Veterinären ringde precis och uppdaterade läget för Java. Hon äter med rejäl aptit, vilket ju känns jätteskönt. Är det något hon har så är det god aptit så om hon slutar äta är det verkligen inget bra tecken. Hon får även gå korta promenader så hon kan kissa och bajsa, hon stöder lite lätt på foten då så hon verkar inte ha ont. Alla värden är bra dessutom och inget tyder på att hon har ont. Hon får även smärtstillande tre gånger om dagen.
Veterinären ville inte svara riktigt på mina frågor om oddsen för att tassen ska klara sig, de är ju som sagt väldigt försiktiga med att lova saker här. Hon sa hela tiden att vi får se på måndag hur tassen ser ut då. Men det skinnet som än så länge inte blivit grått och dött såg i alla fall bra ut igår och man kunde se ansatser till att det börjat fästa. Hon sa också att de hade kollat blodcirkulationen i tårna och alla tår hade bra blodcirkulation så det var ju väldigt positivt. Det är rena tortyren att bara gå och vänta och vänta men det finns ju inte mycket annat att göra.
Hon sa även att jag gärna får komma och hälsa på om jag vill, men jag är jättekluven. Java är otroligt fäst vid mig, och jag vet helt enkelt inte om det är en så bra idé att komma dit en kort stund och sen lämna henne igen (besökstiden är 30 minuter). Det kanske bara gör det ännu värre. Jag får fundera på det, men det hade ju känts bra att få vara med henne en stund i alla fall och kanske kunna ta med hennes egen filt och lämna där om det är ok.
Den gulliga veterinären fick min mailadress, så nu har hon tagit kort på Java och skickat över. Jag ska få ännu fler kort ikväll och imorgon. Väldigt snällt och omtänksamt! Samtidigt så skär det i hjärtat att se Java, hon ser så trött ut. Sen har hon ju hängande ögon så även om hon ser ledsen ut så behöver det inte vara så illa som det ser ut. Men jag ser ju tydligt på blicken att hon inte mår jättebra över att vara där, men det är ju för hennes eget bästa så det är bara att bita ihop. Men åh vad man önskar att det gick att förklara för henne varför hon måste vara där! Så här ser hon ut:
utvandrarna. 
Men ååååh! ❤ Åh, vad bra att det ändå verkar gå åt rätt håll. Jag fortsätter hålla tummarna stenhårt.
Kramar ❤
Tack, gör det! Kram!
Men lilla Java då. ❤ Hon är säkert trött eftersom hon får smärtstillande, men det är klart att hon inte är lycklig över att vara där. Om det varit Uzie hade jag inte varit och hälsat på för det hade varit värre när man måste gå sedan igen, det verkar som att Java och du är så nära varandra också. Du kanske kan åka dit och lämna filten utan att träffa Java? Kram på er, hoppas så innerligt att det ser ännu bättre ut på måndag.
Ja smärtstillande gör ju att man blir extra trött och just nu känner jag att det är bra, då kanske det inte är riktigt lika jobbigt för henne att sitta i bur som hon ju absolut inte är van vid… Vi är verkligen nära varann, det är ju bara jag och hundarna som lullar runt här på dagarna, så jag tror att det blir jättejobbigt för henne om jag bara kommer dit en kort stund. Ja jag kanske skulle ta och åka dit med en filt bara.
Jag tror så också. ❤
Stackars er! Hoppas hon mår bättre snart.
Tack, ja jag hoppas verkligen det!
Stackars Java, så hemskt. Det låter lovande i alla fall nu tycker jag! Och jag tycker också att det vore bättre att INTE hälsa på. Kommer du dit så lär hon ju tro direkt att hon ska få följa med hem igen. Jag gissar också på att hon kanske inte är lika deprimerad som hon ser ut -ja i alla fall inte enbart pga skadorna och av att inte vara hemma. Bara det att sitta i bur som hon ju inte alls är van vid måste ju kännas väldigt konstigt, och att ha krage på sig brukar kunna göra det flesta hundar deprimerade även om de är hemma!
Vad gäller själva olyckan så ska du inte ta på dig all skuld -det var en olycka, det hade kunnat hända vem som helst. Har man en hund som alltid gör samma sak vid vissa tillfällen så blir det ju så att man utgår ifrån att det alltid ska vara så. Det hade lika gärna kunnat hända mig. Det var inte ditt fel!
Ja det har du rätt i, bara kragen räcker ju för att de flesta hundar ska se ut som om deras sista stund är kommen! Och tack, jag klandrar mig själv väldigt mycket nu men gjort är gjort och kan inte ändras. Men det är ju som du säger – om hunden aldrig gjort något liknande förut så finns det inte riktigt i ens medvetande att det skulle kunna hända. Men hädanefter kommer jag att vara manisk med att ha dem kopplade tills vi kommit en bra bit in i skogen, den saken är säker!
Lilla Java gumman!
Jag håller med min namne, med min hund hade jag inte hälsat på för han skulle bli så uppspelt och inte alls ta det försiktigt. Jag hade bara oroat mig för att han skulle riva upp något på tassen i förbifarten. Men Java är kanske lugnare?
Java är nog definitivt inte lugnare, det räcker att jag går iväg till brevlådan och hämtar posten så är hon helt till sig när jag kommer tillbaka igen… 🙂 Så det oroar mig också att hon skulle skada sig mer i rena upphetsningen. Nej jag har bestämt mig för att inte åka dit, även om det känns jobbigt att vänta ända tills tisdag (minst) innan jag får se henne igen!