Dag två i San Fransisco var det dags för det vi sett fram emot mest – vi skulle på en rundtur med segway! Turen utgick från Fisherman’s Wharf, så vid 8 på morgonen tog vi en cable car ner till hamnen. Jag, som alltid packar ner kläder för alla fyra årstider om vi så bara ska göra en dagstur, har uppenbarligen blivit bortskämd med att det alltid är varmt i North Carolina på sommaren. Följaktligen hade vi bara packat sommarkläder och inte så mycket som en regnjacka ens en gång, utan vi tog för givet att vädret skulle vara bra. Men denna morgon var det knappt 15 grader varmt och blåste nere vid hamnen så vi kände att det nog skulle bli bra kallt att åka runt på en segway. Som tur var hittade vi en souveniraffär som öppnat tidigt så vi hoppade in där och hittade varsin rejäl fleecejacka. Nu var vi bättre rustade!

Efter en snabb kopp kaffe var det dags att gå till segway-stället. Vi var en grupp på bara 8 personer vilket kändes jättebra, då skulle vår guide ha tid med var och en och det skulle inte bli trångt att ta sig fram i trafiken. Detta stället var lite dyrare än de flesta andra, men hade fått väldigt bra recensioner så vi kände att det var värt att betala lite extra för att få bra kvalitet.

Efter en genomgång av hur en segway funkar fick vi träna lite inne i lokalen innan vi gav oss ut.

Lite vingligt kändes det först och svårt att få kläm på hur man tvärbromsar (om det skulle behövas) inne i den lilla lokalen men det kändes som om man hyfsat snabbt skulle få in känslan. Så efter bara ett par minuters ”övningskörning” per skalle så gav vi oss ut på San Fransiscos gator! Först längs med kajen och ner mot strandremsan där Björn och jag varit dan innan, där finns en pir man kan åka ut på där man har fin utsikt både in över stan och ut mot Alcatraz. Där parkerade vi våra segways och tog lite kort, och vi passade även på att köra fram och tillbaka på den nästan tomma piren så att vi fick träna oss lite.

Med Alcatraz i bakgrunden…

…och San Fransisco

Alltså, det är hur kul som helst att köra en segway! Hade de bara varit lite billigare (de kostar från 6000 dollar) och om vi hade haft användning för dem hemma i Lennox Woods så hade vi köpt varsin direkt vi kom hem! 🙂 När man väl får in känslan och fattar hur de funkar så är de inte svåra att köra alls. Allt hänger på fotarbetet, lägger man tyngden på tårna så ökar man farten, och lägger man tyngden på hälarna bromsar man eller backar. Sen räcker det att bara luta sig lite åt ena hållet för att svänga.  När den kommer upp i maxhastighet (våra var inställda på 10 mph, ungefär 15 km/h) så slår den automatiskt ifrån och saktar ner farten.

När vi startade och fräste iväg på första raksträckan fick Björn plötsligt problem, hans segway uppförde sig jättekonstigt. Det visade sig att den råkat bli inställd på 9,5 mph i maxhastighet istället för 10, så den slog ifrån lite tidigare än våra andra. Vår guide Cameron fixade det lätt men det var lite läskigt när Björn höll på att tappa balansen och ramla av ner den helt plötsligt bromsade…

Rundturen gick ut till Fort Mason, och sen in genom stan. Bland annat förbi ett hus som såg helt ok ut men inget jättemärkvärdigt, Cameron berättade att det nyligen hade sålts till det facila priset av 14 miljoner. Dollares alltså… Där dog drömmarna om att någon gång bo i San Fransisco med utsikt över havet! 🙂

Efter ett tag åkte vi upp till en kulle som heter Telegraph Hill där det finns ett högt torn, och där stannade vi och tog lite kort.

Sen ner igen och runt i kvarteren North Beach (som även kallas Little Italy) och Russian Hill. Ner från Russian Hill går en jättebrant backe som heter Lombard Street, och som är såpass brant att gatan går som en serpentin hela vägen ner. Ner där skulle alltså vi… Jag var kallsvettig av nervositet ska jag säga, jag gillar inte höga höjder alls och absolut inte att störta nerför i 100 km/h eller så som det kändes som att jag skulle göra… Men det gick jättebra, jag fick bra kläm på hur man skulle bromsa sig ner och hade inga problem alls. Såhär fint såg det ut när vi tog oss ner allihop!

Och såhär glada var vi när vi överlevt nedfärden, vi hade alltså tagit oss ner ända uppifrån toppen av den här backen:

De flesta av oss gick det bra för, men för en stackare blev det lite krisigt när hon nästan var nere. Helt plötsligt fick hon antagligen tyngdpunkten fel och fixade inte att få det rätt igen, så hennes segway gick bara snabbare och snabbare i den branta backen. Hon var strax bakom Björn just då, och plötsligt hörde han ett ”coming throoooough” bakom sig och sen körde tjejen om honom i full fart, han hann nätt och jämnt svänga undan. Våran guide var dock snabb och lyckades ställa sig ivägen för henne och fånga upp både henne och segwayen. Läskigt, men det gick bra i alla fall.

Sen åkte vi vidare och skulle efter ett tag nerför en lika brant backe men som gick rakt ner istället för i serpentin. Där fick den stackarn en blackout igen och tappade bort hur man bromsar. Denna gången fick hon upp en sån fart att Cameron inte fick stopp på henne ordentligt utan hon stöp i backen. Då blev jag riktigt nervös kan jag säga, det såg inte roligt ut alls. Men hon var imponerande tuff, blev inte det minsta rädd utan mer förbaskad på sig själv att hon inte fick till det där med bromsningen och hoppade sedan på segwayen igen och fortsatte turen.

Nästa utmaning var när vi skulle upp för en superbrant backe, den lutade cirka 45 grader och var jättelång. Dags att bli kallsvettig igen! Innan vi tog itu med den visade Cameron hur vi skulle göra, när det är så brant uppför så måste man se till att anpassa farten ganska exakt. Går det för sakta stannar segwayen helt enkelt, men kör man så fort att man kommer upp i maxhastighet så slår den ju ifrån och då åker man bakåt eftersom det är så brant. Alltså gäller det att hålla sig så nära maxhastighet som möjligt utan att riktigt nå den, och eftersom det inte finns någon hastighetsmätare så är det inte helt enkelt.

Jag var nummer tre på tur, med Björn strax bakom. Jag kom väl upp en 20-30 meter eller så kanske, när jag råkade trycka på för mycket och fick för hög fart så att den helt plötsligt slog ifrån och började backa utan att jag kunde göra något alls för att stoppa den. Snacka om panik, när jag visste hur det bara stupade rätt ner bakom mig! Dessutom var ju Björn alldeles bakom, så han fick ju försöka styra undan men var tvungen att hoppa av sin segway och springa ner med den i ett stadigt tag för att inte tappa den.

Men Cameron kom upp till mig snabbt som sjutton när han hörde mitt förskräckta ”nooooo!”, och jag lyckades få till tyngdpunkten till tårna igen så att jag började åka framåt/uppåt. Puh! Men jag var livrädd hela vägen upp kan jag säga, backen var ju så himla lång så det kändes som om den aldrig skulle ta slut och bara tanken på hur brant det var bakom en gjorde en alldeles knäsvag.

Till slut kom vi upp allihop i alla fall, men säg den glädje som varar för evigt. För nu skulle vi ju ner igen! Det var bara en kulle där toppen bara var några meter bred innan nerförsbacken på andra sidan, inte lika lång som uppförsbacken som tur var utan uppdelad på två backar, men nästan lika brant. Men det var inte mycket att be för utan bara att ytterst försiktigt börja nedfärden. Jag måste ha stått snett på segwayen nu för jag fick lägga all tyngd på högerfoten om segwayen inte skulle börja wobbla fram och tillbaka, men jag lyckades ta mig ner helskinnad i alla fall.

Värre gick det för den stackars tjejen som råkat illa ut tidigare. Hon hann knappt börja nedfärden innan det var dags igen, hon var precis bakom mig och plötsligt hörde jag henne skrika ”out of control, again!” och sen kom hon farandes bredvid mig. Denna gången hade varken hon eller Cameron en chans att få stopp på ekipaget utan hon halvt ramlade och halvt hoppade av och försökte samtidigt hålla fast segwayen. Det gick ju inte förstås utan den brakade in i en bil som stod parkerad där.

Nu var det ju tur att vi alla hade bokat rundturen med den här lite dyrare firman. De stod för alla eventuella skador som kunde uppstå, så det var ju inte tal om att hon skulle betala några skador på bilen utan Cameron fyllde i en skadeanmälan direkt och tog hand om allting. Så var det inte på vissa av de andra firmorna vi tittat på, utan där stod man själv för eventuella olyckor.

När vi väl kom ner för den backen åkte vi till ett utsiktsställe där vi kunde ta kort på Bay Bridge:

Jättefin utsikt, men med allt som hänt så var jag helt skakis, knäna skakade helt okontrollerat på mig. Vi var fortfarande högt upp över stan och jag visste ju att vi skulle nerför ett antal backar till innan vi nådde havsnivå. Nu hade det ju gått jättebra för mig varje gång, men det hjälpte liksom inte. Men återigen blev vi jätteimponerade av tjejen som nu alltså ramlat av tre gånger. Fortfarande inte det minsta rädd, och fortfarande inte den minsta tvekan om huruvida hon skulle bryta eller ej. Hade det varit jag hade jag satt mig ner och vägrat att åka en meter till, men inte hon inte!

Men resten av vägen gick jättebra. Cameron körde framför henne i resten av nedförsbackarna och höll emot så att hon bromsade hela tiden, och jag fick köra bredvid så att jag kunde ropa på hjälp om jag behövde. Men nu var backarna visserligen fortfarande rejält branta men inte riktigt så illa som de tidigare, så nu var det en baggis att ta sig ner. Resten av turen var jättekul! Det låter nog som om större delen av turen varit rena skräckupplevelsen men det var det faktiskt inte. Det var just de tre superbranta nedförsbackarna och uppförsbacken som var läskiga, men annars var det bara så kul. Cameron var helt suverän som guide dessutom, skämtade och fick oss att slappna av och var otroligt lugn hela tiden.

Så även om det var lite dramatiskt ibland så var vi helt saliga när vi kom tillbaka. Så otroligt häftigt att ha gjort detta! Kan verkligen rekommendera den här turen, men det är nog bra om man är beredd på att det är lite backigt… 🙂