Igår var vi då äntligen på ambassaden i Stockholm på vår visumintervju. Tess behövde som sagt inte följa med så hon sov hemma hos en kompis istället, medan jag, Björn och Max åkte upp i onsdags för att kunna vara tidigt på plats på torsdag morgon. Vi hade fått tid 8.30 men det visade sig att det inte spelar någon roll alls, man står i kö och kommer in i turordning helt enkelt.

Inför intervjun hade vi fått hem dels alla papper som skulle fyllas i, som jag berättat om tidigare, och dels förhållningsorder för hur det går till på ambassaden. Man fick inte ha nycklar på sig (inte ens bilnyckeln), ingen telefon, inga väskor, i princip inget alls förutom kläderna på kroppen. Vi låste därför in våra väskor på hotellet och tog bussen till ambassaden. Väl såg vi folk som pratade i sin mobil, och nästan alla hade väskor med sig (en hade t.o.m resväska…) så det verkade inte som om det var så noga i alla fall. 😕

Vi hade även blivit tipsade om att klä oss varmt eftersom man får stå utomhus på trottoaren och köa. Mycket riktigt så var där en kö på runt 10 personer när vi kom dit vid kvart i åtta. Men vi hade tur, redan efter 20 minuter så började de släppa in folk, så vi fick komma in i ett väntrum och sätta oss. Innan går man igenom en kontroll ungefär som säkerhetskontrollen på en flygplats med röntgen och allt. Efter nån timmes väntan fick vi komma fram till luckan och lämna våra papper, vi var rätt nervösa att vi skulle ha skrivit fel någonstans eller glömt något kryss i nån liten ruta så att vi skulle vara tvungna att boka en ny tid om fyra-fem veckor. Men det gick bra och vi fick sätta oss och vänta nån timme till, på intervjun. Vi hade förberett Max på vad de eventuellt skulle fråga, och sagt till honom att absolut inte säga mer än nödvändigt (man vet ju hur det är på immigrations när man reser till USA, de är inte upplagda för skämt direkt…). När det var vår tur visade det sig att det var en jättetrevlig karl som kollade igenom våra papper och ställde ett par frågor. Björn fick svara på hur länge han jobbat på Volvo, om han varit i Greensboro förut och vad han tyckte om det (”Aren’t you afraid you’re gonna dry out there?” svarade han när Björn sa att han gillade stan 🙂 ). Mig frågade han bara om jag varit i Greensboro innan och vad jag tyckte om det. Max fick svara på vilken klass han skulle gå i, och när Max sa att det inte var bestämt än om det skulle bli 8:an eller 9:an rekommenderade han 8:an (”it’s always good to be the oldest!”). Sen var det över. Max blev så paff att han frågade om det verkligen var slut nu, ville de inte veta något mer? Han bara tittade på Max och sa att han var nöjd men att han gärna kunde fråga oss lite mer om vi absolut ville, men vi avböjde. 🙂

Så det gick väldigt smidigt. Skönt att ha det gjort, och förhoppningsvis är det väl klart nu. De tog våra pass, och så lämnade vi ett svarskuvert (rekommenderat) till dem som de skulle skicka tillbaka passen med visumen i. En vecka ungefär skulle det ta. På plats fick vi betala 500 dollar, plus att vi tidigare betalat 4200 SEK. Sen tillkommer det ytterligare avgifter, beroende på om jag får arbetstillstånd och så. Ingen billig historia!