Nu är jag i Sverige, och har varit i några dagar. Har nog aldrig frusit så mycket i hela mitt liv! Kan man verkligen vänja sig vid värmen så snabbt? När jag kom till Lysekil i fredags var det 9 minusgrader och jag trodde på allvar att jag skulle frysa ihjäl. Sen att jag hade på mig sneakers (eftersom mina vinterkängor klämmer i tårna så jag hade ingen lust att ha på mig dem på hela resan), iskalla vantar (köpte dem i Greensboro där de utlovades att klara de kallaste vinterdagar men kanske inte med svenska mått…) och ingen mössa gjorde väl inte saken bättre. Jag åkte tämligen omgående på en förkylning med värkande hals, hosta och snuva.

Resan hit gick dock rätt bra, särskilt med tanke på att det tog 21 timmar från dörr till dörr. Jag hade bland annat med mig en crock pot till en kompis, inklusive en transformator så att det ska gå att använda den i Sverige. När jag gick igenom security blev jag stoppad och tvungen att gå med till ett särskilt litet bord och öppna väskan, och naturligtvis var det transformatorn de hakade upp sig på. Vakten tog fram nån grej som såg ut som en liten metalldetektor och höll ovanför den, antar jag, misstänkta bomben med bister min. Jag har precis lyssnat på boken El Choco (som ljudbok då alltså), som handlar om en kille från Kungälv som åkte fast för att han försökte smuggla kokain från Bolivia och därför fick sitta i bolivianskt fängelse i 5 år. Det är inte utan att den boken dök upp i huvudet när jag stod där och försökte se ut som om jag var fullständigt oskyldig. Vilket jag ju i och för sig var också, men amerikanska poliser och flygplatspersonal har en förmåga att få en att tro att man kanske är lite skyldig i alla fall… Det gick bra i alla fall, jag kunde ta med mig väska med bom… jag menar transformator och allt och gå ombord.

Blev dock väldigt besviken och misstänksam (med rätta skulle det visa sig) när jag senare klev på planet i New York, det som alltså skulle ta oss över Atlanten. Ett litet skruttplan, ett sånt där med tre platser på var sida mittgången, var det. Jag hade sett fram emot ett sånt där stort fint plan med lite plats att röra sig på och säten som inte är så gamla och slitna att tyget nästan gått hål på. Men eftersom det bara skulle ta 7,5 timma till Arlanda så fick det väl gå, och jag hade ju bokat den billigaste resan jag kunde hitta så jag fick väl skylla mig själv.

Jag beställde in rödvin till maten (till det facila priset av 7 dollar 😯 ) och tänkte koppla av med att titta på en film medan jag åt. Förtexterna rullades upp, kameran zoomade in på de två huvudpersonerna, den ena av dem öppnade munnen för att leverera den första repliken – och då dog alltihop. Datateknikern i mig gick enligt protokoll 1A och startade genast om skärmen; samma resultat. Ny omstart och val av annan film; samma resultat. Det enda som funkade var kartan med färddata, men den blir aningens tråkig att stirra på i 7,5 timmar. Flygvärdinna tillkallades, systemet startades om centralt två gånger; samma resultat. Nu började jag så smått hoppas på att bli framflyttad till business class, jag har hört om nån som blev det när entertainmentsystemet inte funkade. Dock dog den förhoppningen ganska omgående, eftersom jag hörde klagomål lite varstans ifrån och insåg att det nog var mer än halva planet som inte hade någon bild på sina skärmar. Suck! Det blev till att läsa en bok istället, och försöka sova lite men jag kan praktiskt taget aldrig sova på flygplan och det gick inte denna gången heller.

Väl framme i Stockholm låg det snö på marken vilket kändes lite exotiskt sådär. 🙂 Som tur var kom jag ett par dar innan det fullständiga snökaoset bröt ut, och när jag åker hem imorgon flyger jag över Düsseldorf så förhoppningsvis ska jag slippa inställda flyg (åtminstone pga. vädret…).

Annars har det varit en trevlig Sverige-vistelse. Jättekul, förstås, att träffa mamma, pappa och brorsan igen. Och kul att träffa kompisar, kollegor och annat i Göteborg! Det har varit fullt upp hela tiden, jag har varit riktigt produktiv på jobbet och har dessutom hunnit med lite shopping mellan varven så jag är nöjd. Ikväll är det en liten fest här på jobbet och imorgon bitti går färden hem till Summerfield igen. Jag har lite svårt att bestämma mig för vad som är ”hem” nu för tiden, har jag märkt! När jag skulle till Sverige sa jag till alla att jag skulle åka hem, och nu när jag är här säger jag att jag ska hem till Summerfield. Det är lite ”Wherever I lay my hat”-känsla just nu! 🙂

Avslutar med ett par vinterbilder från Göteborg, det har varit kul att få en veckas vinter åtminstone men ändå blev jag rätt avundsjuk när jag pratade med Björn häromdagen och han berättade att det var +24°C i Summerfield… Men å andra sidan kan det mycket väl bli några snödagar i Summerfield också framåt januari-februari nångång!