Nu har det varit några hektiska dagar här. Förra veckan var det Thanksgiving, och barnen hade skollov onsdag-fredag.

På onsdagen passade vi därför på att åka till Blue Ridge Parkway, en fantastiskt fin väg som börjar uppe i Virginia och går ner till North Carolina. Den började byggas 1935, när Roosevelt var president, och går delvis längs med bergskedjan Blue Ridge. Väl värt ett besök, till och med barnen som var lite skeptiska tyckte att det var värt bilresan. Lite synd dock att vi inte åkte dit för 2-3 veckor sedan, när löven fortfarande röda och gula på träden. Kan tänka mig hur vackert det var då, nu var det mest bruna löv, om ens några alls, men landskapet var otroligt vackert ändå. Hundarna var också med, såklart! Det är lika kul varje gång att se hur de blir alldeles till sig när de kommer till ett ställe de aldrig varit på förut.

Vi hade tagit med oss fika, och stannade även på Bojangles (snabbmatsrestaurang) på vägen upp för att äta lunch. Jag hade aldrig varit på Bojangles förut, och var lite förvirrad över hur det funkade och vad jag skulle beställa. Björn, som varit där förut en gång, var ute och rastade hundarna och var inte till mycket hjälp. Halva personalstyrkan (och ett par av kunderna) var till slut inblandade i vår beställning, de blandade menyförslag med entusiastiska välkomsthälsningar efter att vi berättat att vi nyss flyttat hit från Sverige. Tess suckade och undrade varför vi aldrig bara kan gå in på en restaurang och beställa utan att det ska krånglas så mycket. Sen att det är hon som är en av de krångligaste i familjen (fröken-”jag kan ta en Big Mac tack, men inte någon dressing och ingen ost, men gärna sallad fast absolut ingen saltgurka, och så en lemonade om de har, eller en apelsinläsk, eller kanske vatten förresten, bara det inte är coca cola”) det talades det tyst om… 🙄 🙂 Till slut enades jag, barnen och alla andra om att vi skulle ta en ”Family Feast”, nån pakethistoria med lite av varje i (olika sorters kyckling, ris, bisquits, sweet tea). Det kostade 28 dollar vilket ju borde gjort mig lite misstänksam, men vi körde på det. In kommer ett berg av mat, tillräckligt för att föda samtliga inne på restaurangen… Björn hittade oss knappt bakom alla kartonger och högar med ris och kyckling när han väl kom in, och vi åt Bojangles-mat i tre dagar efteråt! 🙂 Men gott var det i alla fall.

När vi sen gick därifrån glömde jag min väska, och en snäll farbror sprang ut och ropade efter mig och frågade om det var min väska som hängde kvar på stolen där inne. Snabbt in igen, och mycket riktigt var det min väska. Det där var ganska typiskt för hur man gör här i USA, hade det varit i Sverige hade farbrorn säkerligen tagit med sig väskan ut så att jag kunnat få den direkt, men så skulle man inte göra här. Tänk om det inte varit min väska, då kanske någon skulle anklagat honom för att försöka stjäla den. Bättre att den får hänga kvar och att jag själv får gå in och hämta den… När jag tackade honom och de övriga vid bordet tittade en av tanterna på mig och frågade lite tvekande om jag möjligtvis var från Atlanta, med tanke på accenten? Jag förklarade att jag kom från Sverige, och då blev de alldeles till sig allihop och tyckte att det var helt fantastiskt så jag blev kvar där inne en stund och pratade med dem. Det där är ganska symptomatiskt för hur människor är här, de tycker alltid att det är väldigt fascinerande att man kommer från Sverige och har flyttat så långt. Vi svenska verkar ha bra rykte här! 🙂

Nåväl, till slut kom vi iväg i alla fall och kunde köra vidare upp mot Blue Ridge Parkway. Den är hela 755 kilometer lång så vi åkte inte hela eftersom det ju var en bit att åka bara för att komma fram till den, här kan ni se hur vi åkte (klicka och dra i kartan för att se hela rutten):

En hel hög med bilder från färden:

Här stannade vi första gången och gick en runda med hundarna. Utsikten var helt ok!

Jag trodde först att det satt ett djur i trädet så jag var tvungen att ta kort och zooma in ordentligt för att se lite bättre. Ingen liten björn tyvärr, bara en gren!

På väg mot posering! 🙂

Vi (eller i alla fall jag) trodde att det var nationalpark runt omkring, men det visade sig att det bor folk här. Det fanns gott om små bondgårdar, och kossor på bete. Tänk vilket fantastiskt liv de har här, man skulle önska att alla djur skulle få ha det så bra…

På väg mot fika…

Här fanns en fin rastplats:

…men tydligen är det fler som tycker det…

På spaning efter den björn som flytt? Vi såg aldrig till några björnar, och det var nog tur det!

På vägen hem stannade vi till för att tanka. Bensinstationen var en upplevelse i sig, klart trevligare än Statoil! 🙂 Jag gillade speciellt indianen som vakade över pumporna, och bar-b-que-skylten strax intill gasflaskorna med varningen om att inte röka…

Hela resan tog drygt 8 timmar. Innan vi åkte hade vi laddat vår älskade crock pot med en Chicken Masala-gryta, så när vi kom hem var maten klar och det var bara att slå sig ned och äta. Härlig avslutning på en mysig dag!