det inte hjälper det minsta nu när ni har det som värst.

    1. Tack Thina, det hjälper mycket att veta att ni tänker på oss! Värst är det ju för mamma, jag är riktigt orolig för henne. Hon blir så väldigt ensam nu. 😦

  8. kära Jessica, jag beklagar sorgen… saknar ord att beskriva… Tänker på dig och din familj. Kram, Nataliya

  9. Du sätter de ord på Mikael som han är värd, Jessica. Konstig att världen där utanför snurrar som vanligt, men det blir inte mer som vanligt. Tur att du har din kära familj nära Dig. Nötvändigt, Ge varann Goa, varma hjärtekramar. Tänker på Er, nu i denna sena natt, kl 01.45 . God natt hoppas jag! M

  10. Jeg var så heldig at gå i klasse med med Mikael på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv i 1992-93, og han blev en vældigt god ven. Vi fik masser af gode stunder sammen og har haft kontakt siden Nordiska, og nu sidder jeg tilbage med en tomhed og en sorg og kan ikke forstå, han ikke er her mere. Så utrolig trist.

  11. Fick en liten chock när jag fick höra vad som hade hänt ena kvällen. Vi var klasskamrater när vi var väldigt små. Det var bara slumpen att vi kom i kontakt efter alla år. Jag är med i en grupp på facebook ”Vi som är från Lysekil” Där hade Mikael lagt ut ett klasskort och skrivit namnen på dom flesta. På mig hade han satt ett frågetecken. Jag skrev till han och berättade vem jag var och att vi flyttade från Lysekil men att jag än i dag hade kontakt med några från den klassen. Vi blev vänner på facebook. Någon gång före jul skrev jag att det hade varit jätte roligt om vi kanske kunde träffas när jag kommer ner. Det tyckte Mikael att det hade varit trevlig och roligt. Tråkigt nu får jag inte göra detta. Mikaels sista bok den ska jag köpa för jag själv skriver lite kåserier. Av slumpen hamnade jag på denna sidan för jag googlade på hans bok. Jag känner inte dig och er familj. Allt som har hänt är så tragiskt.

  12. Tänker på allt som hänt dom senaste åren o undrar hur mycket man kan orka…!
    Mikael var en kär vän till mig, egentligen var han min brors bästa vän, dom var lika gamla o höll ihop från o till sedan barnsben.
    Jag o Mikael började ha kontakt efter att min brors bortgång 2003, du har nog läst om ” Gert skruven ” i Mikaels kåserier,
    Gert bara ramlade ihop hemma hos mor och far, o det fanns inget man kunde göra.
    Mikael o Hans Helmersson var dom enda som vi ville skulle vara med på Gerts begravning, o jag vet hur hårt Mikael tog Gerts bortgång.
    Mikael var en livlina för mig, Gert var mitt enda syskon, så det blev en stor tomhet, o Mikael var ett stort stöd för mig.
    Jag o Mikael pratade mycket på MSN o jag lurade in honom på facebook o ibland pratade vi på telefon.
    Jag bor numera i Uddevalla o har lungemfysem så jag är bara hemma i Lysekil ibland.
    I ett av dom sista mailen han skrev till mig var att han hade dåligt samvete för att han inte kontaktat min Mamma Berit när min Pappa dog 2005, o dom mailen är jag glad att jag har kvar.
    Efter fb kom in i våra liv blev det inte detsamma, fb är bra men man får inte samma typ av kontakt, man använder ”Gilla” istället för att ”prata” men jag har försökt att skicka riktiga kort till Mikael o han missade aldrig att skicka ett Tack-meddelande.
    Du o Jeanette har en underbar bror som ni ska vara stolta över, en underbar vän med ett stort hjärta ♥
    Jag tänker på Laila o hoppas hon har många vänner runt sig nu när hon är ensam. Mikael pratade alltid så varmt om er Mor.
    Jag beklagar också er Pappas bortgång.
    Skickar många tankar o styrkekramar till er o Laila ♥

    Kram från Amie

  13. Kære Mikael…

    Vi mødtes på Mallorca og det var kærlighed ved første øjeblik.. Da vi kom hjem til henholdsvis København og Lysekil fortsatte vores kontakt dagligt. Vi blev hurtig enige om at det skulle væres os to, og vi blev derfor forlovede allerede 2. gang jeg var oppe hos dig..
    Desværre kom spritten til at skille os ad. Min far døde som 56 årig på grund af følgeskader efter manges års misbrug, så jeg sagde til dig, at jeg hellere ville undvære at være sammen med dig, end at se hvor meget du ville komme til at lide på grund af spritten.
    Men efter ca. 5 års adskillelse og en omgang alvorlig sygdom fra min side, tog jeg alligevel kontakt til dig igen.. Vi fandt ud af at vi begge havde forandret os, men at vi stadigvæk elskede hinanden.. Vi holdt kontakten, også da Johan døde, det var svært, for jeg kunne kun sidde hernede i Danmark uden mulighed for at hjælpe dig. Men jeg skubbede og pressede dig til at skrive, og stor var min glæde da du kom ud med dine bøger. Så vidste jeg at du var kommet ud på den anden side igen..
    Jeg gik i lang tid og vidste ikke frem eller tilbage – skulle jeg tage op til dig eller hvad. Men søndag den 9. februar 2014 havde jeg taget en beslutning. Nu måtte det briste eller bære. Jeg ville vide om vi to stadigvæk havde en fremtid sammen..
    Jeg ringede til dig, men du var nok ude og gå en tur med hunden.. Men jeg ville have et svar på om jeg måtte komme op til dig i Påsken så vi sammen kunne finde ud af om du ville have at jeg flyttede op til dig, når Marie var flyttet hjemmefra…
    Selvom vi ikke fik talt sammen igen, fik jeg svaret om tirsdagen, hvor jeg læste på facebook at du var død.. Det skulle ikke blive dig og mig mere.. Det jeg havde været mest bange for, var sket.. Du døde i en ung alder…. Om det var spritten – eller canceren der tog livet af dig til sidst ved jeg ikke. Men jeg ved at jeg elskede dig.. Dybt dybt inde i mit hjerte.

    Jeg var så bange for at miste dig, at jeg hellere ville skubbe dig væk.. Men lige lidt hjalp det, du døde alligevel fra mig..

    Så længe jeg har kendt dig har der ikke været andre mænd i mit liv, der var kun dig. Du vidste det bare ikke.. Eller gjorde du… Måske…

    Du skal nu ud på den sidste rejse, og jeg sidder tilbage fuldkommen opløst.. Men historien skal ikke gentage sig.. Min mor mistede min far da hun var 54 år og hun har ikke haft nogen anden mand siden. Jeg sidder nu og er 54 år og har mistet manden i mit liv… Men jeg vil give mig selv lov til at elske igen… Bare ikke nu.. Først skal sorgen lægge sig..

    Du mit livs lys -manden i mit liv – kan du huske digtet på min opslagstavle –

    Hjerte du bør ikke klage
    Selv naturen føler savn
    Trøst dig hvis du har tilbage
    Kun et billede og et navn…

    Hvil i fred – vi ses på den anden side…

    Knus og kram

    Dorte

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s