En av de första sakerna jag fick höra när vi flyttat hit var nödvändigheten av att införskaffa en crock-pot. Jag hade aldrig hört talas om vad det var förut, men det är en sorts gryta (nästan som en tryckkokare fast utan tryck) där man öser i alla ingredienser och så sätter man på den och låter den stå i 8-10 timmar nånting och sen har man en otroligt god gryta eller soppa eller vad det nu kan vara. Riktig slow food, med andra ord. Känns inte helt i linje med USA, snabbmatens förlovade land, men de är jättevanliga här i Södern i alla fall. Och bekvämt är det, man behöver ju inte vakta den utan det enda man gör är att skära allt i lämpliga bitar och kryddar, och sen kan man åka och jobba och så är maten klar när man kommer hem.

I förrgår kunde jag inte hålla mig längre utan det blev, efter lite research, ett besök på Costco där de tydligen skulle finnas till ett bra pris. Björn följde med också, som tur var skulle det visa sig för efter idogt letande hittade vi till slut crock-potarna på en hylla ett par meter upp. Ingen stege hittade vi, så till slut fick Björn lyfta mig så att jag kunde sträcka mig efter dem. Tre gånger dessutom, eftersom de två första kartongerna såg tämligen mörbultade ut. Vi höll på att skratta ihjäl oss innan vi var klara men till slut hade vi fått ner en kartong som såg hel ut, dessutom utan att Björn tappat mig en enda gång. Hade bara fattats att jag brutit något ben eller så också, förutom mitt trasiga finger! 🙂

Igår var det dags för invigning. Jag hittade ett recept på en kycklinggryta och fixade till alla ingredienser och la i:

Åtta timmar senare doftade det alldeles ljuvligt och såg ut såhär:

Och ja – jag kan bekräfta att det blir väldigt gott! Däremot var jag lite feg med kryddorna. I receptet var det en ganska liten mängd med varje krydda så jag tänkte att man kanske måste vara lite försiktig i och med att det står och puttrar så länge, smaken kanske kommer fram mycket mer då. Men Björn och Tess tävlade mer eller mindre om vem som kunde ösa på mest salt och peppar på sin portion så nästa gång ska jag krydda lite mer som jag brukar. Björn påstod att enda anledningen till att de pepprade lite extra var att de var så vana vid att min mat oftast brukar vara såpass kryddad att tårarna strömmar ner längs kinderna när man äter den, så de inte är vana vid normalt kryddad mat. Det där ser jag bara som elakt förtal som inte är värt att fästa sig vid. 🙄