Man är väl viking… eller?

Nu har det gått 6 månader sedan mitt finger hoppade ur led. Tur att jag inte visste då hur lång tid det skulle ta att få ordning på det, fortfarande är det nämligen långt ifrån bra. Nu har jag ändå kommit såpass långt att jag kan vara utan skenan på dagarna, dock får jag fortfarande ha den på nätterna eftersom jag annars kanske råkar stöta emot fingret och böjer det för mycket.

Nu är det träning, träning, träning som gäller för att till slut förhoppningsvis få tillbaka rörligheten i det. Efter att ha kämpat på i två månader kan jag nu böja det såpass här mycket:

 

…och nästan knyta handen:

 

Det är en bit kvar fortfarande, men det går framåt i alla fall. Som ni kan se på bilderna, och som jag skrivit om tidigare, så har ju även lillfingret och långfingret stelnat till, så detta är maximalt vad jag klarar att böja dem.

Det som är oroande är att lill- och långfingret blivit så stela så fort. Trudy, min sjukgymnast, säger att det visserligen inte är konstigt om de blir stela till slut men det borde inte gå så fort och hålla i sig så länge trots all min träning. Därför misstänker hon att jag eventuellt kanske kan ha fått Dupuytrens kontraktur, även kallat Vikingasjukan. Att den kallas Vikingasjukan beror på att man först trodde att sjukdomen startade hos, och spreds av, vikingarna med Leif Eriksson i spetsen, fast det tror man inte längre. Sjukdomen gör att bindväven i händerna svullnar och bildar långa strängar, och drar ihop fingrarna så att de böjs. Tydligen en mycket ovanlig sjukdom som i princip bara drabbar människor från Norden.

Naturligtvis kunde jag inte låta bli att googla på sjukdomen när jag kom hem, och det var ingen munter syn! Händerna drar ihop sig och blir helt missbildade. Är det det jag har så kommer det verkligen att bli ett handikapp eftersom det är höger hand som drabbats. Men i måndags träffade jag ortopeden, och han trodde inte att jag hade sjukdomen. I så fall borde man kunna känna de här tjocka strängarna i handflatan vid det här laget, och det känns inget alls. Det är bara att hålla tummarna att han har rätt, och fortsätta träna. Det som är oroande är att båda mina föräldrar har ett finger som är böjt, mammas lillfinger och pappas ringfinger. De har aldrig gått till någon läkare med det så vi vet inte varför det blivit så, men har jag det från båda föräldrarna så är risken stor att det går i arv. Men vi vet ju inte om deras böjda fingrar beror på Dupuytrens kontraktur eller något annat, så förhoppningsvis kan jag bli hyfsat ok i handen även om jag troligtvis inte kommer att få tillbaka full styrka i ringfingret. Bara jag till slut kan böja det obehindrat utan att det gör ont och är stelt, så är jag nöjd.

6 reaktioner på ”Man är väl viking… eller?

  1. Jag visste aldrig vad det hette, men min pappas händer blev så där som du beskriver. Kunde inte lägga handen platt alls. Han fick till sist operera och det blev mycket bättre av det.

    1. Ja, det låter ju som om han hade ”vikingasjukan” då. Förr opererade man oftast, men nu kan man få en spruta med nånting, vad det nu var, som gör att svullnaden i bindväven lägger sig och man får tillbaka rörligheten igen.

  2. Oj, vilken saga. Hoppas att det inte är den där sjukdomen och att du får tillbaka rörligheten i fingrarna helt och hållet!

    1. Tack! Jag hoppas verkligen inte att det är det, jag går och känner inne i handflatan varje dag och letar efter tecken på svullnad men än så länge ser det bra ut…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s