Något av det första vi fick höra när vi flyttat hit var att det är jätteviktigt att börja bygga upp en bra credit history, kredithistoria, så fort som möjligt. Ska man nånsin göra något större inköp så att man behöver låna pengar så är det näst intill omöjligt att göra det utan en kredithistoria, och ju bättre och längre den är desto bättre villkor får man.

I min enfald trodde jag att det skulle vara ganska lätt att göra det. Det är ju bara att skaffa ett kreditkort (och det vet ju alla att de mer eller mindre slänger kreditkort på en så fort man passerat gränsen i princip) och betala så mycket som möjligt med kortet och alltid se till att betala korträkningen i god tid. Baggis! Men det visade sig att det var långt ifrån så enkelt. Det slängdes inte ett enda kreditkort åt vårt håll, tvärtom har det varit en lång och hård kamp för att få ett. För att få ett kreditkort måste man nämligen ha en kredithistoria redan, så om man inte redan har ett kort är det nästan omöjligt att få ett. Moment 22, alltså. Vi prövade med vår egen bank, och vår fantastiska Gloria som hjälpt oss med det mesta gjort sitt allra bästa men inte ens hon lyckades övertala banken att ge oss ett. Vi har testat att ansöka om American Express, nobben. Jag försökte få ett i min favoritklädaffär där jag är väldigt välkänd och de mer eller mindre rullar ut röda mattan när de ser att jag parkerar bilen, men det var nobben där också. 😐

Till slut hittade Björn en bank som heter Capitol One, där man skulle kunna få kreditkort även om man inte har en kredithistoria. Dock var det under vissa villkor, man har en kredit på endast 300 dollar och är man en enda dag sen med betalningen får man en rejäl straffavgift. Men det är ju något att börja med i alla fall. Han fyllde i alla uppgifter och ansökte om ett för sig själv och ett till mig. Döm om vår förvåning när det faktiskt låg två kort i brevlådan efter någon vecka! Nu skulle de bara aktiveras också. På korten fanns en klisterlapp med ett telefonnummer som man ska ringa för att aktivera kortet, så är det med alla kort antingen det är betal- eller kreditkort. Man måste dessutom ringa från sin hemtelefon, och ha sitt social security nummer redo.

Jag slängde mig på luren direkt och ringde upp den automatiska telefontjänsten. Talade in vem jag var och vilket social security nummer (SSN) jag har. Då hörs en röst som säger att jag kopplas vidare till en handläggare. Efter att ha blivit rundkopplad till tre olika handläggare fick jag till slut veta att det var något som ”såg konstigt ut” med mitt SSN.

Jag (fylld av onda aningar): Jaha, vad är det som är konstigt då?

Hon (glatt): Det är något konstigt med ditt SSN!

Jag: Ja, jag förstår, men vad är det som är konstigt?

Hon (glattt): Det är något som är konstigt med ditt SSN!

Jag (irriterat): Jag förstår vad du säger, det är något konstigt med mitt SSN. Nu skulle jag vilja veta vad det är som är konstigt?

Hon (glatt): Det är något konstigt med ditt SSN!

Undrar hur de gör att få människor att klara av att inte vare sig ändra tonfall eller staka sig på ett enda ord, utan helt mekaniskt upprepa samma mening om och om igen tills kunden inte orkar mer utan ger upp och går med på vad som helst? Det var bara att sucka djupt och demonstrativt och fråga vad jag skulle göra härnäst. Det visade sig att jag skulle faxa in fotolegitimation, SSN och någon proof of address (vilket kan vara vilket papper som helst där det står ens namn och adress, t.ex meddelande från ens bank).

Jag (blir mer och mer irriterad och bestämmer mig för att jävlas så mycket som möjligt): Kan du maila över den här informationen till mig? (kan vara bra att ha som exempel på hur det funkar i det här landet tänkte jag)

Hon (glatt): Nej tyvärr, vi har ingen mail!

Jag: Ni har ingen mail?

Hon (glatt): Nej!

Jag: Du menar att 2012 så har ditt företag, en bank, inte tillgång till ett mailprogram?

Hon (börjar trots allt krackelera lite och låter som att hon får kämpa mer och mer för att låta glad): Just det!

Jag: Ok, men nu är det så att jag inte har någon fax, så jag kan inte faxa över de här uppgifterna till dig. (som sagt, det är 2012 nu. Vem sjutton har ens sett en fax de senaste 10 åren?)

Hon: Då får du åka till en bank så att de kan ringa det här numret och intyga att du är du.

Suck. Det var bara att ge upp och åka iväg till banken. Väl där pratade jag med en jättetrevlig dam som ringde upp banken ifråga. Hon pratade länge och väl med dem, och till slut vände hon sig till mig och sa att de ville prata med mig också. Jag fick då återigen tala om vem jag var, var jag bodde och vilket SSN jag har. Sedan ville hon tala med bankdamen igen. De pratade återigen länge och väl, och till slut vände hon sig till mig en andra gång och sa att de ville prata med mig igen! Efter att jag pratade med dem en andra gång och bankdamen en tredje (!) så var allt, hör och häpna, klart. Jag var vid detta laget rejält luttrad och tvivlade starkt på att det skulle funka. Idag var jag därför iväg och tankade, och räckte fram kreditkortet. Döm om min förvåning, det funkade hur bra som helst! Tjoho! Så visst, det är ju en baggis det där med att skaffa kreditkort! 😉

Jo förresten, Björn ringde och aktiverade sitt kort via den automatiska tjänsten utan några som helst problem. De kanske bara har problem med kvinnor som skaffar kreditkort? Morr.