Herregud, vad jag missköter den här bloggen… Jag är förvånad (och tacksam!) att jag har några läsare kvar överhuvudtaget. Har lovat så många gånger att jag ska skärpa till mig utan att göra det, det börjar bli ungefär som nyårslöften som man aldrig håller, så jag tänker inte lova något alls nu!

På den 1,5 månad som passerat sen senaste inlägget har vi i alla fall passerat två milstolpar i familjen Villing. Tess har fyllt 16 och Max har fyllt 18!

16-årsdagen är ju inget speciellt alls i Sverige, men här i USA är det en viktig milstolpe. Plötsligt är man nästan vuxen och får lov att göra en hel massa saker:

• man får ta körkort, om än med vissa restriktioner. Det är ett ”riktigt” körkort men man får bara ha högst en passagerare (antar att tanken är att man inte ska ha bilen full med jämnåriga som dricker öl, alternativt röker på), och man får bara köra mellan 5 på morgonen och 9 på kvällen.
• man får ta ett ”riktigt” jobb, som alltså inte bara är att sitta barnvakt eller gå ut med grannens hund utan ett ”adult job”. Om man har arbetstillstånd, vill säga, vilket våra barn tyvärr inte har än. Båda vill jättegärna jobba extra men än så länge är de ”aliens” och får hålla sig till barnpassningen och hundarna.
• man får även sluta skolan vid 16 års ålder, om man skulle vilja det. Jag tror att man även måste ha avslutat andra året i high school, här kan det ju skilja sig åt lite grann hur gammal man är när man gjort det så vad jag vet måste båda villkoren vara uppfyllda
• nu får man även bli blodgivare. Detta hade Tess speciellt sett fram emot. De var ett helt gäng som bestämt sig för att gå till nästa ”blood drive” (vilket är som blodbussen i Sverige) när den kom till skolan vilket var tre dagar efter att Tess fyllt år. När dagen äntligen kom ringde Tess från sin mobil vid 9.30 på morgonen. Jag satt och hade precis ringt upp min handledare på Skype eftersom vi skulle ha handledning, men var tvungen att svara för att kolla om det hänt något. I luren frågade en stressad Tess vad ön på Bahamas hette som vi var på i somras. Jag fattade ingenting och blev lite irriterad över att hon ringer och stör mitt i mitt möte med en sån fråga, det kunde vi väl ta senare! Men hon behövde absolut veta det direkt, och när hon kom hem sen fick jag reda på varför. Man var nämligen tvungen att uppge exakt var man varit någonstans om man varit utomlands det senaste året innan man fick lämna blod. Sen visade det sig tyvärr att om man är född utomlands får man aldrig lämna blod i USA, så Tess fick inte göra det i vilket fall. Jättetråkigt eftersom hon så gärna ville göra det, och en ganska obegriplig regel tycker jag.

Finns säkert fler saker, men detta är ett axplock. Viktig milstolpe, med andra ord! Många amerikanska tjejer har också ett ”sweet 16”-party för att fira, vilket kan vara allt från en enkel fest med några kompisar till värsta lyxpartyt med inbjudna superkändisar som underhåller. Allt utifrån plånbok och preferenser!

Vi hade väl gärna bjudit in Taylor Swift eller allra helst det som finns kvar av Beatles för att fira Tess, men tyvärr fick gränsen dras nånstans. 🙂 Istället fick hon nöja sig med ett fång ballonger, skönsång från familjen på morgonen, och smarrig frukost med chokladdoppade jordgubbar:

Ballongerna står det 1 och 6 på, och tjejen som blåste upp dem och satte ihop dem frågade mig om det var meningen att det skulle stå 16 eller 61. Lite rart på något sätt att hon inte förutsatte att det skulle vara 16 utan tog med i beräkningen att jag kanske köpte dem till en 61-åring! 🙂 Sen är det även en silvrig ballong och en lila, vilket representerar Tess skolfärger. Go Nighthawks!

Tess ville inte ha födelsedagsfest, utan hon firade lite mer stillsamt med tre kompisar. De gick på restaurang och åt middag på kvällen, och hade sen sleep-over hemma hos oss. Innan de gick till restaurangen gjorde vi upp med Tess kompis M att hon skulle tala om för servitrisen att Tess fyllde år så att de kunde sjunga för henne. Så alla i servisen överraskade Tess lagom till efterrätten:

En knapp månad senare var det Max tur att fylla år. 18 år är grabben nu! Ingen grabb längre, med andra ord, utan vuxen och myndig. Kan inte beskriva hur märkligt det känns att ha ett barn som numera är vuxen och lagligen kan göra vad han vill! Även Max blev naturligtvis firad med frukost på sängen, ballonger, skönsång av familjen och senare tårta och presenter. Det börjar bli många ljus att blåsa ut nu!

Max har fått en gul och en grön ballong, vilket är hans skolfärger. Go Bengals! 🙂

Prinsesstårta är Max absoluta favorittårta, så självklart skulle han ju ha en på sin födelsedag. Tess gillar inte tårta alls så hon ville hellre ha chokladdoppade jordgubbar. Jordgubbarna var ju enkelt fixade, men familjen Framförhållning kom på dagen innan Max födelsedag, en söndag närmare bestämt, att tårta måste införskaffas.

Nu är ju inte prinsesstårta särskilt vanligt förekommande i USA, den förekommer inte alls faktiskt. Så vad göra? Ett alternativ var att slänga sig i bilen och åka till IKEA, som har frysta prinsessbakelser. Dock tar det 2 timmar enkel väg att åka dit, så det lockade inte jättemycket. Snabbt sms till en vän som jobbar på ett svenskt bageri här i Greensboro, hade de möjligtvis prinsesstårtor? Jag fick numret till ägaren och ringde. Självklart hade de ju inga prinsesstårtor på lager direkt, och tyvärr skulle hon inte heller hinna baka en tills vi behövde den. Däremot hade hon grön och rosa marsipan, om jag ville svänga ihop en tårta själv? Ja för sjutton, hur svårt kan det vara? 🙂 Alltså blev det till att slänga sig i bilen och ta en något kortare tur till bageriet för att hämta upp marsipanen, och sedan till affären för att inhandla ingredienser till tårtbottnar och fyllning. Sen googla beskrivning på hur sjutton man gör en marsipanros! Om jag får säga det själv blev resultatet över förväntan. Mitt livs första marsipanros!

Så nu är båda våra barn firade och födelsedagarna är över för denna gången. Så stolt över våra fina, goa barn!