Java påkörd

Jag hade tänkt att rycka upp mig när det gäller bloggandet och försöka komma ikapp lite grann den här veckan. Även om året minst sagt varit tungt så har det ändå hänt lite roliga grejer under sommaren och hösten som jag hade tänkt ta tag i och skriva om. Men så blir det inte riktigt än, utan nu kommer ett jobbigt blogginlägg till.

I söndags skulle jag och Björn gå ut och gå med hundarna som vanligt. Vi åkte till en trail som ligger precis vid en ganska så starkt trafikerad väg, man parkerar i en liten ficka som har plats för max tre-fyra bilar precis vid vägen. Själva trailen går i skogen längs med en sjö och är jättefin, men parkeringen är ju lite lurig. Vi går ofta där, och trots att parkeringen är så precis vid vägen är jag aldrig orolig. Hundarna vet vad som väntar och går alltid raka vägen in i skogen, och jag parkerar alltid så att bakluckan vätter in mot skogen.

Den här gången gick det dock inte så bra. Antagligen såg Java nånting från fönstret när vi körde in på parkeringen, för direkt jag öppnade bakluckan tog hon sats och bara rusade ut på vägen. Vi hann inte fatta nånting innan det var för sent. Naturligtvis kom en bil i hög fart (det är en 80-väg), han som körde hade imponerande snabba reflexer och tvärbromsade och först trodde jag att det kanske kunde gå vägen men tyvärr gjorde det inte det. Java blev påkörd, skrek allt vad hon orkade och hoppade tillbaka till oss på tre ben. Vänster bak var skadat. Björn lyfte in henne och hon satt och gnällskrek och la huvudet på hans axel och var alldeles chockad förstås. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att jag inte var mer vaksam när jag öppnade den där förbaskade luckan, nu är hon skadad och har ont och det är mitt fel…

In med henne i bilen och i ilfart till veterinären. Det var ju söndag som sagt, så vi fick åka till en akutveterinär. Jag bara skakade i hela kroppen och storgrät, det var den värsta bilresa jag varit med om. Väl framme rusade jag in och kunde bara nätt och jämnt få fram till receptionisten att jag hade en påkörd hund ute i bilen. Två stycken kom springande ut och hjälpte oss att få in henne.

Lång historia kort: det första beskedet vi fick var ganska positivt. De röntgade benet, magen och lungorna och kunde konstatera att hon inte hade några inre skador och inga frakturer. Inga tecken på chock heller, rädd var hon ju och ont hade hon men rent medicinskt var hon inte i chock. Däremot var skinnet på tassen skrapat och behövde ses om. Vi andades ut och kunde knappt tro att vi hade haft en sån tur, hon kunde lika gärna dött direkt!

Alltså åkte vi hem med beskedet att vi skulle få komma tillbaka och hämta hem henne nästa dag. De ville behålla henne för observation över natten för säkerhets skull. Dan efter åkte därför jag och Max för att hämta upp henne tidigt på morgonen innan Max skulle till skolan. Då kom kallduschen.

Bakbenet var mycket värre däran än vad de hade sett dagen innan. Skinnet på tårna är helt borta, och skinnet på foten och upp till ankeln hade lossnat och var helt ihoprullat. De hade inte resurser för att ta hand om det där, utan rekommenderade Carolina Veterinary Specialists (CVS) som är experter på såna här skador. Nu är det inte alltid helt lätt att veta om man kan lita på vad folk säger till en här. Var det verkligen så illa som de sa, eller ville de mjölka ur oss mer pengar? Både Björn och jag har varit med om att läkare velat göra en massa extra behandlingar som vi vet inte är nödvändiga, så vi har lärt oss att vara misstänksamma. Första tanken var därför att åka till vår vanliga veterinär som vi känner och litar på, för att få en second opinion. Men denna veterinären var verkligen påstridig och rekommenderade absolut cvs eftersom skadan var riktigt allvarlig, hon hade aldrig sett något liknande. Bilhjulet hade antagligen rullat över tassen så att tårna ”exploderat” (också ett uttryck att använda när man pratar med en matte som sitter och gråter och är helt förstörd…).

Så vi åkte till slut till cvs vilket i efterhand nog var ett bra beslut. Max skippade skolan och följde med mig istället, han såg nog att jag inte var i skick att vara ensam just då. Detta höll verkligen på att ta knäcken på mig, det har varit för mycket i år helt enkelt och nu var det som att det blev en reaktion på allt som hänt och jag kunde bara inte sluta gråta. Fina Max var ett stort stöd!

Väl på cvs så fick vi komma in tämligen omgående eftersom de ringt från akutveterinären och förvarnat om att vi skulle komma. Med oss hade vi röntgenplåtar och Javas journal. Vi fick träffa en kirurg som verkade jätteduktig, hon var rakt på sak utan fjäsk vilket jag gillar.

Nu hade vi i princip tre val. Man kunde lägga på ett wet to dry bandage vilket är den mer traditionella behandlingen. Ett sådant bandage måste bytas varje dag, fördelen är att man kan ha hunden hemma under behandlingen men nackdelen är att man måste in till veterinären varje dag, sedera hunden och byta bandage. Det tar också väldigt lång tid innan såret är läkt, några månader får man räkna med. Andra alternativet är ett VAC- bandage. Det är ett vacuumbandage som skapar ett negativt tryck och som tillsammans med någon slags lösning som man lägger på såret gör att läkningen tar ordentlig fart. Fördelen är att såret läker fortare och att man kan rädda hud som annars skulle dött, nackdelen är att hunden måste ligga kvar på sjukhuset under hela behandlingstiden. Tredje alternativet var att amputera benet. Ett fjärde alternativ om man ville behålla benet men huden börjat dö var att transplantera men det är så dyrt (upp mot 16000-20000 dollar om det vill sig illa) att det inte var något alternativ i vilket fall som helst.

Vi bestämde oss för alternativ 2, VAC-bandage. Amputera är inget alternativ, jag tror inte Java som är en så stor och aktiv hund kan leva ett bra liv med bara tre ben. Wet to dry bandage var i och för sig något billigare och skulle göra att vi kunde ha henne hemma hela tiden men oddsen var inte lika bra som med VAC.

Så nu ligger hon på sjukhus sen i söndags. Idag bytte de bandage, det kan högst vara kvar i tre dagar innan man måste byta. Så idag var något av en ödesdag, så länge som bandaget sitter på kan man inte se hur såret ser ut så det var först nu som vi kunde få reda på om skinnet klarat sig och börjat fästa. Jag sov inte många timmar inatt kan jag säga… På eftermiddagen ringde veterinären och var försiktigt positiv. Tassen var fortfarande svullen, men det var normalt. En liten del av skinnet var grått vilket betyder att den delen är död, men det mesta såg friskt och fint ut och hade börjat fästa. Dock var de tvungna att lägga på ett nytt VAC-bandage för att ge huden ytterligare en chans att börja läka. Mer pengar och ytterligare dagar på sjukhus för Java, men nu måste vi göra allt vi kan för att detta ska sluta bra.

På måndag ska de ta av detta bandaget, och vad jag vet så kan man inte fortsätta behandlingen med VAC efter det så då måste huden ha börjat läka. Ny ödesdag på måndag med andra ord… Denna väntan tär verkligen på en, men nu känns det lite ljusare åtminstone.

8 reaktioner på ”Java påkörd

  1. Åh, Jessica! Filmen rullar på mig med av din berättelse…för det där hade precis lika gärna kunnat vara jag och Ulf! Ett ögonblick av ouppmärksamhet bara, samtidigt som hundens jaktinstinkt triggas och en bil råkar komma förbi – så otroligt fort olyckan kan inträffa!

    Du vet ju redan att jag sitter här och skickar alla sorts goda vibbar jag kan er väg. Ville bara säga att vilket stöd du har i Max! Definitivt en son att vara stolt över och som har sina prioriteter helt rätt!

    1. Ja det händer ju så otroligt fort! Jag ser det framför mig hela tiden och hör dunsen när bilen träffar och hur hon bara skriker rakt ut…

      Max är fantastisk, jag ville ju inte att han skulle missa skolan för min skull men det var jätteskönt att ha honom med. ❤

  2. Det är INTE ditt fel, Jessica. Man tror att man kan skydda dem man älskar men det går inte. Inte alltid. Det finns tyvärr omständigheter som gör att olyckor inträffar. Man kan bara undra Varför?
    Du kunde inte förutse detta, i så fall hade du gjort annorlunda när du öppnade bakluckan. Det är alltid väldigt lätt att anklaga sig själv i efterhand!!

    Det är så sorgligt, jag blir så ledsen, för din skull, för er skull och inte mins Javas … stackars liten. Men framför allt, du behövde inte det här! Speciellt inte efter allt som hänt. Finns det någon liten rättvisa i den här världen så ska Javas tass klara det här!

    Jag hoppas av hela mitt hjärta att Java blir bra igen! ❤

    Kramar ❤

    1. Nej jag kunde inte tänka mig att hon skulle göra nåt sånt, men jag var absolut alldeles för slarvig när jag öppnade luckan utan att ha koll. Aldrig mer! Känns så jobbigt att hon ska lida för mitt slarv bara.

      Kram! ❤

  3. Jag tänker mycket på er, och hoppas av hela mitt hjärta att Java blir helt återställd. Så fruktansvärt vilket skitår du har haft, rent ut sagt. Hade jag kunnat så hade du fått en riktigt stor styrkekram. Så skönt att du har din familj runt dig som kan stötta. Låt oss veta hur det går för lilla Java.

    Och håller med föregående, det är alltid lätt att ha 20/20 hindsight, som det sägs. Var inte så hård mot dig själv, det var en olycka och inget annat. *fler kramar*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s