I tisdags eftermiddag började jag få ont i bröstet, det kom ganska snabbt och blev värre och värre. Svårt att andas ordentligt, tog jag ett lite djupare andetag högg det till som sjutton i hjärttrakten så jag satt bara och flämtade till slut. Försökte lägga mig ner men då blev det tio gånger värre, fick jättejätteont i vänster sida av bröstkorgen och kunde nästan inte få luft alls. Med flera hjärtsjukdomar i familjen kändes det ju sådär att få ont just på vänstersidan, och dessutom gjorde det ont i vänster axel även om det inte strålade ner i hela armen som man ju hört att det ska göra vid en hjärtattack. Jag tänkte ändå att det säkert skulle gå över efter ett tag, och jag och Björn googlade på symptom. Ingen bra idé, det stämde in alldeles för bra på både hjärtattack och blodpropp för att det skulle kännas bekvämt.

Men jag är ju stressad över avhandlingen, och ska dessutom åka till Sverige i nästa vecka för att bland annat förlänga visum, gravsätta min mammas urna och ha slutseminarium och det stressar ju lite extra med både allt som ska göras och resan (jag med min flygrädsla) och allt. Hoppades därför på att det var någon form av stressymptom, typ panikångestattack, men ”nackdelen” var att jag inte hade vare sig panik eller ångest utan kände mig tämligen lugn förutom att det ju inte var så trevligt att inte kunna andas ordentligt förstås.

Men vid 22-tiden på kvällen insåg till och med jag att det inte funkade längre, jag kunde inte ta ett enda ordentligt andetag så jag fick knappt i mig något syre, det kändes ungefär som att andas genom ett sugrör. Och lägga sig ner och försöka somna ifrån eländet var inte att tänka på, satt jag inte spikrak i ryggen eller gick omkring så gjorde det fruktansvärt ont i bröstet. Alltså fick vi packa in oss i bilen och åka till akuten.

Väl framme såg vi genom fönstret att väntrummet var ganska fullsatt. Skit också, det skulle bli en lång väntan! Men när vi kom in satt det en sköterska uppflugen på en pall och utrustad med en laptop i någon slags provisorisk reception i entrén, och hon tog mina uppgifter omedelbart. Och en sak kan jag säga, ska man komma in på akuten sent på kvällen när det är mycket folk där och ändå slippa sitta och vänta, så ska man komma in med bröstsmärtor! Hon ringde upp en sköterska direkt och innan vi ens var färdiga med registreringen så stod en sköterska bredvid mig, det var aldrig tal om att sätta sig i väntrummet ens en minut. Sköterskan var en kille som såg ut att vara i Tess ålder, han kan omöjligt ha gått ut high school ens! Jag tittade misstänksamt på honom men var ju tvungen att hänga med och förlita mig på att någon hade koll på vad han gjorde. Väl inne i undersökningsrummet fanns även en äldre sköterska där vilket lugnade mig lite. 🙂 De tog EKG, kollade syresättningen i blodet med en sån där grej som man sätter på fingertoppen och tog även blodtryck. Allt såg bra ut men blodtrycket var väldigt lågt, undertrycket var 36 har jag för mig och jag brukar ligga på 60-65.

Sen följde en hel rad med undersökningar. Efter att jag berättat om min familjs historik med både hjärtsjukdomar och blodproppar så blev de extra oroliga och bestämde sig för både lungröntgen, blodprover för att kolla syresättningen i blodet lite extra och slutligen kontraströntgen.  Nu har jag aldrig gjort något liknande i Sverige men det känns som att såna här grejer går väldigt snabbt här. Lungröntgen gjorde de direkt, och svaren kom efter kanske 20 minuter. Blodproven likaså. Kontraströntgen en stund senare, svaret på den hade vi efter 30 minuter. Varje gång kom läkaren in och satte sig och gick igenom resultaten ordentligt. Det kändes som om de hade hur mycket personal som helst som bara stod stand-by och väntade på att få ta hand om en, inte riktigt den känslan man får på akuten i Sverige! Dessutom var alla vi kom i kontakt med supertrevliga. Det kändes som att de verkligen brydde sig, och var väldigt rara. Dessutom hände något som aldrig hänt förut: den sköterska vi hade mest kontakt med pratade vi med om att vi kom från Sverige och hade bott här i tre år, och då tittade hon på oss och frågade om vi hade haft engelska som förstaspråk när vi bodde i Sverige eftersom vi pratade engelska så bra! Jag trodde nästan hon drev med oss eftersom jag är väldigt medveten om att både jag och Björn har en svensk accent, men hon var allvarlig. Framförallt var det väl ordförrådet hon syftade på, men väldigt kul att höra i vilket fall!

Efter att lungröntgen var gjord och den inte visade på någon blodpropp i lungan frågade läkaren om jag ville ha något smärtstillande. Jag blev nervös och tänkte att om det är något fel så kanske man inte ska ta starka smärtstillande tabletter, men läkaren borde väl å andra sidan veta bäst? Så jag sa lite försiktigt att det skulle vara skönt att få något så att jag kan andas åtminstone, och några minuter senare kom en sköterska in och sprutade in nånting i droppet som jag fått redan tidigare. Jäklar, 10 sekunder svävade jag uppe i taket på små rosa fluffiga moln, här snackar vi rejäla saker! Det hade visserligen inte någon som helst effekt på smärtan i bröstet, men smärtan blev helt plötsligt betydligt trevligare att handskas med. Efter nån halvtimma fick jag en dos till eftersom den första dosen inte hjälpte mot smärtan, och efter ytterligare en knapp timme kallade de in det grova artilleriet och gav mig morfin. Jag blev bara snurrigare och snurrigare och kände mig hög som ett hus, men hade precis lika ont i alla fall. Suck!

Kontraströntgen var lite spännande, har aldrig gjort det förut. De sprutade in vätskan i droppet och som alltså sen sprider sig i kroppen och visar på röntgen om det är något stopp nånstans eller om något ser konstigt ut. Själva röntgenmaskinen var som ett stort O som jag rullades in i, jag var glad att det inte var som en sån där klaustrofobisk tub som man åker in i vid magnetröntgen utan bara som en tunnare cirkel istället. Det var klart på ett par minuter, mycket smidigt! Killen som skötte kontraströntgen frågade också var jag kom ifrån, han och tjejen som gjorde den vanliga röntgen hade tydligen slagit vad om vad det var jag hade för accent. Så uppenbarligen hörde de att engelska inte var mitt modersmål i alla fall! 🙂 Han blev jättenöjd när jag sa Sverige, dels för att det var det han hade gissat på så han vann vadet, och dels för att han inte pratat med en svensk förut så det var lite spännande tyckte han.

Kontraströntgen visade inte heller på någon blodpropp, men däremot hade jag en vätskeansamling i vänstra lungan plus att membranet som täcker lungan var svullet eller något i den stilen. Minns inte exakt vad han sa, jag var ju rätt hög som sagt… Det konstaterades att jag hade ”pleurisy with effusion”, lungsäcksinflammation med vätskeansamling, vilket inte är farligt alls som tur är men däremot kan vara tämligen smärtsamt. Jotack, jag kände det! Däremot finns ingen medicin mot detta, utan det ska läka ut av sig självt. Det man kan göra är att ge smärtstillande, och sen är det bara att vänta och se. Jag kände att jag fått nog av smärtstillande just då, så efter att ha fått ligga kvar för observation ett tag efter kontraströntgen för att se att jag inte mådde dåligt av den så fick vi åka hem med ett recept på starka smärtstillande tabletter.

Vidare till ett nattöppet CVS, vid det laget var klockan 2.30 på natten och det kändes lite sådär att komma in vid den tidpunkten, vinglig och tämligen stenad, för att hämta ut morfintabletter… Men jag behövde dem ju på morgonen så det var bara att göra!

Vid 3-tiden var vi hemma, och jag ville inget hellre än att lägga mig och sova, sova, sova. Det var det dock inte tal om, jag försökte palla upp med kuddar men trots alla droger gjorde det så fruktansvärt ont i bröstet så fort jag lutade mig bakåt det minsta lilla och jag fick knappt någon luft alls så det var bara att glömma. Jag fick tillbringa resten av natten i en fåtölj istället, och slumrade till ett par gånger men fick nog inte mer än sammanlagt en halvtimmes sömn. Stackars Björn som gått upp klockan 4 morgonen innan för att kunna vara med på ett möte (stora nackdelen med att jobba globalt!) fick jag beordra att lägga sig och sova, han var orolig och fick för sig att han skulle hålla sig vaken ihop med mig men det fick han inte.

Morgonen efter skulle vi träffas några stycken och äta frukost ihop, jag hade verkligen sett fram emot det men det var jag bara att ge återbud förstås. Ett och ett halvt dygn senare har smärtan minskat något, men inte så mycket som jag hoppats. Jag flämtar fortfarande så fort jag är uppe och går eller pratar, och känner att jag inte alls får i mig tillräckligt med syre. Hade handledning idag och lät nog som om jag sprungit ett marathon innan när jag försökte prata! Denna veckan skulle jag dessutom jobba som en slav för att hinna bli så klar som möjligt inför slutseminariet, och nu kan jag inte göra något alls. Timingen var inte optimal, om man säger så. Känner mig lite ynklig faktiskt! 😦