visum

Vi borde bara hålla oss hemma helt enkelt…

av utvandrare

Jag har ju tidigare berättat om diverse reserelaterade missöden, allt ifrån de enklaste innefattande platsbrist på grund av överbokade plan, till snöstorm med efterföljande inställda plan när vi skulle flytta till USA. Framförallt är det Björn som brukar drabbas, det är ytterst sällan han rest någonstans utan att nånting krånglat. Till och med hand kollegor har reagerat på det, och numera suckar de bara varje gång något händer honom och kallar det för ”Villing-effekten”. ) Tyvärr har vi nu förstått att Villing-effekten verkar gå i arv… Men vi tar det från början.

Förra tisdagen skulle jag, Max och Tess åka till Sverige för att förlänga våra visum. Sen blev ju jag sjuk, och fick ställa in resan. Den enda som kom iväg var Max, som alltså reste ensam för första gången i sitt liv. Jag var klart nervös inför att låta honom göra det, men insåg att man inte får vara hur hönsmammig som helst. Han är ju trots allt 18 år nu, inte 8!, och dessutom har vi flugit väldigt mycket med våra barn genom åren så de är tämligen resvana. Och själva flygturen oroade jag mig väl inte så mycket över, det var en rätt enkel resa med bara ett stopp i München på väg till Stockholm, utan jag oroade mig mer över hur han skulle hitta i Stockholm. Dels skulle han ju ta sig till hotellet själv, sen till ambassaden dan efter och därifrån till Centralen och leta reda på bussen till faster och farbror i Borås.

Men iväg kom han i alla fall, han flög från Charlotte så att det alltså bara skulle bli en mellanlandning, i München. 18.45 på tisdag kväll bar det av, och jag sov jättedåligt på natten där och bara väntade på att telefonen skulle ringa och meddela att planet störtat eller var kapat eller liknande. Dock verkade jag ha somnat rejält till slut, för vid 5-tiden på morgonen ringde det utan att jag hörde nånting trots att jag hade telefonen bredvid kudden. Till slut vaknade Björn av att telefonsvararen kom igång. Det var Max, som bad oss att ringa tillbaka OMEDELBART eftersom han befann sig på ett sjukhus i München.

Snacka om hastigt uppvaknande! Jag slängde mig på telefonen och ringde honom, tack gode gud för mobiltelefoner säger jag bara. Det visade sig att han hade slumrat till på planet, normalt sett brukar han hålla sig vaken eftersom han alltid mår dåligt om han sover på flygplan. Mycket riktigt, när han vaknade mådde han inget vidare, kände sig alldeles darrig och yr. Eftersom han reste själv hade väl flygvärdinnorna extra koll på honom så de tillkallade läkare som genast misstänkte epilepsi! Såhär i efterhand känns det som en kraftig överreaktion, men de vågade väl inte chansa antar jag. De flyttade honom till första klass i alla fall och väl där piggnade han till. När de landat ville de absolut ta honom till ett sjukhus, han tyckte inte att det behövdes alls utan försäkrade gång på gång att han mådde hur bra som helst men de stod på sig.

Så innan han visste ordet av befann han sig på ett sjukhus nånstans i München, han hade ingen aning om var eller hur han skulle ta sig tillbaka. Dessutom hade han ju flighten till Stockholm att passa. Den nitiske läkaren ville behålla honom över natten för säkerhets skull, han såg väl dollartecken dansa omkring antagligen och ville göra det mesta möjliga av situationen.

Lång historia kort: vi mailade Max sjukförsäkringsuppgifter till sammanlagt tre olika mailadresser som vi fick av dem, men ingen visste ändå nånting och hade ingen aning om ifall någon fått mailet. Så till slut fick Max skriva på ett papper där han intygade att han skrev ut sig själv mot läkarens inrådan (han mådde ju hur bra som helst som sagt så det var inget vi oroade oss för) och sen fick han betala hela kostnaden själv. Men då släppte de ut honom i alla fall, och helt plötsligt stod han på trottoaren utanför sjukhuset utan att ha en aning om var han var eller var flygplatsen fanns nånstans. Väldigt oansvarigt av läkaren tycker jag, de borde väl ha sett till att hjälpa honom tillbaka!

Men tack gode gud för mobiltelefoner säger jag igen, för vi satt ju hela tiden och coachade honom via telefon. Han lyckades få tag i en taxi och åkte tillbaka till terminalen, in och växla pengar eftersom han ju inte hade några euro med sig och taxichaufförerna inte tar kort i Tyskland. Ut och betala taxin och sen in och leta reda på Lufthansas disk för att boka om biljetten eftersom hans flyg ju gått för länge sen vid det här laget. Jag måste säga att jag är otroligt imponerad av honom, inte en enda gång lät han speciellt stressad utan han tog sig igenom alltihop steg för steg hur lugnt och sansat som helst. Lyckades boka om biljetten till ett plan som gick en timma senare, och landade till slut i Stockholm några timmar senare än tänkt.

Vid det laget var han rätt slut stackarn, men lyckades hitta hotellet utan några problem alls. Dan efter gick han upp 7 på morgonen och tog bussen till ambassaden. In på ambassaden för intervjun, sen tillbaka till hotellet och plocka upp packningen och vidare till Centralen för att ta bussen till Borås. Väl på bussen kunde han, och vi, äntligen pusta ut. Jag sov inte mycket de två nätterna kan jag säga, men allt flöt på hur bra som helst! Otroligt duktig var han! ❤

Dessutom är det ju i såna här situationer man är så otroligt tacksam att man har snälla vänner som ställer upp i alla väder. En vän jag har i Stockholm, som jag aldrig ens träffat ”på riktigt” utan har lärt känna genom ett hundforum som vi båda varit medlemmar på, lovade omedelbart när hon fick reda på vad som hänt att hon skulle ställa upp och hjälpa till om det behövdes. Hon har rätt mycket att stå i själv just nu men tvekade inte det minsta utan stod stand-by och var beredd på att åka in och möta upp Max om han ville. Och i Landvetter skulle Max bland annat bo hos en kompis vars pappa Björn pluggat ihop med på Chalmers en gång i tiden, vi familjer har umgåtts allt sedan dess. Pappan tvekade inte heller en sekund, utan när Björn ringde och berättade att Max satt på ett sjukhus i München sa han omedelbart att han kunde ta första bästa plan dit och hjälpa honom hem. Nu behövde ingen av dem rycka in eftersom Max fixade det själv, men så fantastiskt att ha så fina vänner! ❤

Till slut kom Max fram till Borås i alla fall, och fick vila ut en dag hemma hos faster Berit och farbror Roland. Sen hem till kompisen i Landvetter ett par dagar, och därefter vidare till en annan kompis resten av tiden. Allt var frid och fröjd igen och vi kunde alla pusta ut!

Trodde vi i alla fall. Dagarna gick och passet, som skulle skickas komplett med nytt visum och allt till kompis #2 i Landvetter, kom aldrig. Vi väntade och väntade och blev mer och mer nervösa. Kunde de ha blandat ihop adresserna och skickat det dit som mitt och Tess pass ska skickas när vi kommer till Sverige? Nix, efter kontroll med min vän som våra pass ska skickas till så stod det klart att inget pass kommit dit heller. Och nu kommer klimax i denna berättelsen: efter att Max har fixat allt strul med ditresan på ett så fantastiskt sätt så visar det sig att två dagar innan han kom till ambassaden så hade något hänt med datorsystemet som har hand om alla amerikanska pass + alla visum till USA. Det låg helt nere, så varför de fortsatte att ta emot ansökningar två dagar senare är en gåta. Summan av kardemumma är att all pass- och visumhandläggning ligger nere tills de lyckats fixa datorsystemen, och ingen vet när just Max ansökan kommer att behandlas. Alltså kan han inte resa hem på söndag som planerat, utan han är kvar i Sverige på obestämd tid.

Allvarligt?! Han hade verkligen förtjänat att få komma hem nu, men så blir det alltså inte. Just nu jobbar vi allt vi kan på att försöka lösa detta. Har vi bara en liten gnutta tur så går det att utfärda ett nytt pass till Max, han är ju svensk och har svenskt pass så det påverkas ju inte av datorhaveriet. Sen kanske det går att fixa ett ESTA till honom istället för visum, så att han kan ta sig hit på det. Sen får vi försöka få hit passet med visumet i på något sätt, och då måste han lämna landet och komma tillbaka igen med visumet istället för ESTA eftersom man ju inte får vara kvar i landet lika länge på ett ESTA som på ett visum. Herregud, vilken soppa säger jag bara. Men det är bara att hoppas att det går att göra så, för annars måste han stanna kvar tills visumet är klart och det kan ta flera veckor…

Som sagt, vi borde bara stanna hemma och aldrig åka längre bort än en biltur på ett par timmar, absolut inte ge oss upp i luften i alla fall. Håll tummarna för att vi lyckas fixa ett ESTA är ni snälla!

Nytt körkort och nya permits

av utvandrare

Visumen vi fick när vi flyttade hit 2012 gällde i tre år, så den 15 januari i år gick de ut. Det har varit en otrolig massa krångel hit och dit hela hösten med hur vi ska göra för att förnya dem. Måste man åka till Sverige för att göra det, eller kunde vi möjligtvis åka till Kanada eller Mexico över jul och förnya dem på ambassaden där? Efter väldigt mycket om och men och olika bud från alla inblandade kom vi fram till att man måste åka till den ambassad som utfärdade det första visumet, i vårt fall Sverige och Stockholm.

Vi visste inte i somras om Björn skulle få förlängt kontrakt eller om vi skulle behöva flytta tillbaka till Sverige i januari, och när vi väl fick besked om förlängt kontrakt hade skolorna redan börjat och då ville vi inte behöva ta ledigt för att åka till Sverige och fixa visumen. Efter ytterligare en massa dividerande hit och dit fick vi till slut besked om att Björn måste åka till ambassaden i januari och förnya sitt L1-visum, resten av familjen kunde åka dit senare under året om vi ville. Skönt! För ett par veckor sen fick vi så pappren som visade att vi fått visumen förlängda 2 år till, till 2017.

Förra veckan åkte Björn till Sverige på jobbresa och passade då på att åka till ambassaden för att fixa sitt visum. Väl där tittade de på alla papper han hade med sig och undrade varför han kommit dit, allt var ju redan klart så han hade inte ens behövt komma till ambassaden. Här hade vi haft hur mycket krångel som helst med alla papper och Björn hade suttit i timmar och fyllt i alla uppgifter som ska fyllas i (ange samtliga skolor du gått i i hela ditt liv, förklara vad det är som gör dig så unik så att du måste jobba i USA istället för att företaget anställer en amerikan, m.m, m.m) och så hade han inte ens behövt komma till ambassaden… Suck! Nåja, det var ju skönt att allt gick smärtfritt i alla fall. Däremot måste jag och barnen komma dit senare i år, jag hade i så fall snarare trott att det var viktigast att Björn med sitt L1-visum var tvungen att åka dit och att jag och barnen med våra L2-visum inte hade behövt det men det var alltså tvärt om.

En sak som ställde till det med att visumen gick ut i år var att när vi fick våra körkort och barnens permits (körkortstillstånd) så gick även de ut 15 januari 2012. Alltså var vi nu tvungna att åka till DMV och förnya dem. Björn åkte dit redan innan han for till Sverige, och jag och barnen åkte dit i lördags för att fixa våra. När lördagen kom fick Tess feber och kunde inte åka med, så jag och Max stack iväg själva efter lunch, mätta och beväpnade med böcker eftersom man aldrig vet hur många timmar man får sitta och vänta. När vi körde in på parkeringen var det misstänkt tomt, inte en enda bil faktiskt. Någon (det är så tråkigt att nämna namn och peka ut folk tycker jag, så jag föredrar att vara anonym) hade tagit reda på att det var öppet på lördagar men kanske inte kollat så noga exakt vilka tider det var öppet. Nu visade det sig att vi kom dit 1,5 timma efter att det stängt…

Nytt försök igår. Tess hade studiedag så vid 3 åkte vi iväg och hämtade Max på skolan, och denna gången hade jag noga kollat upp att det skulle vara öppet fram till 4.30! På DMV var allt som det brukar vara. Vi kom in till ett fullpackat väntrum, som vanligt, folk satt på golvet och lite överallt och väntade. Tanten i receptionen var jättesur, som vanligt. Jag misstänker starkt att de som jobbar i receptionen där måste gå en anti-charmkurs innan de släpps in, surare människor får man leta efter. Jag lämnade fram våra visum, körkort/permits och pass i en enda stor bunt, och fick en skarp tillsägelse att jag skulle dela upp dem i tre högar innan hon ens tänkte bevärdiga sig med att titta på dem…

Nån halvtimme efter att vi satt oss i väntrummet blev en ung kille uppropad (en kompis till Max, för övrigt!). Han reste sig från golvet där han suttit och höjde teatraliskt armarna mot skyn och utbrast i ett lyckligt och ironiskt ”Hallelujah!”. Hela väntrummet började gapskratta men kvinnan som satt bredvid mig drog samtidigt efter andan och viskade till mig att han nog bör vara försiktig, ”här har de verkligen ingen humor!”.

Till slut kom även vi fram. Jag och Max fick göra om syntestet och vägmärkestestet, som tur var hade jag ögnat igenom vägmärkena medan vi satt och väntade. De flesta är ju ganska självbeskrivande, men de har alltid fyra stycken med som man bara får se konturerna på och alltså måste känna igen ändå. Jag fick stoppmärket, järnvägskorsning (den kommer alltid med), skola och ”no passing zone”. Den sista hade jag nog aldrig klarat om jag inte precis hade kollat på alla märken, det märket ser ut som en vimpel ungefär och är inte jättevanligt:

no-passing-zone

 

Det står ju No passing zone på det men jag fick alltså bara se konturerna av det och då blir det ju lite knepigare. Jag fick alla rätt i alla fall, som tur var, och det fick även Max. Tess hamnade hos rare Mr Honeycutt som var den som gav mig mitt körkort för tre år sen, han visade sig vara lika rar nu med för Tess slapp göra testet! Eftersom Max och Tess inte är myndiga och skulle ha sina permits så var jag tvungen att skriva på pappren för dem. När jag kom till Mr Honeycutt talade jag om för honom att det var han som gav mig mitt körkort. ”Yes I know, I remember you!” sa han glatt. Jag måste ha gjort stort intryck, det är ju ändå tre år sen! Jag berättade att jag bloggat om hur trevlig han var och det tyckte han var väldigt kul 🙂

Efter allt pappersarbete var det dags att ta fotografier, och sen fick vi varsin papperslapp med våra tillfälliga körkort och permits. 1,5 timma blankt, ganska bra för att vara DMV! Om nån vecka får vi våra riktiga kort hem i brevlådan, och sen kan vi köra i två år till innan vi behöver göra om alltihop igen.

Vi har fått hyresgäster!

av utvandrare

Nu är allt förhoppningsvis klappat och klart, ikväll skrev vi kontrakt med våra nya hyresgäster! En ung barnfamilj med två döttrar, en på 4 år och nummer två bara en månad gammal. Det känns jättebra att hyra ut till dem, hoppas att de kommer att trivas lika bra här som vi gjort!

Idag var det även en historisk dag – vi har fått våra visum! Det gick otroligt snabbt, vi var ju på ambassaden i torsdags så det tog mindre än en vecka. Känns lite häftigt, faktiskt:

Så nu slipper vi oroa oss för att detta ska krångla i alla fall, nu är det bara flygbiljetterna kvar. Lufthansas biljettbokning låg givetvis nere hela dagen idag 😦 Vi har dock en preliminär bokning till på lördag den 20/1, förhoppningsvis kommer vi iväg då.

Och nu när jag skriver detta trillade det in ett mail i brevlådan. Jag har lagt in en annons på Blocket på våra ridhjälmar och ett par ridstövlar. Nu var det en man (?) som ville att jag skulle skicka ett kort till honom där jag har på mig ridstövlarna. Eeh… va? Står ingenting om några önskemål på hur övrig klädsel ska se ut, är det ok om jag improviserar lite då tro?

Visumintervju

av utvandrare

Igår var vi då äntligen på ambassaden i Stockholm på vår visumintervju. Tess behövde som sagt inte följa med så hon sov hemma hos en kompis istället, medan jag, Björn och Max åkte upp i onsdags för att kunna vara tidigt på plats på torsdag morgon. Vi hade fått tid 8.30 men det visade sig att det inte spelar någon roll alls, man står i kö och kommer in i turordning helt enkelt.

Inför intervjun hade vi fått hem dels alla papper som skulle fyllas i, som jag berättat om tidigare, och dels förhållningsorder för hur det går till på ambassaden. Man fick inte ha nycklar på sig (inte ens bilnyckeln), ingen telefon, inga väskor, i princip inget alls förutom kläderna på kroppen. Vi låste därför in våra väskor på hotellet och tog bussen till ambassaden. Väl såg vi folk som pratade i sin mobil, och nästan alla hade väskor med sig (en hade t.o.m resväska…) så det verkade inte som om det var så noga i alla fall. 😕

Vi hade även blivit tipsade om att klä oss varmt eftersom man får stå utomhus på trottoaren och köa. Mycket riktigt så var där en kö på runt 10 personer när vi kom dit vid kvart i åtta. Men vi hade tur, redan efter 20 minuter så började de släppa in folk, så vi fick komma in i ett väntrum och sätta oss. Innan går man igenom en kontroll ungefär som säkerhetskontrollen på en flygplats med röntgen och allt. Efter nån timmes väntan fick vi komma fram till luckan och lämna våra papper, vi var rätt nervösa att vi skulle ha skrivit fel någonstans eller glömt något kryss i nån liten ruta så att vi skulle vara tvungna att boka en ny tid om fyra-fem veckor. Men det gick bra och vi fick sätta oss och vänta nån timme till, på intervjun. Vi hade förberett Max på vad de eventuellt skulle fråga, och sagt till honom att absolut inte säga mer än nödvändigt (man vet ju hur det är på immigrations när man reser till USA, de är inte upplagda för skämt direkt…). När det var vår tur visade det sig att det var en jättetrevlig karl som kollade igenom våra papper och ställde ett par frågor. Björn fick svara på hur länge han jobbat på Volvo, om han varit i Greensboro förut och vad han tyckte om det (”Aren’t you afraid you’re gonna dry out there?” svarade han när Björn sa att han gillade stan 🙂 ). Mig frågade han bara om jag varit i Greensboro innan och vad jag tyckte om det. Max fick svara på vilken klass han skulle gå i, och när Max sa att det inte var bestämt än om det skulle bli 8:an eller 9:an rekommenderade han 8:an (”it’s always good to be the oldest!”). Sen var det över. Max blev så paff att han frågade om det verkligen var slut nu, ville de inte veta något mer? Han bara tittade på Max och sa att han var nöjd men att han gärna kunde fråga oss lite mer om vi absolut ville, men vi avböjde. 🙂

Så det gick väldigt smidigt. Skönt att ha det gjort, och förhoppningsvis är det väl klart nu. De tog våra pass, och så lämnade vi ett svarskuvert (rekommenderat) till dem som de skulle skicka tillbaka passen med visumen i. En vecka ungefär skulle det ta. På plats fick vi betala 500 dollar, plus att vi tidigare betalat 4200 SEK. Sen tillkommer det ytterligare avgifter, beroende på om jag får arbetstillstånd och så. Ingen billig historia!

Visum, uppdatering

av utvandrare

En liten uppdatering om vår jakt på visum: vi har lyckats få en ny tid för vår visumintervju! 5 januari är senaste budet. Suveränt! Då kan vi förhoppningsvis komma iväg veckan efter, och vara i huset och ta emot tvättmaskinen och torktumlaren som ska levereras den 16:e vilket ju onekligen kan vara lite käckt! 🙂 På något ställe stod det att barn under 16 inte behöver vara med på intervjun men det var fel visade det sig, 14 är det som gäller. Max kommer att behöva följa med således, vi får åka upp till Stockholm dan innan eftersom vi fått tid 8.30 på morgonen. Dags att leta hundvakt igen, således! 🙂

Visum…

av utvandrare

Igår kväll började vi fylla i visumansökan. Sida upp och sida ner med frågor. Bland annat ska man fylla i alla skolor man gått i från 1:a klass och uppåt, och samtliga jobb man haft inkl. datum. Inte helt lätt att komma ihåg när sjutton man började och slutade alla småjobb man hade efter att man gått ut skolan, men vi fick nog till det till slut. Dessutom ska man ge en kort beskrivning av vad man gjort på respektive arbetsplats. Pust! Det tar tid, Björn höll på till halv fem på morgonen innan han var såpass färdig att han kunde skicka in ansökan. Den skickar man då till ambassaden, och sen ska man dit för en intervju (barn under 14 behöver inte vara med på intervjun). Tyvärr visade det sig att vi borde skickat in ansökan mycket tidigare, nu fick vi inte tid till intervju förrän den 25:e januari! 😯  Vi har ju tänkt att flytta den första eller andra veckan i januari, nu går inte det.

Som tur är gick vi in och kollade idag igen, och hittade då en ny tid den 18:e januari. En vecka tidigare, åtminstone. Vi får väl gå in då och då och se om det dyker upp någon ännu tidigare tid, men ett gott råd till alla som ska flytta utomlands är att se till att få in ansökan i god tid. Intervjun ska tydligen bara ta 10 minuter ungefär, lite surt att behöva vänta så länge då. 😦