administration

Vi borde bara hålla oss hemma helt enkelt…

av utvandrare

Jag har ju tidigare berättat om diverse reserelaterade missöden, allt ifrån de enklaste innefattande platsbrist på grund av överbokade plan, till snöstorm med efterföljande inställda plan när vi skulle flytta till USA. Framförallt är det Björn som brukar drabbas, det är ytterst sällan han rest någonstans utan att nånting krånglat. Till och med hand kollegor har reagerat på det, och numera suckar de bara varje gång något händer honom och kallar det för ”Villing-effekten”. ) Tyvärr har vi nu förstått att Villing-effekten verkar gå i arv… Men vi tar det från början.

Förra tisdagen skulle jag, Max och Tess åka till Sverige för att förlänga våra visum. Sen blev ju jag sjuk, och fick ställa in resan. Den enda som kom iväg var Max, som alltså reste ensam för första gången i sitt liv. Jag var klart nervös inför att låta honom göra det, men insåg att man inte får vara hur hönsmammig som helst. Han är ju trots allt 18 år nu, inte 8!, och dessutom har vi flugit väldigt mycket med våra barn genom åren så de är tämligen resvana. Och själva flygturen oroade jag mig väl inte så mycket över, det var en rätt enkel resa med bara ett stopp i München på väg till Stockholm, utan jag oroade mig mer över hur han skulle hitta i Stockholm. Dels skulle han ju ta sig till hotellet själv, sen till ambassaden dan efter och därifrån till Centralen och leta reda på bussen till faster och farbror i Borås.

Men iväg kom han i alla fall, han flög från Charlotte så att det alltså bara skulle bli en mellanlandning, i München. 18.45 på tisdag kväll bar det av, och jag sov jättedåligt på natten där och bara väntade på att telefonen skulle ringa och meddela att planet störtat eller var kapat eller liknande. Dock verkade jag ha somnat rejält till slut, för vid 5-tiden på morgonen ringde det utan att jag hörde nånting trots att jag hade telefonen bredvid kudden. Till slut vaknade Björn av att telefonsvararen kom igång. Det var Max, som bad oss att ringa tillbaka OMEDELBART eftersom han befann sig på ett sjukhus i München.

Snacka om hastigt uppvaknande! Jag slängde mig på telefonen och ringde honom, tack gode gud för mobiltelefoner säger jag bara. Det visade sig att han hade slumrat till på planet, normalt sett brukar han hålla sig vaken eftersom han alltid mår dåligt om han sover på flygplan. Mycket riktigt, när han vaknade mådde han inget vidare, kände sig alldeles darrig och yr. Eftersom han reste själv hade väl flygvärdinnorna extra koll på honom så de tillkallade läkare som genast misstänkte epilepsi! Såhär i efterhand känns det som en kraftig överreaktion, men de vågade väl inte chansa antar jag. De flyttade honom till första klass i alla fall och väl där piggnade han till. När de landat ville de absolut ta honom till ett sjukhus, han tyckte inte att det behövdes alls utan försäkrade gång på gång att han mådde hur bra som helst men de stod på sig.

Så innan han visste ordet av befann han sig på ett sjukhus nånstans i München, han hade ingen aning om var eller hur han skulle ta sig tillbaka. Dessutom hade han ju flighten till Stockholm att passa. Den nitiske läkaren ville behålla honom över natten för säkerhets skull, han såg väl dollartecken dansa omkring antagligen och ville göra det mesta möjliga av situationen.

Lång historia kort: vi mailade Max sjukförsäkringsuppgifter till sammanlagt tre olika mailadresser som vi fick av dem, men ingen visste ändå nånting och hade ingen aning om ifall någon fått mailet. Så till slut fick Max skriva på ett papper där han intygade att han skrev ut sig själv mot läkarens inrådan (han mådde ju hur bra som helst som sagt så det var inget vi oroade oss för) och sen fick han betala hela kostnaden själv. Men då släppte de ut honom i alla fall, och helt plötsligt stod han på trottoaren utanför sjukhuset utan att ha en aning om var han var eller var flygplatsen fanns nånstans. Väldigt oansvarigt av läkaren tycker jag, de borde väl ha sett till att hjälpa honom tillbaka!

Men tack gode gud för mobiltelefoner säger jag igen, för vi satt ju hela tiden och coachade honom via telefon. Han lyckades få tag i en taxi och åkte tillbaka till terminalen, in och växla pengar eftersom han ju inte hade några euro med sig och taxichaufförerna inte tar kort i Tyskland. Ut och betala taxin och sen in och leta reda på Lufthansas disk för att boka om biljetten eftersom hans flyg ju gått för länge sen vid det här laget. Jag måste säga att jag är otroligt imponerad av honom, inte en enda gång lät han speciellt stressad utan han tog sig igenom alltihop steg för steg hur lugnt och sansat som helst. Lyckades boka om biljetten till ett plan som gick en timma senare, och landade till slut i Stockholm några timmar senare än tänkt.

Vid det laget var han rätt slut stackarn, men lyckades hitta hotellet utan några problem alls. Dan efter gick han upp 7 på morgonen och tog bussen till ambassaden. In på ambassaden för intervjun, sen tillbaka till hotellet och plocka upp packningen och vidare till Centralen för att ta bussen till Borås. Väl på bussen kunde han, och vi, äntligen pusta ut. Jag sov inte mycket de två nätterna kan jag säga, men allt flöt på hur bra som helst! Otroligt duktig var han! ❤

Dessutom är det ju i såna här situationer man är så otroligt tacksam att man har snälla vänner som ställer upp i alla väder. En vän jag har i Stockholm, som jag aldrig ens träffat ”på riktigt” utan har lärt känna genom ett hundforum som vi båda varit medlemmar på, lovade omedelbart när hon fick reda på vad som hänt att hon skulle ställa upp och hjälpa till om det behövdes. Hon har rätt mycket att stå i själv just nu men tvekade inte det minsta utan stod stand-by och var beredd på att åka in och möta upp Max om han ville. Och i Landvetter skulle Max bland annat bo hos en kompis vars pappa Björn pluggat ihop med på Chalmers en gång i tiden, vi familjer har umgåtts allt sedan dess. Pappan tvekade inte heller en sekund, utan när Björn ringde och berättade att Max satt på ett sjukhus i München sa han omedelbart att han kunde ta första bästa plan dit och hjälpa honom hem. Nu behövde ingen av dem rycka in eftersom Max fixade det själv, men så fantastiskt att ha så fina vänner! ❤

Till slut kom Max fram till Borås i alla fall, och fick vila ut en dag hemma hos faster Berit och farbror Roland. Sen hem till kompisen i Landvetter ett par dagar, och därefter vidare till en annan kompis resten av tiden. Allt var frid och fröjd igen och vi kunde alla pusta ut!

Trodde vi i alla fall. Dagarna gick och passet, som skulle skickas komplett med nytt visum och allt till kompis #2 i Landvetter, kom aldrig. Vi väntade och väntade och blev mer och mer nervösa. Kunde de ha blandat ihop adresserna och skickat det dit som mitt och Tess pass ska skickas när vi kommer till Sverige? Nix, efter kontroll med min vän som våra pass ska skickas till så stod det klart att inget pass kommit dit heller. Och nu kommer klimax i denna berättelsen: efter att Max har fixat allt strul med ditresan på ett så fantastiskt sätt så visar det sig att två dagar innan han kom till ambassaden så hade något hänt med datorsystemet som har hand om alla amerikanska pass + alla visum till USA. Det låg helt nere, så varför de fortsatte att ta emot ansökningar två dagar senare är en gåta. Summan av kardemumma är att all pass- och visumhandläggning ligger nere tills de lyckats fixa datorsystemen, och ingen vet när just Max ansökan kommer att behandlas. Alltså kan han inte resa hem på söndag som planerat, utan han är kvar i Sverige på obestämd tid.

Allvarligt?! Han hade verkligen förtjänat att få komma hem nu, men så blir det alltså inte. Just nu jobbar vi allt vi kan på att försöka lösa detta. Har vi bara en liten gnutta tur så går det att utfärda ett nytt pass till Max, han är ju svensk och har svenskt pass så det påverkas ju inte av datorhaveriet. Sen kanske det går att fixa ett ESTA till honom istället för visum, så att han kan ta sig hit på det. Sen får vi försöka få hit passet med visumet i på något sätt, och då måste han lämna landet och komma tillbaka igen med visumet istället för ESTA eftersom man ju inte får vara kvar i landet lika länge på ett ESTA som på ett visum. Herregud, vilken soppa säger jag bara. Men det är bara att hoppas att det går att göra så, för annars måste han stanna kvar tills visumet är klart och det kan ta flera veckor…

Som sagt, vi borde bara stanna hemma och aldrig åka längre bort än en biltur på ett par timmar, absolut inte ge oss upp i luften i alla fall. Håll tummarna för att vi lyckas fixa ett ESTA är ni snälla!

Nytt körkort och nya permits

av utvandrare

Visumen vi fick när vi flyttade hit 2012 gällde i tre år, så den 15 januari i år gick de ut. Det har varit en otrolig massa krångel hit och dit hela hösten med hur vi ska göra för att förnya dem. Måste man åka till Sverige för att göra det, eller kunde vi möjligtvis åka till Kanada eller Mexico över jul och förnya dem på ambassaden där? Efter väldigt mycket om och men och olika bud från alla inblandade kom vi fram till att man måste åka till den ambassad som utfärdade det första visumet, i vårt fall Sverige och Stockholm.

Vi visste inte i somras om Björn skulle få förlängt kontrakt eller om vi skulle behöva flytta tillbaka till Sverige i januari, och när vi väl fick besked om förlängt kontrakt hade skolorna redan börjat och då ville vi inte behöva ta ledigt för att åka till Sverige och fixa visumen. Efter ytterligare en massa dividerande hit och dit fick vi till slut besked om att Björn måste åka till ambassaden i januari och förnya sitt L1-visum, resten av familjen kunde åka dit senare under året om vi ville. Skönt! För ett par veckor sen fick vi så pappren som visade att vi fått visumen förlängda 2 år till, till 2017.

Förra veckan åkte Björn till Sverige på jobbresa och passade då på att åka till ambassaden för att fixa sitt visum. Väl där tittade de på alla papper han hade med sig och undrade varför han kommit dit, allt var ju redan klart så han hade inte ens behövt komma till ambassaden. Här hade vi haft hur mycket krångel som helst med alla papper och Björn hade suttit i timmar och fyllt i alla uppgifter som ska fyllas i (ange samtliga skolor du gått i i hela ditt liv, förklara vad det är som gör dig så unik så att du måste jobba i USA istället för att företaget anställer en amerikan, m.m, m.m) och så hade han inte ens behövt komma till ambassaden… Suck! Nåja, det var ju skönt att allt gick smärtfritt i alla fall. Däremot måste jag och barnen komma dit senare i år, jag hade i så fall snarare trott att det var viktigast att Björn med sitt L1-visum var tvungen att åka dit och att jag och barnen med våra L2-visum inte hade behövt det men det var alltså tvärt om.

En sak som ställde till det med att visumen gick ut i år var att när vi fick våra körkort och barnens permits (körkortstillstånd) så gick även de ut 15 januari 2012. Alltså var vi nu tvungna att åka till DMV och förnya dem. Björn åkte dit redan innan han for till Sverige, och jag och barnen åkte dit i lördags för att fixa våra. När lördagen kom fick Tess feber och kunde inte åka med, så jag och Max stack iväg själva efter lunch, mätta och beväpnade med böcker eftersom man aldrig vet hur många timmar man får sitta och vänta. När vi körde in på parkeringen var det misstänkt tomt, inte en enda bil faktiskt. Någon (det är så tråkigt att nämna namn och peka ut folk tycker jag, så jag föredrar att vara anonym) hade tagit reda på att det var öppet på lördagar men kanske inte kollat så noga exakt vilka tider det var öppet. Nu visade det sig att vi kom dit 1,5 timma efter att det stängt…

Nytt försök igår. Tess hade studiedag så vid 3 åkte vi iväg och hämtade Max på skolan, och denna gången hade jag noga kollat upp att det skulle vara öppet fram till 4.30! På DMV var allt som det brukar vara. Vi kom in till ett fullpackat väntrum, som vanligt, folk satt på golvet och lite överallt och väntade. Tanten i receptionen var jättesur, som vanligt. Jag misstänker starkt att de som jobbar i receptionen där måste gå en anti-charmkurs innan de släpps in, surare människor får man leta efter. Jag lämnade fram våra visum, körkort/permits och pass i en enda stor bunt, och fick en skarp tillsägelse att jag skulle dela upp dem i tre högar innan hon ens tänkte bevärdiga sig med att titta på dem…

Nån halvtimme efter att vi satt oss i väntrummet blev en ung kille uppropad (en kompis till Max, för övrigt!). Han reste sig från golvet där han suttit och höjde teatraliskt armarna mot skyn och utbrast i ett lyckligt och ironiskt ”Hallelujah!”. Hela väntrummet började gapskratta men kvinnan som satt bredvid mig drog samtidigt efter andan och viskade till mig att han nog bör vara försiktig, ”här har de verkligen ingen humor!”.

Till slut kom även vi fram. Jag och Max fick göra om syntestet och vägmärkestestet, som tur var hade jag ögnat igenom vägmärkena medan vi satt och väntade. De flesta är ju ganska självbeskrivande, men de har alltid fyra stycken med som man bara får se konturerna på och alltså måste känna igen ändå. Jag fick stoppmärket, järnvägskorsning (den kommer alltid med), skola och ”no passing zone”. Den sista hade jag nog aldrig klarat om jag inte precis hade kollat på alla märken, det märket ser ut som en vimpel ungefär och är inte jättevanligt:

no-passing-zone

 

Det står ju No passing zone på det men jag fick alltså bara se konturerna av det och då blir det ju lite knepigare. Jag fick alla rätt i alla fall, som tur var, och det fick även Max. Tess hamnade hos rare Mr Honeycutt som var den som gav mig mitt körkort för tre år sen, han visade sig vara lika rar nu med för Tess slapp göra testet! Eftersom Max och Tess inte är myndiga och skulle ha sina permits så var jag tvungen att skriva på pappren för dem. När jag kom till Mr Honeycutt talade jag om för honom att det var han som gav mig mitt körkort. ”Yes I know, I remember you!” sa han glatt. Jag måste ha gjort stort intryck, det är ju ändå tre år sen! Jag berättade att jag bloggat om hur trevlig han var och det tyckte han var väldigt kul 🙂

Efter allt pappersarbete var det dags att ta fotografier, och sen fick vi varsin papperslapp med våra tillfälliga körkort och permits. 1,5 timma blankt, ganska bra för att vara DMV! Om nån vecka får vi våra riktiga kort hem i brevlådan, och sen kan vi köra i två år till innan vi behöver göra om alltihop igen.

Övningskörning

av utvandrare

Nu är Max i full gång med att ta sitt körkort! Efter en del trassel hit och dit fick han sitt social security nummer för ett par månader sen och kunde ansöka om ett Learners Permit. Men innan dess har han gått på körskola och läst teori, och sedan övningskört 3×2 timmar med körskoleläraren. Och övningskörning här är en helt annan sak än i Sverige måste jag säga!

Man övningskör alltså med en körskolelärare endast 6 timmar. Jag antar att det går att köpa mer timmar om man vill, men 6 timmar är standardtiden. Så redan allra första gången körde Max både i stadstrafik och ute på motorväg! Snacka om rivstart. Han var ganska blek om nosen när han kom hem, och det förstår jag… De startade efter skolan och sen avslutades lektionen med att de körde hem till oss, så jag behövde inte ens komma och hämta. Service! 🙂

Efter att teorin och övningskörningen är avklarad åker man till DMV för att göra syntest och teoriprov. Teoriprovet är samma som jag och Björn gjorde, man har 25 frågor på sig att skramla ihop till 20 rätt. Max klarade det galant, vilket var väldigt skönt! Det är trots allt ganska nervöst, mycket regler att hålla reda på och man får alltså ha högst 5 fel, men jag tror jag var mer nervös än Max… Så nu är alltså det avklarat och han behöver inte göra om det när det är dags att ta det ”riktiga” körkortet. Man blir även testad på vägmärken i ett separat test, och det gick hur bra som helst det med. Max svarade så utförligt med samtliga undantag och regler att DMV-killen fick hejda honom ibland! 🙂

Slutligen gör man ett enkelt syntest, och där blev det helt plötsligt lite problem. Det visade sig att Max ser rätt dåligt på vänster öga! Det hade vi ingen aning om, så det var ju bra att få reda på. Han blev ändå godkänd på testet eftersom högerögat kompenserade såpass bra, men vi blev uppmanade att snarast gå och göra en riktig synundersökning hos optiker.

När allt detta är klart fick vi med oss ett tillfälligt learrners permit så att vi kunde börja övningsköra hemma direkt, det riktiga kom i brevlådan nån vecka senare:

 

IMG_3174

Man får också en körlogg med sig från DMV. Där ska man anteckna tiden varje gång man varit ute och övningskört, man ska köra minst 60 timmar på ett år. Eftersom man fyller i den själv skulle man ju teoretiskt sett kunna fuska hur mycket som helst, men sen ska man ju göra en uppkörning för att få sitt riktiga körkort så då lär det ju märkas om man kört så mycket som man angett eller ej. Övningskörning får ske med en handledare i bilen, inga övriga passagerare. Handledaren ska ha haft körkort i minst 5 år. Jag var lite orolig för om de med det menar amerikanskt körkort, men enligt DMV-kilen bryr man sig inte om i vilket land man kört så jag får se till att ha med mig både mitt amerikanska och mitt svenska körkort när vi är ute och övningskör. Man får endast köra mellan 5 på morgonen och 9 på kvällen, men ett visst antal timmar (10?) måste vara mörkerkörning.

Så nu är vi ute och gör vägarna osäkra, Max och jag! Hittills har det gått riktigt bra, det svåra är att hålla sig i rätt position och inte glida ut åt kanten men det är ju sånt som kommer automatiskt ju mer körvana man får. Däremot tänker vi inte ge oss på vare sig stadskörning eller motorvägar än på ett tag, med tanke på att det inte finns någon vanlig handbroms i våra bilar (det är istället en sån där spak som man trampar på) så det blir  lugn landsvägskörning till att börja med!

Kampen om ett kreditkort

av utvandrare

Något av det första vi fick höra när vi flyttat hit var att det är jätteviktigt att börja bygga upp en bra credit history, kredithistoria, så fort som möjligt. Ska man nånsin göra något större inköp så att man behöver låna pengar så är det näst intill omöjligt att göra det utan en kredithistoria, och ju bättre och längre den är desto bättre villkor får man.

I min enfald trodde jag att det skulle vara ganska lätt att göra det. Det är ju bara att skaffa ett kreditkort (och det vet ju alla att de mer eller mindre slänger kreditkort på en så fort man passerat gränsen i princip) och betala så mycket som möjligt med kortet och alltid se till att betala korträkningen i god tid. Baggis! Men det visade sig att det var långt ifrån så enkelt. Det slängdes inte ett enda kreditkort åt vårt håll, tvärtom har det varit en lång och hård kamp för att få ett. För att få ett kreditkort måste man nämligen ha en kredithistoria redan, så om man inte redan har ett kort är det nästan omöjligt att få ett. Moment 22, alltså. Vi prövade med vår egen bank, och vår fantastiska Gloria som hjälpt oss med det mesta gjort sitt allra bästa men inte ens hon lyckades övertala banken att ge oss ett. Vi har testat att ansöka om American Express, nobben. Jag försökte få ett i min favoritklädaffär där jag är väldigt välkänd och de mer eller mindre rullar ut röda mattan när de ser att jag parkerar bilen, men det var nobben där också. 😐

Till slut hittade Björn en bank som heter Capitol One, där man skulle kunna få kreditkort även om man inte har en kredithistoria. Dock var det under vissa villkor, man har en kredit på endast 300 dollar och är man en enda dag sen med betalningen får man en rejäl straffavgift. Men det är ju något att börja med i alla fall. Han fyllde i alla uppgifter och ansökte om ett för sig själv och ett till mig. Döm om vår förvåning när det faktiskt låg två kort i brevlådan efter någon vecka! Nu skulle de bara aktiveras också. På korten fanns en klisterlapp med ett telefonnummer som man ska ringa för att aktivera kortet, så är det med alla kort antingen det är betal- eller kreditkort. Man måste dessutom ringa från sin hemtelefon, och ha sitt social security nummer redo.

Jag slängde mig på luren direkt och ringde upp den automatiska telefontjänsten. Talade in vem jag var och vilket social security nummer (SSN) jag har. Då hörs en röst som säger att jag kopplas vidare till en handläggare. Efter att ha blivit rundkopplad till tre olika handläggare fick jag till slut veta att det var något som ”såg konstigt ut” med mitt SSN.

Jag (fylld av onda aningar): Jaha, vad är det som är konstigt då?

Hon (glatt): Det är något konstigt med ditt SSN!

Jag: Ja, jag förstår, men vad är det som är konstigt?

Hon (glattt): Det är något som är konstigt med ditt SSN!

Jag (irriterat): Jag förstår vad du säger, det är något konstigt med mitt SSN. Nu skulle jag vilja veta vad det är som är konstigt?

Hon (glatt): Det är något konstigt med ditt SSN!

Undrar hur de gör att få människor att klara av att inte vare sig ändra tonfall eller staka sig på ett enda ord, utan helt mekaniskt upprepa samma mening om och om igen tills kunden inte orkar mer utan ger upp och går med på vad som helst? Det var bara att sucka djupt och demonstrativt och fråga vad jag skulle göra härnäst. Det visade sig att jag skulle faxa in fotolegitimation, SSN och någon proof of address (vilket kan vara vilket papper som helst där det står ens namn och adress, t.ex meddelande från ens bank).

Jag (blir mer och mer irriterad och bestämmer mig för att jävlas så mycket som möjligt): Kan du maila över den här informationen till mig? (kan vara bra att ha som exempel på hur det funkar i det här landet tänkte jag)

Hon (glatt): Nej tyvärr, vi har ingen mail!

Jag: Ni har ingen mail?

Hon (glatt): Nej!

Jag: Du menar att 2012 så har ditt företag, en bank, inte tillgång till ett mailprogram?

Hon (börjar trots allt krackelera lite och låter som att hon får kämpa mer och mer för att låta glad): Just det!

Jag: Ok, men nu är det så att jag inte har någon fax, så jag kan inte faxa över de här uppgifterna till dig. (som sagt, det är 2012 nu. Vem sjutton har ens sett en fax de senaste 10 åren?)

Hon: Då får du åka till en bank så att de kan ringa det här numret och intyga att du är du.

Suck. Det var bara att ge upp och åka iväg till banken. Väl där pratade jag med en jättetrevlig dam som ringde upp banken ifråga. Hon pratade länge och väl med dem, och till slut vände hon sig till mig och sa att de ville prata med mig också. Jag fick då återigen tala om vem jag var, var jag bodde och vilket SSN jag har. Sedan ville hon tala med bankdamen igen. De pratade återigen länge och väl, och till slut vände hon sig till mig en andra gång och sa att de ville prata med mig igen! Efter att jag pratade med dem en andra gång och bankdamen en tredje (!) så var allt, hör och häpna, klart. Jag var vid detta laget rejält luttrad och tvivlade starkt på att det skulle funka. Idag var jag därför iväg och tankade, och räckte fram kreditkortet. Döm om min förvåning, det funkade hur bra som helst! Tjoho! Så visst, det är ju en baggis det där med att skaffa kreditkort! 😉

Jo förresten, Björn ringde och aktiverade sitt kort via den automatiska tjänsten utan några som helst problem. De kanske bara har problem med kvinnor som skaffar kreditkort? Morr.

Skola, administration

av utvandrare

Nu ska jag ätnligen ta tag i något som jag tänkt skriva om länge – skolan! Det finns massor att skriva om när det gäller den amerikanska skolan så jag har liksom inte kommit igång att skriva om något alls, men nu ska det bli av!

Först lite formella saker som kan vara bra att veta för den som ska flytta till USA med barn i skolåldern. Våra barn var 12 och 14 när vi flyttade och började därför i middle school. Tess började 7:an (gick i 6:an i Sverige) för att gå med de som är jämnåriga med henne, men kunde lika gärna börjat 6:an. Här är det inte så knivskarpt som i Sverige att man går en viss årskurs när man är i en viss ålder utan det är lite mer flytande. Till exempel börjar barnen oftast skolan när de är 5, men anser man inte att ens barn är skolmoget då kan man vänta ett år. Men de flesta födda -99 går i 7:an eftersom man som sagt börjar 1:an när man är 5 år här. Max fick börja i 8:an, men kunde ha valt 9:an, som är high school, istället. Vi valde dock att låta honom börja i 8:an på lärarnas inrådan. Eftersom vi kom hit i januari hade det varit ganska svårt att hoppa in på high school ett halvår efter alla andra, det skiljer en del på high school och middle school så de tyckte det var bättre att börja i 8:an och komma in i kulturen här och skollivet lite mjukare och det var nog ett bra beslut.

Vilken skola man tillhör beror på var man bor någonstans, precis som i Sverige. Vi gjorde därför som så att vi letade efter en bra skola först, och sen letade vi hus i det område som tillhörde den skolan vi ville ha. Det är inte särskilt lätt att veta vilken skola som är bra, men det finns en hel del reviews ute på nätet (både rent formellt hur barnen ligger till betygsmässigt och även mer subjektiva utlåtanden från föräldrar och elever). Bra länkar finns i länklistan här till höger under ”Skolor”. Vi frågade också alla vi kunde komma på vad de ansåg, både Björns arbetskompisar, svenskar som bodde här och personalen i diverse affärer där vi var och handlade 🙂 Alla var tämligen samstämmiga, så vi visste vilka två skolor vi helst ville ha.

Det slutade med att vi hittade ett hus i ett område som tillhör Northern Guildford Middle/High school. En ganska ny skola (6 år gammal har jag för mig) med bra rykte. Vi var där och hälsade på under vår pre-visit vilket var jättebra så att de var förberedda på att de skulle få svenska elever.

Själva inskrivningen var förvånansvärt enkel och snabb. Det man behöver, åtminstone på denna skolan, är:

  • kopia på födelseattesten, personbevis på engelska från skattemyndigheten funkade utmärkt
  • intyg från skolsköterskan på vilka vaccinationer barnen fått, be skolsköterskan att göra sitt bästa för att översätta till engelska
  • proof of address, det kan vara vad som helst som innehåller ens namn och amerikanska adress. Vi tog med ett brev från banken.
  • Sen ska man även ha ”report card” från skolan barnet gått på innan. Vi har ju inga sådana i Sverige, så vi bad respektive lärare att skriva ihop en förteckning över hur de ligger till. Vad de gjort i respektive ämne och vilken nivå de ligger på ungefär. Detta var mycket uppskattat av den amerikanska skolan, de har ju ingen aning om hur undervisningen går till i Sverige och vad vi läser och i vilken ordning.

Förmodligen kommer inte vaccinationerna att räcka till, utan man får en lista på vad man behöver komplettera med, det är olika för olika skolor. Här har man inget val, så som i Sverige, det är bara att vaccinera eller inte komma till skolan alls. 🙂

I middle school har man vissa core classes och vissa encore classes. Core är kärnämnena: Math (matte), Language Arts (det som då är svenska hemma i Sverige), Science (NO-ämnen) och Social Studies (SO-ämnen). Dessa fyra ämnen måste alla ta. Encore är lite friare. Man måste välja fyra stycken, ett av dem måste vara gymnastik. Det man har att välja på är, förutom P.E (Physical Education, alltså gympa), Computer Skills (datorkunskaper), Exploring Technology (”undersökande teknologi”), Business Technology (affärsteknik), Chorus (sjunga i kör), Band (spela ett instrument i ett band), Orchestra (spela instrument i en orkester, jag är osäker på vad som egentligen skiljer band och orchestra åt), Art (konst), Spanish (spanska) och Latin. Tess valde ”pluggämnena”: computer skills (där de just nu har en ”egen” mataffär på nätet där de får göra allt som hör till: anställa folk, sköta försäljningen, bokföring, sätta priser, presentera produkterna, låna pengar, rubbet), exploring technology (göra egna quiz, egna spel osv., de har också läst om Steve Jobs 🙂 ) och business technology (koda html-kod och göra en egen hemsida, lära sig om international business). Jag tyckte att hon kunde ta åtminstone ett som var lite lättsammare, t.ex sjunga i kör, men hon ville absolut ha dessa ämnen och hon väljer ju själv förstås! Hittills har hon varit jättenöjd med sina val.

På Northern har man A- och B-veckor. A-veckor innebär att man har P.E varje dag + ett av de andra encore-ämnena, B-veckor har man ingen P.E utan bara de andra encore-ämnena.

Man har samma tider varje dag. Skolan startar 8.50 och slutar 3.50, varje dag. Ingen tidigare hemgång på fredagar således, som man är van vid hemifrån! Man har inga raster mellan lektionerna, utan man har 3 minuter på sig att ta sig mellan de olika salarna. Har man tur hinner man kanske med ett snabbt toabesök. Att gå på toa på lektionstid är inget som uppskattas av lärarna, det ska verkligen vara kris om man ska tillåtas gå! Lunchen är 30 minuter och då ska man hinna köpa mat alternativt värma i mikron om man har med sig egen. Man har skåp precis som i Sverige, men man hinner inte gå dit och byta böcker på de 3 minuter man har på sig mellan lektionerna. Alltså får man ta med sig alla förmiddagens böcker direkt på morgonen, och sen får man byta på lunchrasten och ta med sig eftermiddagens böcker istället.

Man har ju ingen egen klass, så som det är i Sverige. Istället har man olika ämnen ihop, så man kan läsa Language Arts med en grupp och Math med en annan. Alla school supplies man behöver såsom pennor, anteckningsböcker, saxar, tejp, linjal osv. köper man själv, man får inget av skolan.

Nästa inlägg kommer att handla om hur en vanlig skoldag ser ut. 🙂

Körkort, at last!

av utvandrare

Idag kom det. Mitt körkort! Jag var ju tvungen att åka till DMV för ett tag sen för att få bort markeringen att jag bara får köra hyrbilar, och var lovad att få mitt riktiga körkort efter 10 dagar. Det tog väl nästan tre veckor innan jag hörde något sen, men till slut fick jag hem ett brev där det stod att jag inte visat upp något bevis på att jag får lov att vistas i landet. Blev rätt irriterad, för jag hade haft med mig mitt pass som vanligt och i det finns mitt I-94 dokument som är det som visar att jag har tillstånd att vara här. Alltså var jag tvungen att åka till DMV ytterligare en gång, helt i onödan. Det hade väl gått an om det var snabbt fixat, men dels tar det nästan en halvtimme dit enkel väg, och dels så kan man, om man har otur, få sitta och vänta 2-3 timmar beroende på hur många som är där. Men det var bara att bita i det sura äpplet och packa ner alla dokument ytterligare en gång.

Väl där kände jag att det inte var någon idé att gnälla över att de gjort fel förra gången, istället räckte jag över mitt pass med sidan där I-94 dokumentet uppslagen och sa ”jag tror att du behöver se det här!”. Han tog emot det, började knappa på datorn och tittade sedan lite generat på mig och sa ”oops!”. Sen var det inte mer prat om det, men jag slapp att återigen betala 8 dollar i avgift. 🙂 Däremot slapp jag inte den obligatoriska fotograferingen, den tredje i ordningen…

Och idag, slutligen, så kom körkortet hem i brevlådan. Nu äntligen har jag ett riktigt körkort! I väntan på att det ska komma så får man ett tillfälligt, som bara är en papperslapp egentligen. En fördel med det riktiga, förutom förstås att visa upp om man blir stoppad av polisen nångång, är att det även fungerar som ”proof of address”. Ibland vill de ha nånting som visar att man har en fast adress i USA, till exempel om man vill skaffa bankkort, och eftersom det står hemadressen på körkortet så kan man använda det. Flyttar man antar jag att man måste ansöka om nytt körkort, verkar lite krångligt tycker jag (och tänker på hur det var när jag flyttade hemifrån och bodde på fem olika ställen på ett år innan jag äntligen fick ett långtidskontrakt på en lägenhet…) men så är det.

Så här tjusigt ser det ut:

 

Det lilla hjärtat som är längst till höger är inget hemligt meddelande till mig från rare mr Honeycutt, utan det visar att jag accepterat att donera mina organ. Praktiskt att ha det på körkortet, om än lite makabert om man tänker på anledningen till varför… Och bilden i bakgrunden är ett alltså ett flygplan, som jag berättade om tidigare, eftersom bröderna Wright var från North Carolina. Samma bild finns även på alla nummerplåtar på bilarna här, och så står det ”first in flight”. Det gäller att värna om de celebriteter man har! 🙂

Finger ur led, del 2

av utvandrare

Mitt finger är inte bra. Alls. Fortfarande efter 4 veckor är det svullet, och rött vid den leden där det hoppade ur led. Det har också dragit ihop sig så att jag inte kan räta ut den leden, och yttersta leden kan jag inte böja om jag inte tar tag i den och böjer den. Försöker jag räta ut den krokiga leden gör det fruktansvärt ont och är helt stopp dessutom, den rätas inte ut en millimeter.

In i det längsta försökte jag övertala mig själv att det nog var normalt och att det skulle bli bättre om jag tog tag i fingret och försökte böja och sträcka det för att mjuka upp lederna. Det enda som hände var att det gjorde mer och mer ont och dessutom svullnade upp ännu mer, så i onsdags fick jag bita i det sura äpplet och åka till akuten. Hade vi varit i Sverige hade jag gått för länge sen, men här är sjukvården såpass dyr att man tänker sig för både en och två gånger innan man uppsöker läkare…

Blev lite full i skratt när jag kom fram till sjukhuset och parkerade bilen. Det vimlar av kanadagäss här, och tydligen drar de sig inte ens för att ta en tupplur mitt på sjukhusparkeringen: 🙂

När jag kom in på akuten frågade damen i receptionen hur det var med mig. Jag drog hela historien om hur fingret dragits ur led, att  en flisa lossnat vid leden, att det gått 3,5 vecka sedan det hände och att det fortfarande var svullet och gjorde ont, m.m, m.m. Hon gav mig en lätt uttråkad blick och frågade vad jag hade för försäkring. Att jag aldrig lär mig! Jag borde fatta snart att inte ens sjukvårdspersonal är mer än måttligt intresserade av hur man egentligen mår, i alla fall inte innan försäkringsfrågan är löst… 🙄 Korta koncisa svar, ingen längre utläggning, tack!

Jag gav henne namnet på försäkringsbolaget och hon rynkade pannan och sa att hon aldrig hört talas om det. Jag försäkrade henne att det både existerade och att just detta sjukhus dessutom samarbetade med dem, men det hjälpte inte. Jag hade även ett telefonnummer hon kunde ringa för att dubbelkolla, men det ville hon absolut inte göra. Istället satte hon upp mig som ”oförsäkrad” och sa att jag själv fick lösa det med försäkringsbolaget sen. Suck! Jag blev åtminstone insläppt, och blev inkallad till undersökningsrummet innan jag än hunnit sätta mig i en stol i väntrummet.

Först fick jag träffa en sköterska som skrev in mina uppgifter och frågade om sjukdomshistoria och tidigare operationer. Attans, vad var det nu struma, gallstensoperation och utomkvedshavandeskap hette på engelska? Till slut lyckades jag göra mig förstådd i alla fall, och blev vidareslussad till röntgen. Sedan till ett undersökningsrum där jag fick vänta på läkaren, och blev lite nervös när jag kom in i rummet. Innan jag åkte till sjukhuset googlade jag på det för att se om det verkade vettigt. De flesta som reviewat var jättenöjda med personalen, men en skrev som rubrik ”Bring a tent!” (ta med ett tält). Tydligen hade han fått vänta jättelänge innan han fick hjälp, och när jag kom in i undersökningsrummet såg jag detta:

Nog för att det brukar finnas tidningar i väntrummet, och eventuellt en tv också, men i undersökningsrummet? Hur länge skulle jag vänta på den där läkaren egentligen? Blev inte precis lugnare av att sköterskan la flera minuter på att förklara hur tv’n funkade… Men redan efter 20 minuter eller så dök läkaren upp (jag hade varit förutseende och tagit med mig en bok så jag skippade tv’n). Han hade kollat på röntgenplåtarna och konstaterade att en sena var skadad på ovansidan av fingret, det var därför det drog ihop sig eftersom inget hindrade senan på insidan att dra ihop sig mer och mer. Förmodligen behöver det opereras. 😦 Jag fick ett papper där han skrivit upp vad han kommit fram till (otroligt bra, så borde det vara i Sverige också eftersom man alltid glömmer ungefär hälften av vad läkaren sagt) och namn och nummer till en bra ortoped. På väg tillbaka till receptionen ringde jag Björn som i ilfart kom dit med våra försäkringspapper i högsta hugg, och med hjälp av dem kunde vi slutligen övertala damen om att jag faktiskt var försäkrad och vi slapp betala hela notan direkt.

Dan efter ringde jag ortopeden vid halv nio-tiden på morgonen. Det var en utmaning! Första frågan var givetvis vilket försäkringsbolag jag hade. Jag nämnde namnet, och – surprise! – hon hade aldrig hört talas om det. Jag var tvungen att ringa vår försäkrings”koordinator” och be om hjälp. De rådde mig att säga att de samarbetar med Aetna, som är ett slags nätverk för försäkringsbolag i USA. Jag ringde tillbaka till ortopeden och sa detta, och efter stor tveksamhet fick jag slutligen boka tid hos läkaren. Dessutom ville de att jag skulle ringa akuten jag var på dan innan och be dem faxa min journal. Jag ringde dit, och de sa att ortopedklinikenn måste faxa en särskild blankett för att begära ut journalen. Nytt telefonsamtal till ortopeden, som sa att de inte alls behöver faxa en begäran eftersom jag var en ny patient och då skulle akuten faxa journalen utan detta papper. Ytterligare samtal till akuten som mycket motvilligt gjorde som jag sa. Puh! Jag fick en tid till ortopeden kl 10 (”men se gärna till att vara här en kvart innan så du hinner fylla i alla papper!”) och fick lite lätt panik. 25 minuters resväg + att hundarna skulle behöva en timmes promenad + dusch, föning av håret och sminkning, alltihop på 1 timme och 15 minuter blankt = omöjligt. Det är fantastiskt att kunna ringa en läkare och få en tid samma dag istället för om 3-4 veckor, men det finns gränser för vad jag klarar. Hundarna fick en kvarts promenad istället och jag sprang in i duschen och tvättade håret i farten.

Endast 4 minuter försenad steg jag in på ortopedkliniken. Jösses, det var fullpackat med folk! I receptionen var det däremot ingen kö alls. Jag steg fram och presenterade mig och sa att jag hade en tid kl 10. ”Vilken försäkring har du?” kom det blixtsnabbt. När jag sa namnet på bolaget hade hon inte hört talas om det förut. Känns det bekant? Nu hade jag fått lite mer skinn på näsan i alla fall, så jag sa att de samarbetade med Aetna, att denna ortopedkliniken hade avtal med dem och att allt var i sin ordning. Jag gav henne också telenumret till koordinatorn om hon ville ringa och kolla. Det ville hon inte 🙄 utan ville skriva in mig som oförsäkrad. Jag vägrade, och efter mycket om och men ringde hon en kollega som tack och lov hört talas om bolaget. Jag fick till slut ett papper med frågor som jag skulle svara på, och satte mig att vänta. Tjugo över tio ropade de ut att Dr Ortman, min ortoped, fortfarande höll på att operera men nog skulle vara klar vid 11. Stön! Hade jag vetat detta kunde hundarna fått en längre promenad innan jag stack. Morr!

Dock kom jag in redan 20 minuter senare, och fick återigen svara på frågor om tidigare sjukdomar och operationer. Man kan ju tycka att jag vid det här laget skulle komma ihåg vad både struma, gallsten och utomkvedshavandeskap heter på engelska, men icke. Men det löste sig även denna gång 🙂 Sedan kom ortopeden, urtypen för en amerikansk läkare: lång, solbränd, löjligt pigg och välmående och med ett bländvitt leende. Men trevlig! Han klämde på fingret och försökte räta ut det, under tiden som jag fick blodsmak i munnen av smärta, nästan svimmade och kved ”that really, really hurts!”. Han såg mycket bekymrad ut men tyckte att vi skulle försöka med sjukgymnastik i första hand, för att slippa operation. Om jag förstod det rätt ska de försöka med nån slags skena som ska räta ut fingret. Jag fick en tid för detta om en vecka, och har således 7 nätter på mig att ligga sömnlös och oroa mig för hur jag ska överleva att de ska tvinga in fingret i en skena och räta ut det med tvång. Blir alldeles svettig bara jag tänker på hur ont det kommer att göra. Men om jag slipper operation är det väl förhoppningsvis värt det? Fortsättning följer…

Dagen avslutades väldigt trevligt i alla fall. Björns jobbarkompis med fru, som båda två har hjälpt oss otroligt mycket med all möjlig administration, kom och åt middag hos oss. Det var andra gången jag träffade dem och vi hade jättekul. De är väldigt mysiga båda två, har rest en hel del och även bott två år i Sverige och fem år i Holland. Det märks att de sett lite mer av världen än genomsnittsamerikanen, och är inte alls så där påklistrat trevliga som många kan vara här. Kul! 🙂

Körkort

av utvandrare

Insåg just att jag alldeles glömt att berätta om vår uppkörning! 🙂 Den uppmärksamma läsaren har redan noterat Jennys kommentar för ett tag sen och vet hur det gick, men det kan ju kanske vara kul att veta inte bara hur det gick, utan även hur det gick till. 🙂

När man flyttar till USA måste man ta ett amerikanskt körkort, även om man redan har ett svenskt. Det är till och med så att om man flyttar inom olika delstater så kan man behöva ta nytt körkort i den nya delstaten, det räcker inte alltid att man har ett körkort i en annan delstat… I två månader kan man köra omkring med sitt svenska körkort och komma undan med det, men sen måste man ha ett amerikanskt.

Först och främst: för att överhuvudtaget komma innanför dörrarna på DMV (Division of Motor Vehicles) som är de som utför teoriprov + uppkörning och utfärdar körkort, så måste man ha med sig lite papper. Det underlättar livet betydligt om man har sitt social security number (SSN). Man kan ta körkort ändå, men det blir krångligare så jag skulle absolut rekommendera att vänta tills man fått sitt SSN. Vidare behöver man ha med sig något slags papper som visar att man har en fast adress i delstaten, jag tog helt sonika med mig kontoutdraget från banken och det funkade bra. Slutligen ett papper som visar att man har rätt att vistas i landet, t.ex I-94-formuläret som man fyller i när man flyger in i landet om man har ett visum. Och, mycket viktigt, 8 dollar i cash för att betala avgiften! Jag vet en som gick igenom alla steg, teori, uppkörning, rubbet, och sen fick gå hem och komma tillbaka en annan dag och göra om alltihop eftersom han inte hade kontanter med sig… Man har dessutom med sig sin egen bil och kör upp med, vad jag vet finns inga bilar där som man kan låna men det är möjligt att det går om man hör sig för.

Teoriboken finns att ladda ner från nätet, se DMV’s hemsida (finns länk i länklistan här till höger). Både jag och Björn har haft körkort i 20 år, men var båda lite skakis inför teoriprovet. Dels är det ju vissa saker som är annorlunda här, och dels är det väl så för de flesta att man inte direkt har teoridelen glasklart för sig ens i Sverige efter såpass många år! Man har koll på det viktigaste, men alla smågrejer… Så nu var det bara att börja plugga. Här har de t.ex ett system med points (poäng) som man samlar på sig om man gör någon trafikförseelse. T.ex får man 4 points för aggressiv körning och 3 points för vårdslös körning (låter som en mycket subjektiv bedömning om vad som är vad…) och 1 point för nedskräpning om fordonet på något sätt varit behjälpligt vid nedskräpningen… 🙂 Får man 7 points inom 3 år (har jag för mig att det var, hjälp! har redan börjat glömma…) skickas man till uppfostringsanstalt, förlåt bilskola, och får betala 50 dollar och gå en kurs och sedan stryks 3 av pointsen.

Vidare får man lära sig hur man kör om en cyklist, hur många promille alkohol man som förare högst får ha i blodet och att om man mördar någon (även om inte bilen råkar vara inblandad) så dras kortet i 1 år. Medverkar man vid en olovlig biltävling på allmän väg dras kortet däremot i 3 år. Står man i valet och kvalet vad man ska göra är det alltså bättre att skjuta någon än att tävla mot kompisen i ett billopp, åtminstone ur körkortssynpunkt! 🙂

Sen är det det här med uppkörningen då, jag var lite nervös för den faktiskt. Lite bakgrund: jag tog visserligen mitt första körkort i Lysekil vid 18 års ålder, men flyttade till Göteborg när jag var 20. Således har jag levt större delen av mitt bilförarliv i Göteborg och blivit fostrad i Göteborgsandan när det gäller hur man bär sig åt i trafiken. En grundregel: bilen har fyra hjul för att de ska rulla, vet du inte vart du ska eller tvekar av någon annan anledning har du inte bakom ratten att göra utan då finns alldeles utmärkta spårvagnar att åka med istället. Detta passar mig alldeles för bra. Jag är tämligen snabb i tanke och handling och har ytterst lite tålamod att vänta på att någon ska fundera på hur man vrider ratten åt rätt håll och hur man hittar gaspedalen. Vem har tid med det, liksom? Men nu är vi i Greensboro. Jag har kört bil i en himla massa städer runt om i världen, vi har t.ex bilat ner till Italien två gånger så jag har prövat på både autobahn, Paristrafiken (och lyckades ta mig ur rondellen runt Triumfbågen efter bara två varv 😉 ), Amsterdam, Milano, Krakow, Prag m.m, m.m och är van vid olika trafikförhållanden. I höstas när jag var i Los Angeles på konferens hyrde vi bil även där vilket gick bra det med. Men som sagt, nu är vi i Greensboro. Greensboro och Göteborg skiljer sig rejält på en viktig punkt: tempot. Herrejösses vad långsamt det går, jag håller sakta men säkert på att bli galen. Man byter inte fil om det inte är åtminstone 50 meters avstånd till den som är bakom i den nya filen, man svänger inte ut från en korsning om det inte är så långt till närmsta bil att en tvååring i en trampbil utan problem hade hunnit över. Herrejösses säger jag bara, igen. Jag är inte gjord för ett sådant körsätt! Jag anser mig vara en rätt duktig bilförare, jag är måhända snabb men jag tar inga risker och jag planerar min körning. Men jämfört med hur de kör här så känns det som om jag är en säker kandidat till de där 3 pointsen för vårdslös körning…

Sen är det lite småsaker som skiljer sig mot hur vi gör i Sverige. Stoppskyltarna vid vägkorsningar står ofta såpass långt från korsningen att man inte riktigt ser om det kommer någon, men det är helt ok eftersom man inte behöver stanna precis vid skylten utan det går bra att köra fram ända till korsningen. När man kör på en väg med mer än en fil i varje körriktning behöver man inte gå ut i ytterfilen för att köra om, det går lika bra att köra om på insidan. Är det rött ljus och man ska svänga höger är det ok att göra det (och därmed köra mot rött) om det inte kommer någon i den filen (denna regel gäller inte i alla delstater så man måste kolla upp vad som gäller i den delstat man befinner sig i). En förvirrande sak är när man kör på större vägar som har flera filer. I Sverige är man ju van vid att när det kommer en avfart så dyker det upp en ny fil till höger som är själva avfartsfilen. Här är det filen längst till höger som förvandlas till avfartsfil, så ska man inte svänga av där måste man snabbt som sjutton byta fil. Man lär sig rätt snart att alltid ligga i mittenfilen tills det är dags att svänga av, men i början blir man hela tiden överraskad över att man helt plötsligt är på väg att lämna motorvägen!

Nåväl, tillbaka till körkortsprovet. Björn tog sitt körkort en vecka innan mig, och vi hade två helt olika upplevelser av hur det går till. Har ni sett det där Seinfelt-avsnittet när Jerry och Elaine flyger, och Jerry råkar få åka första klass medan Elaine åker ekonomiklass? Ungefär så var det, fast jag åkte första klass och Björn ekonomiklass… 🙂 Björns ”körkortsutfärdare” (vad heter det egentligen?), Mr Williams, var oerhört sträng. Kort snaggat hår, 60-årsåldern, längtade förmodligen till pension, nitisk. Min hette Mr Honeycutt och var världens raraste, också i 60-årsåldern men med inställningen att det här kommer att gå hur bra som helst, jag har varit med förr! Vi småpratade om ditten och datten, jag berättade om hur det var i Sverige och han berättade om sin fru och var de bott förut och det var allmänt trivsamt. Vid uppkörningen körde vi ut från parkeringen, han förklarade att han inte skulle försöka lura mig på något sätt utan jag kunde lita på att om han sa att jag skulle svänga så var det ok att göra det, sen svängde vi höger fyra gånger och hade därmed kört ett varv runt kvarteret och var tillbaks på samma ställe igen och sen var det klart! Nästan lite komiskt.

Mr Williams sa tre meningar till Björn under hela uppkörningen, varav en var när Björn, efter att ha fått grönt ljus vid en korsning, slängde en snabb blick åt vänster innan han körde ut. Då skrek Mr Williams ilsket att ”jag vet inte hur ni gör i Sverige, men i USA betyder grönt ljus att man kör, direkt!”. Mysig kille.

Såhär är tågordningen när man tar körkortet:

  • Träffa den som ska utfärda kortet och ge alla papper till honom/henne, det tar en stund med allt pappersarbete. Sedan blir man testad på vägmärken, det var kanske 30 märken som man skulle förklara vad de betydde. Jag blev lite ställd ett par gånger eftersom jag hade svårt att komma på vad sjutton man säger på engelska, men rare Mr Honeycutt tyckte att jag förklarade så bra med teckenspråk så det var helt ok! 🙂
  • Klarar man detta får man göra teoriprov. Det gör man på en dator, man ska ha minst 20 rätt på 25 frågor för att klara sig (så fort man kommer upp i 20 rätt så stoppas provet så man behöver inte svara på alla frågor). Man får tre svarsalternativ till varje fråga, de flesta var jätteenkla men en del var lite knepigare (t.ex frågan jag fick om vad DMV ska göra om de ser någon langa sprit till en minderårig?). Man kan hoppa över en fråga om man vill och gå tillbaka till den senare om man behöver. Både Björn och jag kom upp i våra 20 poäng efter 22 frågor.
  • Sen är det dags för uppkörning, med sin egen bil. Då börjar man med att först göra en check så att alla lampor funkar, blinkers, stoppljus m.m. Sen kör man en runda, oftast brukar det ingå att man får backa nånstans och även göra en trepunktsvändning (jag behövde dock inte göra något av detta, Björn fick göra båda).
  • Klarar man även detta får man sitt körkort. Då är det dags att gå in igen och betala sina 8 dollar, ta kort (så glöm inte att fixa frissan på morgonen!) och – viktigast av allt – välja bakgrund till sitt körkort. Man kan välja mellan ett flygplan (denna bild finns även på alla registreringsskyltar i North Carolina eftersom bröderna Wright (som ni väl vet var de som uppfann flygplanet!) kom härifrån), en karta över USA, någon obeliskaktig figur som jag inte kommer ihåg vad det var och en fjärde bild som jag inte heller kommer ihåg. Minnet är inte vad det borde vara… Jag valde flygplanet i alla fall, eftersom jag tycker det var både finast och roligast med tanke på historien bakom, och det visade sig att Björn valde samma motiv!
  • Sedan får man ett temporärt körkort som man kan använda tills man får hem sitt riktiga i brevlådan. Det ”lustiga” är att man måste ha med sig försäkringspappren till sin bil för att få sitt körkort så att de kan se försäkringsnumret. Vi har än så länge bara hyrbil eftersom vår egna fortfarande inte kommit, och det tråkiga med det är att man då får en markering på körkortet som säger att man endast får köra hyrbilar! Märkligt. Det är dock bara att komma dit och visa försäkringspappren när de väl kommit så tar de bort markeringen, men det blir ju en extra administrationsrunda att gå igenom. Björn hade tur, nitiske Mr Williams glömde att lägga till markeringen, men Mr Honeycutt gjorde inga sådana misstag så jag måste dit och fixa det när bilen kommit.

Oj, det här blev ett långt inlägg. Grattis till er som orkade läsa igenom allt! Ett tillägg – här får man ju ta körkort redan vid 16 års ålder, vilket innebär att man kan göra teoriprovet när man är 15 år. Alltså kan Max göra sin teori om ett par månader och sen kan vi börja övningsköra! Hjälp! 🙂

Helvetesmaskin

av utvandrare

Igår dammsög jag för första gången, och det var en upplevelse! Hemma har vi haft centraldammsugare, vilket är helt suveränt. Bara en slang att stoppa in i väggen och väldigt tyst eftersom själva dammsugaren står ute i garaget. I det här huset är det inte riktigt så. Det är verkligen fascinerande hur långt de ligger efter oss med vissa saker i det här landet. Vi har ju hyrmöbler än så länge, och denna smidiga sak är det meningen att vi ska dammsuga med:

Jag vet inte om det framgår riktigt på bilden hur otroligt klumpig den är. Man känner sig tillbakaflyttad till 50-talet, visst hade vi såna här dammsugare i Sverige då? Helst ska man vara två stycken som manövrerar den; en som baxar den fram och tillbaka och en som drar den i sidled, ensam är det ett svettigt jobb att klara det. Dessutom låter den värre än nåt annat jag hört, man får skrika allt man orkar för att göra sig hörd så länge den är på. Hundarna var helt fascinerade, de följde mig hack i häl hela tiden, fast på behörigt avstånd ifall den skulle få för sig att gå till anfall. Jag hoppas vid gud att det finns smidigare maskiner att köpa, annars får jag väl se det som att jag åtminstone slipper köpa gymkort eftersom jag kommer att få grymma överarmar av att släpa runt på den… 🙂

Igår installerades även vårt bredband, så nu har vi både internet, hemtelefon och tv-kanaler! Två stycken killar kom och jobbade hårt i över en timme, det vete sjutton vad de gjorde riktigt men det inkluderade borrande av hål i vardagsrumsgolvet och krypande under huset. Såg riktigt jobbigt ut tyckte jag som under tiden försökte se ut som om jag inte alls var någon Desperate Housewife  utan en hårt arbetande doktorand där jag satt vid köksbordet och läste en bok (faktum är att det faktiskt var en kursbok, Austin’s How to do things with words för den som är intresserad, borde läst den för en vecka sen egentligen men jag har halkat efter…) Vet inte vad de som äger huset säger om hålet i golvet, men förhoppningsvis är det ok…

Idag kom även flygfrakten, och därmed en tv som vi köpte av en familj som flyttade hem till Sverige från Greensboro i höstas. Ikväll ska vi plugga in den och se om den funkar, den har ju åkt över Atlanten två gånger vid det här laget så helt säker kan man inte vara! 🙂 I övrigt var flygfrakten en besvikelse. Vi var rätt stressade och allmänt vimsiga när allting packades, så det var inte riktigt de grejer vi verkligen behövde som blev nerpackade i flygfraktslådorna. Alla bestick kom med i alla fall, vilket är jätteskönt så att vi slipper att diska precis varenda gång vi ätit. För övrigt var det bara ett par bunkar, en visp, vitlökspress och ett par slevar som kom med av köksutrustningen. Inga tallrikar, inga muggar eller glas, inte heller mina älskade Globalknivar. Skit. Däremot det mesta av våra kläder och alla våra fotoalbum (som vi blivit rekommenderade att skicka med flygfrakt eftersom det händer att de ”tappar” en container ner i havet och då vill man ju inte bli av med såna saker). Dessutom fanns där Tess samtliga pennor, ett gammalt gosedjur som jag hade när jag var liten (Nicholas, en apa) och några tidningar. Verkligen nödvändiga saker att få hit fort! 🙂 Vi får hoppas att resten av grejerna kommer snart, men senaste nytt är att en av besättningsmännen på det fartyg som just vår container är på blivit sjuk. Räddningspatrull skickades ut så nu är han tydligen på sjukhus, men det försenade frakten med en vecka. Vi är inte förvånade alls, skulle snarare vara konstigt om det inte hade hänt något…

Vi börjar bo in oss

av utvandrare

Idag är jag riktigt, riktigt seg. Vi har varit runt varje dag och fixat saker, bankkort, telefon, mat, städgrejer, allt möjligt som man inte ens tänker på att man har hemma förrän man inte har det längre. Det tar tid att bygga upp livet på nytt! Så det blir bara ett kort inlägg idag, ska försöka orka skriva lite mer imorgon. Då ska jag ta med mig barnen och åka till respektive skola och skriva in dem, förhoppningsvis går det att fixa båda två på samma dag så att de kan börja på riktigt på tisdag. Björn börjar även jobba imorgon, och eftersom vi än så länge bara har en bil börjar jag även mitt jobb som chaufför eftersom jag får lämna och hämta honom på jobbet varje dag…

Hundarna har hittat sin favoritplats i huset: på den inhägnade altanen kan de sitta och ha full koll på vad som händer utanför. Perfekt!