Nu har vi varit hemma i två veckor, efter resan till Sverige. Denna gången åkte Björn med, vilket var enormt skönt. Vet inte om jag fixat att åka själv en tredje gång, och denna gången var vi ju dessutom tvungna att rensa ut både sommarstuga och lägenhet och avsluta allting.
Begravningen var jättejobbig, men fin. Innan kände både jag och syster att vi hade kunnat göra i princip vad som helst för att slippa vara med, men självklart är det ju inget alternativ. Jag och Björn bodde på hotell i Uddevalla (jag kände att jag bara inte fixade att sova i mamma lägenhet), och naturligtvis var vi där just den veckan när det började regna något helt otroligt. Första kvällen var det med nöd och näppe att vi tog oss till Uddevalla, E6:an var översvämmad och det gällde att köra försiktigt så att vi inte åkte ner i alltför högt vatten så att vi blev ståendes. När vi äntligen kom till hotellet och slog på tv’n såg vi på nyheterna att vi var bland de absolut sista som lyckades ta oss fram, alldeles efter att vi passerat det värsta stället i närheten av Munkedal så stängde de av vägen för all trafik.
Kvällen innan begravningen regnade det igen, och jag var orolig för att vi inte skulle kunna ta oss fram till Lysekil dan efter och att vi skulle missa begravningen. Samtidigt som en liten del av mig önskade att det kanske skulle bli så bara för att slippa vara med… Men vi tog oss fram i god tid. Ceremonin var jättefin, men herregud vad jobbigt det var att sitta där. I januari var vi fyra stycken som satt på bänken längst fram och tog farväl av pappa. I februari var vi tre stycken som tog farväl av Mikael. Och nu i augusti var vi bara två kvar som sa farväl till mamma. Plus våra familjer förstås, men från att ha varit fem stycken i vår egna familj i december är vi nu bara två stycken kvar, det känns fortfarande svårt att greppa.
De tre ljusen på kistan representerar mamma, pappa och Mikael. Vår faster Mona gjorde kistdekorationen, precis som hon gjorde de tidigare dekorationerna. Jättefint och personligt.
Senare åkte vi upp och tittade på graven, när de flyttat dit alla blommor. Mammas och pappas grav närmast, och precis bredvid ligger Mikael och hans son Johan. Nu är de samlade alla fyra, och kan ta hand om varandra.
Vi hade tre dagar på oss att städa ur lägenheten och sommarstugan, och lyckades faktiskt. Min systers två döttrar kom också och hjälpte till, och väl var det annars vet jag inte om vi hunnit. Och orkat. Sommarstugan gick bra ändå, där var inte så många personliga saker eftersom mamma inte bott där denna sommaren. Men lägenheten var jobbigare, där fanns ju precis allt. Hur väljer man vad som ska sparas och vad som ska skänkas bort? Nästan allt är ju minnen, men det går ju inte att spara ett helt bohag. Vi sparade så mycket vi kunde i alla fall, och som tur var fick vi ställa det vi inte kunde ta med oss i vår snälla kusins ladugård så länge. Men första dan när vi skulle börja röja gjorde vi inte många knop. Det blev lite överväldigande alltihop, det gick inte att bara gå rakt in och kavla upp ärmarna och börja jobba. Men till slut blev vi klara i alla fall, och kände oss nöjda.
Dan efter begravningen åkte Björn och jag hem igen. När vi skulle gå ombord på planet i Frankfurt fick vi en trevlig överraskning. Vi blev uppgraderade till business class! Första gången i mitt liv jag flugit business, och herregud vad jag njöt. Var det någon gång i livet jag verkligen kunde vara värd att få resa lyxigt så var det då. Jag hade mått så dåligt och oroat mig så väldigt över begravningen och allt runt omkring, och nu var det som om åtminstone den spänningen kunde få försvinna. Så ljuvligt att kunna sitta på ett flygplan och sträcka ut benen hur mycket som helst, och till och med ligga ner och sova! Med mina långa ben (jag är 1,90) kan jag inte ens sitta rakt i de vanliga sätena utan måste vika benen åt ena sidan. När jag suttit så en stund och krampen börjar bli väl jobbig krävs det en hel del akrobatik för att kunna krångla över benen åt andra hållet, och sen tillbaka igen osv. Att nu kunna sitta hur jag ville var ljuvligt! Och maten! Få in en meny och kunna välja förrätt, varmrätt och dessert var en annorlunda upplevelse, helt plötsligt var ju flygplansmat riktigt gott! Jag skulle lätt kunna vänja mig vid att resa så, men det lär väl inte hända nån mer gång…
Sen var det jätteskönt att komma hem till barnen, förstås. Fy vad vi hade längtat, första gången vi båda två samtidigt varit ifrån dem så många dagar! Nu börjar vardagen igen, och på något sätt får vi börja försöka bearbeta det som hänt.
utvandrarna. 
Oj oj oj så jobbigt!
Så SKÖNT att Björn kom med och även om business class kanske är en världslig sak i sammanhanget så var det ju som du säger perfekt timing och jag kan riktigt känna hur skönt det måste ha varit att andas ut och sjunka ned i storsätet. Skickar en stor kram och hoppas att ni kan linda in er i filtar och bomull och sockervadd, tända ljus, dricka varm choklad och ta hand om varandra medan allt får sjunka in nu i höst. Krama vovvarna kan man ju iallafall göra trots att vädret är varmt.
Jag tvekade faktiskt om jag skulle skriva om flygresan, det är ju verkligen en värdslig sak i sammanhanget, men det var precis så som du skriver – det var så skönt att kunna slappna av lite grann efter allt som hänt. Som en vän skrev på fb – det kändes som om mamma hade ett finger med i spelet och såg till att vi kunde få lite avkoppling efter den fruktansvärda vår och sommar som vi haft.
Ska verkligen försöka följa ditt råd, jag tror att jag fortfarande är i något slags chocktillstånd och har nog inte riktigt tagit in allting än. Känner mig rätt ok, men jag drömmer om dem alla tre på nätterna hela tiden så det märks ju att hjärnan jobbar för fullt med att bearbeta allt.
Vilket år ni har haft. Det är skönt att ni har varandra och att det fungerade bra för barnen när ni var iväg. Vi tänker på er!
Ja allt praktiskt funkade ju över förväntan bra, skönt att inget strulade mitt upp i allt. Kram!
Nu gråter jag, Jessica. Skönt att läsa att ni ändå hade lite tur … tänk om flygandet och vädret hade börjat jävlas … Kanske finns det någon som såg till att du fick lite extra omsorg på vägen hem?! Kan tänka att det kändes bra efter de jobbiga dagarna.
Stor kram!
Ja jag tror att vi fick lite hjälp där… Stor kram tillbaka!
Fick tårar i ögonen bara av att läsa. Nu hoppas jag verkligen att ni får en hel massa helt perfekta år med bara glädje och ingen mer sorg. Man slutar ju aldrig sakna de som man förlorat men man vänjer sig till sist vid den nya verkligheten.
Jo jag hoppas du har rätt! Det är en ny verklighet och även om man vet att man en dag kommer att mista sina föräldrar så kan man ändå aldrig förstå hur det verkligen är innan det händer. Nu blev det ju så extremt i och med att alla tre gick bort så tätt, men det är ju lika jobbigt hur det än går till. Kram!
Kære Jessica.
Du ved jeg syntes det er hårdt for jer.. Og I er mine tanker. Hvordan du og søster bearbejder det her år, ved jeg ikke, kan man det.. Jeg tror det ikke. Jeg havde lange samtaler med Mikael om at han skulle skrive en bog om Johan og alt det han havde været igennem, for jeg troede at det hjalp ham at skrive.. Okay det blev ikke en bog om Johan men så skrev han om noget andet. Desværre nåede han ikke at sende mig bøgerne, men bare det at vide at de udkom, gjorde mig glad. Men på Mikael virkede det som om det hjalp ham.. Og dig du skriver jo skønt.. Jeg elskede når Mikael skrev, for det var så godt, men måske skriver du endda bedre end ham..
Men vær sød at sige mig.. Gravstedet – det med de små sten – er det Johans – og ligger der så en sten mere som så er Mikaels. Det er lidt svært at se. Men jeg vil jo frygtelig gerne vide det..
Næste gang jeg hører om en rejse til Skandinavien håber jeg at det er fordi du og din familien vil komme og besøge os på Bornholm.
Mange kærlige hilsner
Dorte
Tack så väldigt mycket för berömmet, vad glad jag blir! Mikael var en mästare på att formulera sig så det var högt beröm! Jag pratade också flera gånger med Mikael om att han borde skriva en bok om Johan, jag tror att det hade hjälpt både honom själv och andra i samma situation. Tyvärr blev det inte så. Men självklart ska du ju ha hans böcker, ska se om jag kan ordna det på något sätt.
Jag har tagit en bild på Mikaels och Johans grav, jag skickar den till dig på fb. De ligger i samma grav men har varsin sten. Gravplatsen är jättefin, uppe på en höjd och med ett stort träd intill som skuggar. Väldigt fridfullt, jag hoppas du kan komma dit en dag.
Det hade varit väldigt roligt att komma och hälsa på, hoppas vi kan göra det någon gång!
Dorte. De stenar m.m.som ligger på gravarna har jag lagt dit. Alla har fått sina tentar. Jag vet hur mycket dessa enkla saker betydde för Mikael. Vi stod varann nära jag o Majkel som jag kallade honom. Kram på dej
Det kunne være fint… med det ene og det andet…. ❤
❤ Stor kram, hoppas nu att du kan få lite tid att sörja och faktiskt ta det lugnt och smälta det som hänt. Flygresan hem ser jag som en belöning för alla strulflygningar ni haft genom åren, och kanske också någon högre makts gåva till dig när du behövde den som bäst. ❤
*kramar om*
Hoppas ni får en fin och lugn höst tillsammans i familjen så ni kan återhämta er lite från allt det otroligt hemska och tragiska. Du var mer än väl värd en uppgradering på flyget!
(/Majjie)
Tack Majjie! Jag hoppas verkligen det blir lite lugn och ro nu framöver…
(vilken tur att du skrev ditt nick, annars hade jag inte fattat att det var du!)
Jo jag misstänkte att det skulle bli lite svårt för dig att veta om jag inte skrev det 😀