Dags för det sista inlägget om vår semesterresa: Niagarafallen! Vi lämnade New York på förmiddagen och körde upp mot Kanada. Med ett par stopp för mat tog det hela dagen att köra dit, och framåt 6-tiden kom vi fram till den kanadensiska gränsen. Vi hade fått rådet att boka hotell på den kanadensiska sidan eftersom man ser fallen bättre därifrån, och det visade sig vara ett gott råd. Åker ni till Niagarafallen ska ni absolut åka över bron ill Kanada, annars blir man nog lite besviken tror jag för man ser inte alls lika bra från den amerikanska sidan, speciellt inte det största fallet.

I tullen fick vi en fråga som visade sig vara lite besvärlig att besvara: ”var bor ni någonstans?” Normalt sett en trivial fråga men med amerikansk adress och amerikanska körkort men svenska pass så var det rena kuggfrågan! Det tog en stund av förklaringar innan hon godtog att vi var expats som bodde i USA med L1- respektive L2-visum och inte var några skumma terrorister som tänkte spränga Niagarafallen i luften (eller vad hon nu kan ha misstänkt när hon såg vår skumma uppsyn…). Till slut blev vi insläppta i alla fall och var helt plötsligt i Kanada! Det hade varit jättekul att bila runt där ett par veckor men barnen var inte alls upplagda för det. En annan gång! Det är ett märkligt land, Kanada. Så jättestort, men ändå helt i skuggan av sitt grannland USA. Man (jag) vet ju nästan ingenting om det. Jag spanade efter poliser i röda uniformer och de där käcka hattarna de har, men såg tyvärr ingen. 🙂

 

 

Jag, som egentligen inte är något större fan av deckare (förutom Agatha Christie då förstås) har ändå läst två deckare skrivna av en kanadensisk författare, Giles Blunt. De var väldigt bra, och intressant att få lite info om Kanada på köpet. Mest står det om hur fruktansvärt kallt det är dock! 🙂

Nåväl, vi hade bokat rum på Marriott hotell och det visade sig att vi fick rum på 18 våningen, med utsikt över Niagarafallen! Vilken känsla det var att få se dem för första gången, så otroligt mäktigt! Såhär såg det ut uppifrån vårt rum, varje kväll kör de en ljusshow så att vattnet får alla regnbågens färger. Riktigt osmakligt i mina ögon, och ett helgerån mot de ståtliga fallen men USA är kanske inte alltid känt för sin goda smak… 🙄

Det som förvånade oss när vi kom fram var hur det såg ut runt omkring, både på den amerikanska och den kanadensiska sidan. Visst fattade vi att det inte skulle vara vildmark direkt, men vi hade inte väntat oss rena Las Vegas. Hotell överallt, blandat med kasinon högt och lågt och restauranger, souveniraffärer och snabbmatskedjor. Jag glömde ta bilder när vi var mitt i smeten, det här är lite i utkanten:

Ingenting antydde att vi var i närheten av ett av naturens häftigaste skådespel, utom dånet av vattenmassorna. Väldigt synd, tycker jag. Tänk om de byggt upp allt det här någon mil ifrån istället, och låtit turisterna gå längs en stig fram till själva fallen. Vilken otrolig känsla det hade varit då att höra dånet på håll och sedan se skogen öppna sig och se fallen…

Dan efter kunde vi titta på fallen ordentligt, i dagsljus. Regn var utlovat men det slapp vi som tur var, men det blåste ganska rejält och var nog inte mer än 20-22 grader varmt. Vi, som vant oss vid North Carolinas 35-40 grader, frös så vi skakade! Det är lustigt hur snabbt man vänjer sig vid klimatet, hemma i Sverige när vi åker på semester eller bara en dagsutflykt så packar jag alltid kläder så att jag garderar mig för allt från 20 minusgrader till 30 plus, inklusive bikini, regnkläder, halsdukar och snöskor. Ungefär. Efter ett halvårs värme och så gott som ständigt fint väder tänkte jag inte ens på att packa ner en regnjacka, allt vi hade var shorts och t-shirts…  🙂

Det var mäktigt att se fallen, riktigt mäktigt. Höra dånet, känna vattenstänken… Jag tänkte på Annie Taylor, den första människan som åkte ner från fallet i en tunna. Det var, lustigt nog, ett program om henne på lokalradion i Greensboro strax innan vi åkte. Hon var 63 år gammal när hon gjorde detta för över 100 år sedan, 1901. Det tragiska är att hon hade tänkt sig att hon skulle bli rik efteråt och få åka runt och föreläsa om hur det varit. Tiderna var dock lite annorlunda då, hade en såpass gammal människa gjort något sådant nu hade det säkert uppmärksammats enormt om det var första människan någonsin som gjorde det. På den tiden däremot var det inte häftigt alls med äldre människors bedrifter, så hon sa att hon var 46 år gammal istället. Tyvärr blev ju folk som kom till föreläsningarna väldigt besvikna när det kom in en ”gammal gumma” istället för en 46-åring så det slutade med fiasko och fattigdom för henne. Så kan det gå. Hur man ens kan komma på tanken att åka utför fallet i en tunna är för mig en gåta, jag blev alldeles kallsvettig bara jag tänkte på det!

Här är bilder på det ”lilla” fallet, som är det man framförallt ser om man står på den amerikanska sidan:

 

En gång i tiden ville man rensa bort stenarna och snygga till lite, så man stängde av fallet. Som tur var gick det inte så bra så man lät stenarna vara kvar till slut. Bra tycker jag, det gör ju att det skiljer sig lite från det större Hästskofallet. Precis bredvid detta fallet går bron som går från den amerikanska till den kanadensiska sidan:

 

Sen har vi då det stora fallet, Hästskofallet. Helt fantastiskt!

 

Tänk er känslan att åka utför kanten här…

 

Man kan däremot åka båt, fast enbart i sjön nedanför fallen 🙂 ,de åker så nära att de nästan åker in i fallet:

 

Avslutningsvis filmade jag lite också. Jag har inte filmat så mycket så jag lärt mig riktigt hur man gör så det är lite ryckig zoom här och var, men kameran är tillräckligt bra för att visa fantastisk kvalité i alla fall som tur är! 🙂 Klicka på länken nedan för att se filmen:

Niagarafallen