Som jag nämnde i förra inlägget så åkte alltså Björn och jag ensamma till Sverige när det var begravning, och barnen var kvar här alldeles ensamma. När Björn först föreslog att vi skulle göra så var mitt instinktiva svar ”men herregud det klart att vi inte kan göra så!”. Sen funderade jag lite till, och kände dels rent själviskt att jag verkligen ville att han skulle vara med, och dels att barnen är ju faktiskt inga småbarn längre. Max är 17 och Tess 15, klart att de kan överleva på egen hand i 5 dagar! Men läskigt var det (för mig alltså), det ska jag inte sticka under stol med. Hade vi bott i Sverige och av någon anledning behövt åka till USA både två så hade jag nog inte tvekat lika mycket, men nu när vi bor i ”främmande” land så är det lite annorlunda.

Vi gjorde upp med två av de grannar vi umgås mest med att de skulle hjälpa till om det skulle behövas. Sen pratade vi med tre till av våra vänner här, dels en familj där han är från Sverige och hon från USA vilket är en bra kombo om det skulle hända någon större grej tänkte vi, dels en amerikansk familj som vi umgås mycket med och som barnen känner och dels en svensk familj som vi också umgås med och som barnen känner. Fler än så ville vi inte blanda in, vi kunde ha pratat med ännu fler grannar men risken är ju att det sprider sig att det är föräldrafritt i vårt hus och det är ju onödigt.

Anne, den ena grannen, påpekade en sak som fick oss att återigen inse att vi är långt från Sverige och i ett land som har lite andra regler och lagar än vad vi är vana vid. Hon frågade nämligen om vi fixat ett ”consent form” ifall något av barnen blir sjuka. Här är det ju nämligen så att vårdnadshavaren måste ge sitt tillstånd innan läkaren kan behandla barnet. Är inte vårdnadshavaren på plats måste den som kommer in till sjukhuset med barnet visa upp ett skriftligt intyg från vårdnadshavaren att den personen har rätt att ge tillstånd, annars kan de inte göra något. Jo, de får rädda livet på barnet, men inte så mycket mer. Inte ge så mycket som en huvudvärkstablett en gång, om det inte är så att barnet dör om det inte får den. Dels på grund av lagen, och dels på grund av försäkringsfrågan, någon måste ju betala för kalaset. Det var ju en himla tur att hon påpekade det för åtminstone jag hade inte haft en tanke på det, men nu mailade hon över formuläret så att vi kunde ge dem tillstånd att besluta om våra barns eventuella vård. Intyget gällde då alltså enbart för dem, man måste ange vem det är man ger tillstånd till så det går inte att skriva något i stil med att ”den som innehar detta papper får besluta”. Hade det alltså samtidigt hänt något med Anne eller Scott så hade det blivit problem, men vi kunde ju samtidigt inte fylla i hur många formulär som helst bara för att gardera oss.  Två ex fick vi fylla i ändå, vi kunde ju inte skriva in uppgifterna om båda barnen på samma papper… Denna administration gör mig galen ibland, men det är bara att acceptera läget!

Sen åkte vi i alla fall. Det var sista veckan på sommarlovet för Tess, medan Max skulle börja skolan redan på onsdagen (vi åkte på söndagen). Allt gick över förväntan bra! De skötte sig alldeles utmärkt, bråkade inte (vad vi vet i alla fall!) och tog hand om hundarna och sig själva hur bra som helst. På onsdagen kom Bob och Karen, den amerikanska familjen, och tog med dem ut på restaurang. Mycket uppskattat, tack igen för det B & K! En av kvällarna kom grannen, Heather, och knackade på. Hon skulle iväg till Chick-Fil-A och handla kvällsmat till sin familj och ville höra om våra barn ville ha mat de också. Till hennes förvåning svarade Tess nej, hon höll nämligen som bäst på med att laga vegetarisk pasta! Det var nog inte riktigt det svaret Heather hade väntat sig, när jag pratade med henne sen var hon mäkta imponerad! 🙂

Det var egentligen bara en incident. Max åkte ju skolbuss till och från skolan, men på onsdagen, första skoldagen, ringde busschauffören till oss klockan 22 (dvs. klockan 16 amerikansk tid) och sa att han inte kunde hitta Max. Han hade ringt honom på mobilen men inte fått tag i honom, och han var inte vid busshållplatsen. Vi hade pratat med skolan om att vi var i Sverige så att de skulle veta om det, så därför var chauffören extra uppmärksam på att Max inte kom. Panik! Där satt vi i Sverige och kunde inte heller nå Max på telefon och hade därmed ingen aning om vad som hänt, och vad tusan gör man då?! Dock löste det sig rätt fort. En lärare gick och kollade i ett uppehållsrum och där var Max och hade inte märkt att telefonen var död, så värre än så var det inte. Han är ju som sagt 17 år och är väldigt kapabel att lösa eventuella problem så han skulle alldeles säkerligen ha tagit sig hem på egen hand om det hade krävts, men just när man är så väldigt långt bort så blir man ju extra skärrad när något händer…

På fredag natt kom vi hem igen. Det allra sista flyget, från Washington till Greensboro, var försenat men bara knappt en timme ändå. Underbart skönt att komma hem till barnen igen! Jag hoppas verkligen på en lugn höst nu, vi skulle behöva det allihop…